Jag blev så pass
tagen av översättningsvolymen med Ted Koosers dikter, att jag bestämde mig för att ta kontakt med översättaren Per Helge och genomföra en kort mail-intervju. Här nedan är resultatet. Publiceras med tillstånd från
Per Helge.
AB: Ser på (omslags)pärmen att du är bosatt i Västerfärnebo. En ort som figurerat i media i samband med den stora skogsbranden. Hur är läget i byn, hur har livet påverkats?
PH: Jag bor i en by som heter Västerbykil och som ligger i norra änden av Västerfärnebo socken. Branden gick en bit vid sidan av oss, som närmast en knapp mil västerut fågelvägen. Hotade var vi egentligen aldrig här, men vi såg de väldiga rökmolnen stiga högt och tjockt mot himlen, och i sin väldighet och sin dramatik liknade de utsnitt ur någon av Gustave Dorés domedagsbilder. Några dagar, när vädret senare ändrade sig, låg röken som ett tätt och fränt luktande lock också över vår trakt, så att vi fick stänga alla dörrar och fönster och hålla oss inomhus. Branden påverkade oss så tillvida att vi kände en oro de värsta dagarna, inte i första hand för vår egen skull, som sagt, som för alla de som drabbades eller hotade att drabbas. Ett betryck låg över hela trakten. Som ersattes av en försiktig lättnad när det akuta skedet övergick i att räddningsfolket började få övertaget. Men vi kommer att leva med den här katastrofen länge.
AB: Det här är alltså Nebraska, heter översättarvolymen. Hur ska den titeln uppfattas, tycker du? Som en matter-of-fact-notering? Det här är platsen där inget någonsin händer, och ändå gör det det?
PH: Vad gäller Kooser och titeln på den lilla volymen med hans dikter, tycker jag att dina antaganden är både befogade och troliga. Kanske kan man tillägga, att ungefär som Sunne var det för Göran Tunström, så är Nebraska för Ted Kooser i någon mening en metafor för livet och världen som helhet.
AB: Jag tycker att den tillgängliga lyriken ligger i något slags underläge inom svensk poesi i dag, och det har dessutom länge varit så. Ser det likadant ut i USA? Något säger mig att det inte gör det. Jag vet inte, jag har aldrig varit i USA. Utom genom böcker och filmer förstås.
PH: Harry Martinson talade om den andra enkelheten, den man kan försöka nå fram till efter att ha strävat sig igenom diverse snårskogar av hoptrasslade erfarenheter och uttrycksformer. Han syftade på något som uppnått en enkelhet, en direkthet i formen, en som skalat bort det mesta utom det mest väsentliga, utan att för den skull förenkla. Minst av allt det. Bland läromästarna i det avseendet kan man nog räkna in de gamla klassiska kinesiska poeterna.
Att den sortens poesi, det du kallar den tillgängliga lyriken, kommit i underläge i Sverige, och på många andra håll också, är väl ett faktum, och ett beklagligt sådant. Samtidigt är det, antar jag, en indikation på att de som idag är tongivande, som skriver och på olika sätt uppmuntrar och för fram andra slags poesi – ofta fragmentariserad och inte minst inriktad på språket som materia – är de som i första hand bidragit till att poesin blivit en angelägenhet inte för den breda publiken utan för kotterier och för kompisar som sitter i samma språk- och medieburar som man själv. Trist, självförvållat, till men för poesiälskare och poesiläsare.
Expressens recension av Kooser-volymen är talande. Skribenten, Victor Malm, skriver: ”…Särskilt innovativt är det förstås inte, och inte direkt intressant heller… Men något jag påminns om när jag läser 'Det här är alltså Nebraska' är att poesi inte måste vara just intressant eller innovativ. Den kan också vara fin, älskvärd, enkel och trösterik. Ted Kooser är det – vilket förklarar hans, för en poet, osedvanligt stora popularitet i hemlandet. Om han får något genomslag i Sverige? Det tror jag inte. Här finns ju ingen människa som läser gamla vanliga dikter längre.”
Hur är det då i USA? Det är förstås omöjligt att på något generellt sätt säga något bestämt om. Där finns undergenrer som linguistic poetry, den som inspirerat många av språkmaterialisterna i Sverige, och å andra sidan narrative poetry, som alltså renodlar den berättande aspekten. Men för den som söker det mer ”tillgängliga” är det lätt att konstatera att det finns en uppsjö av poeter som i Whitmans och Carl Sandburgs efterföljd skriver poesi med ett starkt tilltal, i en form som är ute efter kommunikation. Utan att nödvändigtvis förenkla. Det är nog helt enkelt detta som är en typiskt nordamerikansk poesi, som en gång vände sig från det man uppfattade som brittisk snobbism i litteraturen. I hear America singing, skrev ju Whitman. Alltså Amerika, inte England. Men du kan finna alla sorters dialog mellan former och inriktningar; mindre av täta skott än av rännilar av samband. Se på en poet som Robert Bly, vars poesi började i något slags kinesiskt inspirerad naturlyrik från det lantliga Minnesota där han vuxit upp och var bosatt, och som sen via en rad influenser, från Martinson, norska poeter som Rolf Jacobsen och Olav H. Hauge, från Machado, Rumi, ja det mesta tänkbara, fördjupat sin poesi, även om han behållit en tillgänglig yttre form. För kommunikationens skull. Varför skriva, om man inte vill kommunicera med någon?
Det finns förstås mycket mer att säga om saken; det här är mitt sätt att uppfatta och förhålla mig till saken. Hoppas det kan ha något att säga dig också!
