Juholt, Suhonen och jag, del 2

"Partiledaren som klev in i kylan" kan vara den främsta politiska thrillern som skrivits i Sverige. Det känns som om en väldigt viktig bok, långt bortom den aktuella medieuppståndelsen.

Jag är ju bekant med Daniel Suhonen. Minns inte hur det började, men vi träffades väl på någon uppläsning. Hur som helst lät han mig uppträda som estradpoet flera gånger på Socialistiskt forum i Stockholm, när han höll i det programmet i egenskap av vice chef på ABF Stockholm. Det här var i mitten av 00-talet.

Sen gick han vidare och blev chefredaktör för SSU:s tidskrift Tvärdrag. Jag lade märke till att de publicerade poeter och tänkte att jag kunde skicka in en dikt, även jag. Sagt och gjort, jag skickade in en opublicerad dikt som jag nyligen skrivit klart, Burksamlarens dikt kallade jag den.

Den kom med i Tvärdrag nr 1/2011 om reformismen, ensam på en sida. Vad jag inte visste och inte hade kunnat drömma om var att numret skulle delas ut i samband med Juholts installationstal ("kröningen" som det kallas i Partiledaren som klev in i kylan). Juholts mycket gripande tal utgick från en artikel av Stina Oscarson i samma nummer av Tvärdrag, som handlade om människor snarare som medborgare än som kunder på en marknad, om kulturpolitik och "icke mätbara värden". Enligt Suhonens Juholt-bok hade han skickat Stina Oscarsons artikel till Håkan Juholt i förväg och delar av den letade sig in i hans tal. Jag trodde snarare att han hade läst hennes artikel i tidskriften och att han därmed även hade läst min dikt (vilket han naturligtvis kan ha gjort). Hur som helst, jag kände mig därmed - på ett barnsligt och naivt sätt - delaktig i Juholts tillträde och de visioner han målade upp! Det här var väl också krönet på min verksamhet i offentligheten som någon slags kristen socialdemokrat (naturligtvis oorganiserad, men i vilket fall). Min empati har väl sedan dess blivit lite sliten i kanterna, misstänker jag. Men jag har själv varit där, i den situation jag skildrar.

Burksamlarens dikt

Jag vill ropa ut
att ditt människovärde är oändligt
fast burkarna bara är värda femtio öre!

I dagarna har man höjt panten
från femtio öre till en krona
medan människovärdet stadigt devalveras.

Burksamlare! du känner
hånet på din rygg
men jag ville ge dig något annat.

En upprättelse måste komma.
Sluta rota i papperskorgar
och ta ditt människovärde åter.

Det kommer inifrån dig själv
som en levande protest.
Det strömmar genom händerna du möter.

Juholt, Suhonen och jag, del 1

På innerpämen finns en förteckning över medverkande personer och maktkretsar, med pilar dragna mellan dem. Vad är detta? En roman av Tolstoj eller kanske Dostojevskij, där det myllrande persongalleriet måste redas ut redan på förhand, så att läsaren kan gå tillbaks och orientera sig?

Stämningen i skildringen blir snabbt alltmer het och uppjagad. Samtidigt tickar ödesdramat på som ett urverk mot Juholts fall. Men uppgången var jag – känslomässigt – en del av. Hans installationstal bar också mina drömmar. (Och jag hade med en dikt i det nummer av Tvärdrag som delades ut gratis under s-kongressen då han valdes.)

Oerhört vital artikel idag i Aftonbladet av Håkan Juholt. En liten revansch.

En politisk roman? Ur Therese Bohmans "Den andra kvinnan"

Först lät man den här staden förfalla, och sedan, när fabrikerna i centrum tystnat och arbetarna i arbetarstaden lokaliserats ut till elektronikföretagens förortsbunkrar, rustade man upp stadskärnan för andra än arbetarna; för medelklassens barn från landets alla ändar som kommit hit för att läsa universitetsprogram om media och kommunikation i nyrenoverade och fräscha före detta industrilokaler där min mormor satt vid en vävstol hela sitt arbetsliv.

[staden ifråga är Norrköping]

August-nomineringarna

Ja, jag hade ju trott att både Bruno K. Öijer och Lars Mikael Raattamaa skulle få en August-nominering för sina senaste diktsamlingar. Detta för (terror)balansens skull, en språkmaterialist och en romantiker… Men i stället blev det den ständiga kritikerälsklingen Ida Börjel som nominerades som enda poet.

Nej, jag kan inte säga så mycket om titlarna i övrigt, jag har inte läst dem. Man kan väl bara konstatera att det är ganska ”typiska” August-nomineringar, med undantag för Carl-Michael Edenborg som väl går in på någon slags egen kvot för lång och trogen tjänst.

För min del hade gärna Therese Bohman och Bruno K. Öijer fått nomineras, om man nu ska bry sig om sådana här litterära priser. (De säger en del om det litterära klimatet, om inte annat.)

Nödvändighet

Det är i badkaret jag läser de bästa böckerna och det är då jag blir alldeles skrynklig. Det är inte i närheten av en hygglig deckare (där man vänder blad av någon sorts okej spänning). Det är något helt annat, något större. Det är när jag måste avbryta läsningen igen och igen, för att andas, för att hulka, för att tänka, för att ta pennan som hänger där duschslangen brukade hänga, anteckna på de tomma sidorna bak i någon av böckerna som ligger på badkarskanten.
Det är andra halvan av oktober och det är tre olika böcker som är så lika, som är de bästa jag läst hittills i år.
Olika alltså, stilmässigt, men lika på en massa andra sätt. Som så ofta med bra böcker skriker de så subtilt utan breda penslar att detta måste berättas, detta måste ni lyssna på.
Silvia Avallones Stål, Tony Samuelssons Kafkapaviljongen och Willy Vlautins De fria.
De här tre böckerna är omistliga och nödvändiga och säger allt ni för tillfället behöver veta om min syn på litteratur.

Alfabetpoeter (K= Klemets)

Sitter och sorterar gamla tidskrifter, brev och minnesbilder som samlat damm i bokhyllan alldeles för länge. En del är daterade så långt tillbaka som 30 år, men det känns som om det kunde vara alldeles nyss. Ett liv förflyttar sig så fort genom tiden.
En gulnad fotostatkopia dyker upp, där Hans Sjöberg skrivit en kåserande text om en gammal fotbollsspelare. I en ruta längst ner på sidan återfinns en dikt av Kennet Klemets. Bägge dessa personer dök upp i många tidiga Argussammanhang. Tidskriftsnummer, antologier, uppläsningar.
Kennet gav under ett par år ut ett handfull nummer av tidskriften Houdini (mellan åren 1988-1989 enligt Kungliga Bibliotekets databas). Houdini var en syskontidskrift till Den Blinde Argus. Delar av Houdinis redaktion anslöt sig sedan till DBA-gruppen. Kennet Klemets flyttade till Göteborg och utvecklades till en enastående poet och träffsäker översättare.

Den gulnade fotostatkopian var hämtad från Metallarbetaren, januari 1996. Kennet skriver en liten höstbetraktelse.

Klarar vi värme? I augusti
kryper de kluvna djuren fram,
blinda, blöta, främmande,
vi dödar dem, de dör
och blir till höst,
allt skarpt, klart, slut

vi sveper fram bland löven,
lyser, behöver ingen annan
än oss själva,
så mörknar det,
vi kröks inåt,
allt blir psykologi,
vi köper sprit och husdjur,
längtar efter värme


Året efter debuterade Kennet med en liten silverglimrande diktsamling som avslutades med raderna;

jag ska sluta med två tomma händer

som jag började

med tunga ögonlock, stora öron

som morfar, bilder av buddha

ett upphört motstånd 


Avslutningsvis några fina rader om poesi hämtade ur "Att Skriva"  av Marguerite Duras (ellerströms 2014), översättning av Kennet Klemets

"Det borde finnas ett skrivande som är icke-skrivande. En dag kommer det. Ett kortfattat skrivande, utan grammatik, ett skrivande med enbart ord. Ord utan stödjande grammatik. Vilsna. Skrivna, där. Och genast övergivna."

...

Lyssna på Klemets http://podpoesi.nu/poeter/kennet-klemets/




Andra K-poeter:
Mare Kandre (1962-2005)
Sandro Key-Åberg (1922-1991)
Willy Kyrklund (1921-2009)

Lyrikvännens panel om svensk samtidspoesi

Igår var jag på vernissagen för Lyrikvännen 60 år - ett slags officiellt firande av tidskriften med utställning på Stockholms stadsbibliotek och kvällen till ära också ett panelsamtal. Temat för debatten var: "Vad händer i den svenska samtidspoesin?", ett kärt ämne.

Panelen bestod av Jonas Ellerström (moderator), Athena Farrokhzad (poet), Ann Lingebrandt (kritiker) och Magnus William-Olsson (poet m.m.).
Man ägnade mycket av sin energi i samtalet åt en fråga som kom upp ganska snart:
Hur skiljer sig 10-talets poesi från det nyss förflutna 00-talets?

Här tycktes panelen faktiskt riktigt överens om att det fanns en sådan tydlig skillnad, och man fyllde snabbt i varandras synpunkter: Poesin var mer politisk (Farrokhzad), den var mer "kommunikativ" och "tillgänglig" (Lingebrandt) och det var en poesi som sökte sin "röst" på ett nytt sätt (William-Olsson).

För mig var det en något surrealistisk upplevelse att sitta och lyssna på detta. Allt som framkom som det nya i 10-talets poesi var sådant som jag hade kämpat för (utom möjligen plakatpoesin) i tiotalet år, i stark motvind dessutom. Och att en tillgänglig lyrik skulle premieras, det motsägs ju både av förlagens utgivningslistor och bidragsfördelningen från Kulturrådet (se här nedan).
Men helt klart är att poesipendeln har svängt, och det är väl bara att vara tacksam för det. Språkmaterialismen är nu officiellt på väg ut.

I utställningen med gamla nummer skyltas det även med gamla kontroversiella nummer som förra jubileumsnumret, nr 1/2004, då Boel Schenlaer var redaktör och jag skrev några för den tiden illa sedda artiklar. Så Lyrikvännen verkar åtminstone inte skygga för den stridbara delen av sitt förflutna.

Att Lyrikvännen skulle ha "definierat" svensk poesi genom åren, som det hette i inbjudan, är väl att ta i. Men en stark årgång 2014 är de inne i nu, och det är en bra tidskrift, snart den enda jag regelbundet följer. Att den alltmer under Ellerström har fått en sydsvensk, regional prägel går inte att komma ifrån, på samma sätt som många tidskrifter väl har en stockholmsk prägel och andra en göteborsk. Så det må väl vara hänt.

Att vara outsider som svensk författare, del 2

Jag träffade Peter Lindforss på en parkbänk häromsistens. Vi kom att prata om utgivningen av svensk litteratur i allmänhet och hans egna diktsamlingar i synnerhet. En sak vi kom in på var litteraturstödet och dess roll genom åren.

Han berättade att bägge hans första diktsamlingar på Författares bokmaskin, Vykort från sjuttiotalet (1976) och Krigets barn (1977) fick litteraturstöd, detta trots att det de facto var egenutgivningar.
Nej, sådan ska ju inte diskrimineras, fast man får väl ändå känslan av att det sker nuförtiden, att sådana verk ses över axeln.

Tydligen var det kutym under den här tiden - slutet på 70-talet - att trycka 500 ex. av sin bok som en första delupplaga, därefter söka litteraturstöd, och fick man det så tryckte man 500 ex. till. Det var naturligtvis, kan man tycka, ett sätt att kringgå Kulturrådets regler som på den tiden var att man skulle trycka 1.000 ex. av sin bok för att komma ifråga för litteraturstöd.

(När jag gav ut en bok på egna outsiderförlaget 1988 var jag dum nog att ta denna regel på allvar, och tryckte följaktligen 1.000 ex. varav merparten uppenbarligen inte gick åt.)

I våras utkom Peter Lindforss senaste diktsamling "Det finns mer" på Den Blinde Argus/Megafon, jag var ju själv involverad i utgivningen. Detta är Peters första diktbok på 30 år och måste betecknas som en litterär händelse. Vi (förläggare Thomas C. Ericsson och jag) sökte litteraturstöd för denna titel. Avslag! Ur vissa aspekter är det häpnadsväckande. En orättvisa uppstår när man jämför med andra titlar som fått stöd; det tycks som att systemet lämnar utrymme för godtycke:
Så har Joar Tiberg och förlaget Orosdi-Back under samma tidsperiod fått stöd för den lilla diktsamlingen (32 s.) "Hyllan" med 10.181 kr. Boken består enbart av utrangerade ord ur Svenska Akademiens ordlista, som publiceras tillsammans med ordet "hyllan" först på varje rad. Inte någon riktigt dålig utgåva, men... ja, konceptpoesi av en sort som bland andra Per Thörn tidigare ägnat sig åt.

Sedan fick en annan, nästan lika tunn bok, också litteraturstöd. Nämligen Daniel Sjölins novell (!) "Alla vill bara gå hem" på förlaget Novellix. Den tilldelades 15.727 kr av Kulturrådet.

Som synes ganska små summor, men viktiga pengar för alla småförlag som vill trygga utgivningen av åtminstone nästa planerade titel.

Jag förstår fortfarande inte, är det en fråga om tycke och smak eller är det en ren (delvis riggad) tombola? På vilket sätt är Joar Tibergs och Daniels Sjölins böcker bättre än Peter Lindforss potentiella, existentiella mästerverk "Det finns mer"? Endast Kulturrådets arbetsgrupp för skönlitteratur kan svara på det. Men det gör de inte.

Moderna mausoleet

Jag gjorde nyligen ett återbesök på Moderna Museet (120 kr i inträde!) något halvår efter förra gången. Och jag måste säga att detta besök snarast befäste min känsla av att det ”nya” Moderna-huset är och förblir ett misslyckande, trots en del förbättringar som att den långa korridoren på entréplanet nu också används för att ställa ut objekt och inte bara är en transportsträcka. Det är femton år sedan och jag har fortfarande svårt att acceptera Rafael Moneos hus som i nivå med Moderna museets samlingar. Jag har sällan sett en utställning där som ”lyft”, vilket jag däremot många gånger såg på det gamla för säkerhet knappast kända exercishuset; min upplevelse är att allt för ofta står museet och dess utställningar kvar i stadig stabil men föga inspirerande nivå. Verken vill mer än omgivningarna är kapabla att ge dem, huset inverkar negativt på upplevelsen. (Jodå, Hilma af Klint utställningen var ”bra” osv.)

Vad beror detta på? Jag har lagt märke till åtminstone tre faktorer som stör upplevelsen: 1) huset fjärmar sig från trädgården som borde vara en styrka hos ett museum med denna placering i en idyllisk del av storstaden; det gamla huset utnyttjade tvärtom trädgården som en integrerad del av verksamheten. 2) de metertjocka väggarna bidrar till känslan av mausoleum! Jag förstår att säkerheten på olika plan är viktig, men här känns det verkligen som att besökaren är inspärrad i ett försök att inringa ”evigheten” snarare än att ge impulser till samtiden. 3) hela huset upplevs som för statiskt, trots en del omhängningar. På det ”gamla” Moderna Museet mötte man hela tiden det oväntade, åtminstone var det upplevelsen, vad som helst kunde hända, tavlorna hängde i oväntade ordningar.

Hela huset har blivit som ett gigantiskt bankfack för stora investeringar; konsten som ett monument över sig själv. En rörelse som definitivt har stannat av. Om Kjartan Slettemark – salig i åminnelse – från och med 1976 kom att kalla Moderna museet för Moderata museet, så är det i dag snarare att betrakta som Moderna Mausoleet. Inte ens utställningen med Lena Svedberg, som har sista dagen i morgon (12 oktober) hjälper upp saken. Jag känner sympati men ”Herr Aldman…” tycks mig vara ett konstnärligt misslyckande, mer ett tidsdokument än något annat. Kulturhuset/Stadsteatern har så vitt jag kan bedöma en mycket bättre utställningsverksamhet, med i somras Kjartan Slettemark och nu fortfarande utställningen Barockt, kanske är det Marianne Lindberg de Geers förtjänst, kanske något annat.

P.S. Jag har sett Kjartan Slettemark in action på Backbeatfestivalen i Sandviken där han från en snurrande lyftkran sprutmålade människor i vita plastkläder som låg där nedanför. Lysande!

firar en födelsedag

Jag vill vara Izzy, jag vill vara Luba, jag vill mest av allt vara Penny

i våras ritade jag mig själv som Penny fast nu,

jag skickade bilden till husguden himself

Jaime Hernandez

skaparen av detta universum

och han gillade den och skickade den vidare

som om jag finns med i hans värld

idag fyller han år

Grattis Mannen!

en ytterst viktig litterär händelse, som jag kommenterar liggande

twittrar med början några minuter innan klockan ett

undrar om män i femtiårsåldern existerar på internet? ser bara frånskilda 35åringar överallt, sover de framför tvn nöjda med sina liv? eller

och där dök göran greider upp, nåja

jag ligger här och väntar på att det ska komma roliga saker om litteraturpristagaren, som blomman som skriker FEED ME! (i little shop of horrors)

inser förskråckt att jag KAN ha läst årets litteraturpristagare, eftersom jag gillar korta franska böcker

men då jag har ett Tallulahminne (don't remember names but I remember faces) så är jag inte helt spik på det

det var en bok om en medelålders uttråkad man som skulle resa nånstans

hans smala och uttorkade fru roade honom inte längre, och i hans kavajficka låg en pipa och brände

nuet i dessa korta böcker är aldrig så roligt som de mustiga tillbakablickarna, fast det är oftast roligast av kvinnliga författare

som vanan att använda undersärken till att torka sig efter utedass/pottbesök, den var fläckig efter veckans urineringar, dvs 1 särk i veckan

https://www.youtube.com/watch?v=gr8jhpq6YWs

och eftersom det ÄR hennes födelsedag idag lägger jag till den här ljuva visan



puss igen

Linda Skugge om Ulf Lundell

Linda Skugge försöker lära Ulf Lundell - liksom hans förlag Wahlström & Widstrand - om textredigering. Det är naturligtvis, hm, lite förmätet. Den stökiga och brötiga prosan är ju en del av Ulf Lundells egenart, åtminstone hittills. Ibland funkar det bättre, ibland sämre. Jag provar tanken: Linda Skugge är helt enkelt avundsjuk på att U. L. har en hängiven publik.
Skugge önskar sig en helt annan bok - någon slags avklarnad, kortfattad meditation - som Ulf Lundell inte har skrivit och det är naturligtvis tjänstefel som recensent att önska sig en annan bok än den författaren har skrivit.

Nu bör man ju veta att Skugge och Lundell har någon slags fittstimsrelaterat gruff sedan över tjugo år och det här är inte en recension.

Över huvud taget har Linda Skugge sedan sin återkomst som recensent visat sig oförmögen att ta ställning till en bok utan att i högsta grad blanda in sig själv och ta sig själv som anekdotiskt exempel. På så sätt påminner hennes "recensioner" om den sene Stig Larssons i Aftonbladet Kultur. Läsvärdet ligger på andra ställen än de man kanske väntar sig, eftersom deras texter i allt mindre grad handlar om den bok de är satta att bedöma.

Över huvud taget undrar jag om Linda Skugge har läst Ulf Lundell tidigare, då hon verkar så främmande för hans idiom. Men eftersom hon är "constant reader" - det måste hon ha gjort!