Moodyssons experimentlusta prisad

»Det mesta jag gör kommer ur ett slags förvirring. Inte i negativ mening utan mera som en positiv nyfikenhet, till exempel på hur det är att växa upp i en viss tid, på en viss plats. Det är som att kasta ut en flaskpost. Eller kasta sig in i mänskliga relationer och hoppas på att en dag snubbla på något slags svar.«

Lukas Moodysson får Region Skånes kulturpris 2014.

Läs den längre intervjun på Skane.se av Martin Ålenius.

Inget för kräsmagade

Det var väl 2004 när L.T. Fisk och jag körde vår show i Kulturmanegen i Magistratsparken under Malmöfestivalen. Hans långsamma sånger, hans särpräglade röst, som plågade noveller med omkväden och en alldeles egen stämning. Och jag som läste ur den nyligen utkomna Och fortsätta vidare bort, "den sorgligaste bok jag någonsin läst", som någon recensent skrev och Kulturmanegen var ett cirkustält och vi framförde vår cirkusföreställning och i Kvällsposten dagen efter skrev Joel Eriksson uppskattande men påpekade att det var "inget för kräsmagade" och det var nog sant även om vi väl mest tyckte att vi skrev om livet som vi upplevde det. Men i förra veckan stötte jag på en nyutgiven bok på bibblan i Limhamn, ett ganska fult omslag, mjuka pärmar utan flikar, Ormfesten (på engelska 1976) av Harry Crews, den första av hans böcker som givits ut på svenska, av det för mej okända Tristero förlag. Harry Crews var också okänd för mej men jag förstod direkt att detta är en bok på min hemmaplan, inget för kräsmagade, inget för dem som skyggar när mångas verklighet bankar på dörren och vill komma in (här kan vi igen prata om tiggare som borde vara osynliga eller hungriga nån annanstans). Ormfesten utspelar sej i staden Mystic i Georgia och det är också en sorts cirkusshow med excesser i verkligheten, groteskerier, djurplågerier, kvinnoplågeri, ormplågeri, människor som är plågade av det riktiga livet som de ändå vet att de inte kan fly ifrån, droger och (framför allt) sprit för att överhuvudtaget uthärda. Hårdkokt underhållande om du inte är alltför kräsmagad (och en perfekt present för mej som läst Bukowski och Fante i över tjugofem år och de senaste åren lärt känna författare som Willy Vlautin och Daniel Woodrell). Det är bara att hoppas att Tristero (eller någon annan) fortsätter utgivningen av Harry Crews på svenska.

PUMPA LÄNS!

I min socialamedier värld går det just nu en stormvåg över nåt som heter nåt med Länsman, där en gammal poet uttalar sig rasistiskt och idiotiskt, som så många gånger förr.

Tyvärr får man väl säga, frågan jag ställer mig är "när går man från arg ung man till gubbjävel?" och är det nåt som känns? som de värmevallningar jag får när jag dricker te eller äter varm mat?

Visst ålder är nåt som påverkar oss alla. Men mest får dagens rappakalja mig att minnas Hedebyborna och den stupfulle Länsman i en skottkärra, möjligen cykelkärra, och Micha Gabay som skriker:

-SJUNGA! LÄNSMAN SKA SJUNGA!

Kontentan blir, se på Hedebyborna istället.

mvh gammal och trött

Historien om hunden

Häromveckan såg jag en liten radannons i »Mitt i Söderort», den lokaltidning som i olika utgåvor delas ut gratis i förorterna, en gång i veckan. Även om jag aldrig har köpt eller sålt något via de här annonserna, så brukar jag ändå ögna igenom dem, mest av nyfikenhet. De flesta radannonser rör »Bilar köpes oavsett skick«, men den här löd: »Fodervärd,omplacering«.
Jo, med den rubriken, utan något mellanslag efter kommatecknet, vilket fick mig tveksamt inställd, men jag läste ändå vidare.

Fodervärd,omplacering
Säljes av Camilla Larsson.
Jag vet inte…  Jag är dock nästan säker på att min situation som hundägare är omöjlig just nu. Jag har en 4-årig vit herdehund, en tik (liknar en schäfer) som just nu inte alls får vad hon behöver… vetskapen om det gör väldigt ont eftersom hon är min ögonsten… Pga av ändrad situation i mitt liv så är det bäst för henne att komma till nån som har tiden för henne. Jag skickar gärna bilder via mms och jag lämnar nödvändig info till dom som är ärligt intresserade av att ge henne ett bra hem.
(Hon har en gång hoppat upp på köksbänken och tagit en hel ask koltabletter.) Hon är också väldigt skällig när hon går upp i varv, t.ex. om hon inte har fått nog med motion.
Telefon 073-xxx xxx

Jag kan inte riktigt svara på varför jag ringde upp hundens ägare, Camilla. Visst, jag gillar i och för sig hundar, men min sambo och jag har alltid varit överens om att vi inte ska ha något husdjur, delvis beroende på allergier, men främst för att vi är morgontrötta. Vi går nästan aldrig utanför dörren när det regnar.
   Men jag slog hursomhelst telefonnumret i annonsen. Ingen svarade dock, men efter flera signaler så lämnade jag ett meddelande på hennes mobilsvar. Efter pipet sa jag ungefär så här:

Hej Camilla. Jag heter Ola, och bor i utkanten av Enskede, jag ringer angående annonsen. Jo, jag kan tänka mig att att ta hand om din hund, kanske på prov i ett par veckor först, för att se hur det fungerar.
   Vi bor i ett mindre hus med trädgård och har fin natur i närheten, där det passar att promenera. Hör av dig om du är intresserad. Och så nämnde jag mina kontaktuppgifter.

Dagen efter, tidigt på onsdagsmorgonen, så plingade det till i mobilen. Camilla skrev att hon var tvungen att jobba under dagen, men att hon skulle ringa tillbaka efter kl 17. Hon hade bifogat två bilder på hunden, på den ena stod hon i vägrenen intill en grusväg, och på den andra satt hunden i en soffa, det såg nästan ut som att hunden tittade på TV.

Efter ett par samtal, både med Camilla och med min nu övertalade sambo, blev det bestämt att jag skulle åka dit och hälsa på. Hunden, som hette Velma, bodde med sin matte i Älvsjötrakten, inte så långt ifrån oss. Efter en enkel lunch hemma tog jag bilen och körde igenom Stureby, korsade Huddingevägen, och hittade sedan Östbergatorget utan några problem. Jag parkerade bilen på en handikapplats utanför den lokala pizzerian. Väl framme vid port nummer 12 slog jag in portkoden jag fått, och tog hissen upp till tredje våningen. Det luktade lite konstigt i hissen.

Dörren låg till vänster. Över brevinkastet med namnet »Larsson« satt en dekal, »No junk mail« och ovanför den, ett fastklistrat foto på hunden, med texten »Här bor jag, Velma«.
   När jag ringde på kände jag för första gången att jag var lite nervös.

Men det gick bra. Efter ett trevligt mottagande i den ganska trånga hallen, försvann min oro.
   Camilla verkade reko, inte alls misstänksam eller nojjig som jag befarat, och jag kände att Velma mycket väl kunde bli den trofasta vän jag hoppades på. Hunden hade varit väldigt glad och uppspelt i hallen, men hade inte hoppat upp mot mig, vilket jag var lite rädd för. Jag gillar inte när hundar, framförallt stora hundar, anser sig ha rätt att slicka folk i ansiktet hur som helst, man vet ju var nosen och den varma, sträva tungan kan ha varit. Men jag föredrar ändå rejäla hundar framför små, bjäfsande knähundar. »Smuts i snöret«, brukar jag säga om sådana, även om det framstår som lite nedlåtande.

Camilla ville förstås att vi skulle lära känna varandra, alla tre, och hon skulle prompt bjuda på kaffe. Eftersom jag inte ville verka oartig så tackade jag ja till en slät kopp, även om jag aldrig brukar dricka kaffe vid den här tiden på dagen.
   Jag anmodades att sätta mig i soffan i vardagsrummet. Väggen bakom soffan pryddes av en gigantisk fototapet, ett landskapsmotiv, troligen på senhösten någonstans, med ett ånglok med vagnar på väg ut ur bilden. En storvuxen grön växt gjorde att man inte riktigt såg hela motivet.
Jag kikade lite på böckerna som fanns i bokhyllan, och satte mig i den slitna soffan, trots att dynorna var fulla med ljusa hundhår. TV:n stod på, jag såg en färgglad groda i närbild, det var ett program med texten »NatGeo Wild« i övre bildkanten, och ljudet var på väldigt högt. Den engelske speakerrösten pratade entusiastiskt men nästan viskande om groddjurens villkor i djungeln.

Camilla tittade in i rummet.
 – Hur jag vill du ha kaffet?
 – Gärna med lite mjölk. Om du har, tack.
 – Eh, just det, sänk ljudet om du vill. Eller byt kanal – det är Velma som gillar det där djurprogrammet, hon vill alltid kolla. Remote’n ligger där på soffbordet.

När jag tog upp den ena av två fjärrkontroller, så kom Velma skuttandes in i vardagsrummet, och hoppade vant upp i soffan bredvid mig, och satte sig tillrätta.
   Hunden tittade inte på mig.
   Jag försökte förstå vilken av alla knappar som kontrollerade volymen, jag tryckte på en av dem – men inget hände med ljudet.

Då säger plötsligt Velma:
 – Behöver du hjälp? Jag kan allt om fjärrkontrollen.

Jag blev helt perplex, och stammade fram ett ynkligt »Vvvaa…« samtidigt som jag reste mig och snubblade ut i köket.
   Orden stockade sig när jag försökte berätta för Camilla vad som just utspelat sig i rummet intill.

 – Det, det är ju omöjligt, men… men hunden pratade till mig… Hon sa nåt om fjärrkontrollen!

Camilla såg lugnt på mig.
 – Du ska inte bry dig om henne, hon tror att hon vet allt om TV:n.

 – Vilka kanaler har du hemma, Ola? Och gillar du naturprogram?

Jag bara gapade.

Camilla lade sin ena hand på min axel. Hon log, och tittade mig djupt, rentav förtroligt i ögonen.

 – Det är en gåva. Kan du förstå det? Och det går ju bara inte att försöka förklara på telefon, eller hur?

 – Kaffet är klart nu. Vill du ha socker?

Inspirerad av bl a författaren Magnus Hedlund, är detta mitt första försök att skriva en så kallad Shaggy dog story.

En fråga om det litterära klimatet

Kräver en språkmaterialistisk poesi också en språkmaterialistisk kritik? Är det så att dagens språkmaterialistiska – eller kanske snarare konceptuella – lyrik kräver en egen sorts uttolkare som blivit specialiserade på just denna sorts lyrik? Har den konceptuella lyriken blivit en helt egen genre med egna förståsigpåare? Ja, kanske är det så. Det är i alla fall vad den danske poeten och kritikern Kim Simonsen verkar mena när han går till rasande attack mot Boel Schenlaer i en lång diskussionstråd på Facebook. Boel har nämligen sågat Raattamaas senaste konceptuella verk Kommunismen på tidningen Kulturen. (Hon har tidigare även sågat Ida Börjels senaste verk.)

Simonsen verkar mena att Boel Schenlaer som motståndare till språkmaterialismen över huvud taget inte har rätt att recensera konceptuella lyrikverk.
Det är bara på ytan en häpnadsväckande tanke. Är det inte redan så svenska kultursidor fungerar? Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Lars Mikael Raattamaa m.fl. har sina egna uttolkare som sällan tar sig an mer traditionell lyrik, även om det händer att de gör det. Tvärtom fungerar det däremot inte! Traditionalistiskt anlagda kritiker – i den mån det finns några kvar – får inte ta sig an den (förment) språkexperimentella lyriken, som därmed är skyddad för kritik. Att Svenska Dagbladet för några år sedan sparkade ett 30-tal frilansande litteraturkritiker har bidragit till detta klimat där varje litterär inriktning har sina egna hovkritiker, vad gäller lyriken har ju Svenska Dagbladet mest OEI:s Jesper Olsson och Magnus Bremmer kvar som skriver kritik, och de har ju självklart sina preferenser. Som sammanfaller med den språkmaterialistiska poetiken. Så ser det ut även på de andra stora kultursidorna. Visa mig en avvikande röst i detta klimat.

Jag läser

Har någon dragit kopplingen mellan Valerie Solanas och Lena Svedberg innan?

Annars paxar jag den nu.

Läser nu, äntligen Sara Stridsbergs Drömfakulteten, och hela tiden tänker jag på den svenska konstnären Lena Svedberg. Ja jag minns inte att det var så hon hette, men jag minns en obändig kvinna som hatade på patriarkatet och vågade ta emot det våldsamma, detta myller, precis som jag får bilderna av Valerie Solanas hjärna tolkad i Drömfakulteten.

Är de månne barn av sin tid, eller och är det speciellt för att de var kvinnor, eller hade män andra sätt att också överleva på. Brinna brann brunnit.

Jag blir nyfiken och vill veta mer, suga i mig, slänga ifrån mig, allt som behagar mig.

Obändiga människor.

Om Rabindranath Tagores poesi

Det är väl inte alla Nobelpristagare från början av förra seklet vars verk känns så levande i dag. Men en som verkligen lever fortfarande är – Rabindranath Tagore! Om inte så mycket i Sverige – även om han har sina beundrare också här – så i hans forna hemtrakter i Bengalen, numera uppdelat i Bangladesh och Indien (Väst-Bengalen).

1913 fick han Nobelpriset för framförallt sin egen översättning av Gitanjali (Sångoffer), som i praktiken är en best-of-antologi med hans dikter, uppställda som prosadikter, delvis omarbetade för en västerländsk publik. Det är ett verk som stilistiskt, tycker jag, kan påminna om Nietzsches Also sprach Zarathustra, även om dess budskap och tendens är en annan (långtifrån nihilistiskt).

Det är möjligen det av hans verk som har åldrats sämst. I Kristian Carlssons nyöversättning – den första till svenska på ett halvsekel – är det framförallt enkelheten, tillgängligheten och friskheten i uttrycket som tilltalar mig. Kärleksdikterna är otroligt starka och sångbara. De samhällsengagerade dikterna griper tag, och talar om kastsystemets avskaffande och Indiens frigörelse.

Det är naturligtvis omöjligt för mig att greppa över Tagores verk i dess mångsidighet, även om Smockadoll förlag hjälper till och gör en välbehövlig nyintroduktion av honom med den 300-sidiga volymen ”Mitt hjärta dansar” som kom tidigt i våras, översatt och utgiven av Kristian Carlsson med förord av Anisur Rahman. (Anisur Rahman från Bangladesh var under några år fristadsförfattare i Uppsala och är en bra poet i sin egen rätt, även om han verkar i Tagores tradition. Nästan alla poeter i Bengalens språkområde måste förhålla sig till Tagore, så stor är han!)

Igår var Kristian och Anisur mina gäster på Romantiska förbundet, när vi återigen hade en poesikväll på Sensus. Temat var just Rabindranath Tagores poesi så som den framstår i Smockadolls utgåva (vi måste ju utgå från något). Mina gäster var och är betydligt mer initierade än jag i ämnet och det var spännande att höra dem berätta och läsa dikter. (Anisur läste två dikter av Tagore på bengaliska.)

Kristian Carlsson kallar i efterordet till Smockadolls utgåva Tagore för en ”romantisk realist” och jag håller med om den beteckningen om man nu nödvändigt ska ha någon form av beteckning på en sådan mästare, som väl närmast kan påminna om Goethe vid tiden för ”Väst-östlig divan”.

Överord? Var och en får bedöma själv. Jag anser att inte minst Tagores sena dikter, där han blandar konkret vardagsiakttagelse från livet i Bengalen med andlig överblick och vidsyn bildar en unik legering, en romantisk realism i högsta potens. Här når han kanske som längst. Åtminstone framstår det som så i Kristian Carlssons översättning och urval, som är gjort från engelskan.

Den långa dikten på s. 271 och framåt (”Nu är de tillbaka /från Howrahstationen”) är ett av de absoluta mästerverken. Men den är för lång för att citera och diskutera här. Istället vill jag lyfta fram ett av Tagores kännetecken; den närmast extrema själsliga expansionen. Han är helt övertygad om att han kommer att vara läst fortfarande om hundra år och han ger också uttryck för det! I flera dikter. Jag säger inte att han har fel, bevisligen hade han inte det. Han till och med tar sig friheter och flirtar med en av framtidens unga kvinnor på följande sätt. Hur ska man förhålla sig till detta?

Ursäkta mig i mitt högmod,
du unga kvinna av ett kommande sekel,
jag ser för mig hur du läser mina dikter
medan månen fyller ut tomrummen mellan raderna
med sin strilande tystnad.
Jag tycks förnimma ditt bultande hjärta och hör dig mumla:
”Han skulle ha älskat mig om han levt på min tid
och fick träffa mig.”
Jag vet att du säger till dig själv:
”Låt mig denna natt och aldrig mer tända en lampa ut mot
balkongen för hans skull, trots att jag vet att han inte
kan komma.”

(Mitt hjärta dansar, s. 216, övers. Kristian Carlsson)

Jag tänker på Lisa Bonet som Epiphany och får en uppenbarelse

jag ligger i mörkret i mitt lilla hyresrum,

den sura katten kloar mig i midjan, där han sitter och guppar som i en vattensäng

jag märker att mina ögon ser igen

jag djupandas, det luktar kattbajs

men jag är inte ledsen

inte deprimerad

inte undernärd och järnbrusten

jag är tillbaka

som pappa Ingalls efter snöstormen

som han överlevde inne i en oxe

depressioner är som valfiskar

de sväljer en hel, fast de inte kan öppna munnen

för annat än plankton

som ett gammalt plastringsbälte ligger man sen

i mörkret

det illaluktande fuktiga röda mörkret

och väntar på slutet

för det är då allt börjar

(eller vem fan nöjer sig med ett eget rum, när det är ett hus man behöver)

Vem är arbetarförfattare?

Man kan undra över detta med arbetarförfattare och poet. Göran Greider, Jenny Wrangborg, Johan Jönson… finns det några fler? Är det inte så att arbetarförfattare blir man först i efterhand, när man redan är på väg ut ur löneslaveriet? Är det inte så att kultureliten ser ner på någon som måste arbeta för sitt uppehälle och att därför de flesta författare smyger med att de ändå har ett brödjobb för att försörja sig? Jag skulle tro det. Det kräver också en oerhörd insats att hålla litterär kvalitet samtidigt som man jobbar i ett arbetaryrke. Är Göran Greider arbetare? Nej, det var väl någon sommar för trettio år sedan som han jobbade på fabrik. Man kan väl säga att han är chefredaktör och socialist. Det händer dock att han publicerar riktigt bra kortdikter på Twitter, som den här:

Göran Greider @GreiderDD • 23h23 hours ago
Novemberdagen:
en gråval
som bryter ytan,
dyker
och sen är borta.

DS och jag: epilog till en utebliven diskussion

Den etablerade kulturskribenten tog ögonblicket i akt och viskade i mitt öra ”Jag hatar språkmaterialismen!” Jag antar att det här var 2008, och vi befann oss på en uppläsning med bl.a. Johan Jönson.

Uttalandet uppfattade jag inte som specifikt riktat mot arbetarförfattaren (och språkmaterialisten) Johan Jönson, utan var mer riktat till mig som ett stöd i min litteratursyn och en sekvens av samförstånd.

Nu i efterhand kan jag bli upprörd när jag tänker på saken. Varför sa han det inte högt? Varför inledde han inte en diskussion om saken? Varför kunde eller vågade inte fler tala i klartext?

Om Boel Schenlaers författarskap

Rekommenderar den här artikeln om hur en del poeter kan tvingas söka sig egna vägar inte bara en utan flera gånger.

Bokerbjudande (restupplaga hittad)

Diktsamlingen Visitbok/Bakom baksidan kom 1991 på Bokförlaget Megafon. Det är en dubbeldiktsamling där mina 13 dikter i samlingen Visitbok delar utrymmet med John Peter Gisters långdikt Bakom baksidan. Vi har varsin ingång i det lilla häftet.

Jag är stolt över att mitt gesällprov Visitbok delar utgåva med John Peters mästerverk Bakom baksidan.

Min "Visitbok" är en vitbok om ensamhet, fattigdom och visionernas styrka trots allt. Minst en av dikterna ("Shamanen i Los Angeles") är skriven i ett förändrat medvetandetillstånd, och nej, jag talar inte om droger. Jag talar om hur det känns att skriva medan man lyssnar på Jim Morrisons talade poesi (sällsynt vinylskiva där hans röst möter collage-artad musik, bland annat musik med indiansk prägel. Jag minns det inte som en Doors-skiva utan en soloskiva med Jim Morrisons röst. Kan det ändå ha varit "An American Prayer"?) Patetiskt, ja kanske, men det ledde till en slags trance. Jag har varit med om några liknande situationer i mitt liv då inspirationen varit så stark att den förtjänar ett annat namn än inspiration.

Även Rimbaud finns - Gud hjälpe mig - med i samlingen (dikten "A.R."). Andra gestalter som dyker upp är Carl-Henrik Svenstedt (en viktig person som mentor för Den Blinde Argus' i början) samt Orville och Wilbur Wright. Flyg- och förvandlingstemat är tydligt. Också en främlingskänsla där längtan djupare in i de jordiska villkoren blandas med längtan bort från allt jordiskt.

Diktsamlingen kan beställas från denblindeargus@gmail.com för det facila priset 30 kr inklusive porto!

En påminnelse om poeten John Peter Gister

John Peters begravning blir i Trons kapell, Skogskyrkogården, kl 15.15 fredagen den 21 november.

(Dödsannonsen i DN i söndags var så liten så ni kanske missade den.)

Här den avslutande tvåradingen eller aforismen i John Peters diktsamling "Innan dagen gryr" (Titel förlag, 2010):

Örnen söker föda
- Jag söker örnen

John Peter var en väldigt stolt person och den där fågeln är nog en budbärare.