Den Blinde Argus

Drygt 25 år senare; jag känner igen mig

2012-02-02T13:14:00.006+01:00

"Är det mitt öde att dö urfattig under boktravarna? Ja jag vet inte".

Så skrev Kristian "Nils" Lundberg till mig en gång i tiden, i ett brev daterat Malmö april -86. Då befann han sig i slutskedet av arbetet med antologin Min kärleks biljardhall på egna Buda förlag.

Jag kan bara säga en sak. Jag känner igen mig. Det är nästan kusligt att gå igenom gamla brev ibland.

Poeter mot marknadshyror

2012-01-31T17:52:00.006+01:00

I dessa tider när fastighetsägarna kräver uppemot 22 procents hyreshöjningar i Stockholmsområdet, är det hög tid att påminna om Facebook-gruppen Poeter mot marknadshyror (jag är själv medlem).

Här nedan gruppens programförklaring.

*

Trycket från fastighetsägarna att skjuta hyrorna i höjden har definitivt ökat med nytillkommen lagstiftning där allmännyttan ska drivas helt affärsmässigt, och med nya krav på marknadsanpassade hyresnivåer för Stockholms innerstad. Därför lyder fältropet:

Poeter mot marknadshyror

Vi kommer att arrangera ett politiskt poetryslam under våren och meddelar tid och plats när det är klart. Temat eller problematiken är inte bundet till hyresfrågor, utan eroderingen av kollektiva värden står i en mycket tydlig relief till Regeringsformens 2§ som lyder:
...
Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.

Mats Barrdunge & Johan Nordgren

Raderna: Bruno K Öijer

2012-01-30T22:05:00.000+01:00

greppet
om mina axlar
slappnade av
och vägkanterna rusade förbi
kastade upp höstlöv
vindrutan brann av rött och guld
i backspegeln
såg jag staden försvinna
över hustaken
låg hinnan kvar
hinnan av allt osagt
hinnan av meningslösa karriärer
hinnan av ingenting
klistret

Ur: Dimman Av Allt, 2001

Dagsläget för svensk poesi

2012-01-27T14:23:00.005+01:00

Jag minns när Wunderbaum-gänget med Kennet Klemets, Per Planhammar och Petter Lindgren satt uppe en hel natt, i väntan på att få läsa de första recensionerna av Petter Lindgrens debutdiktsamling "Långtbortistan" (1994).

Det var som en invigning i författarlivet, första steget ut i den offentlighet som representerades av kultursidorna på de stora tidningarna. För det var ju självklart att Petter som debutant skulle få förstadagsrecensioner.

*

Vi behöver inte se detta som narcissistiskt, det fanns en berusning i detta, en berusning som säkert byggdes på av poeterna själva. En författarromantik, som jag själv inte är främmande för.

*

Men hur ser det ut i dag? Utgivningen av skönlitterära böcker har ökat, närmast mångfaldigats (jag har dock inga hårda siffror på det), kampen om spaltutrymmet har hårdnat. Och ändå förblir en del saker sig lika. Den som ger ut en bok på Bonniers kan vara säker på att få förstadagsrecensioner.

*

Det blev så tydligt förra veckan. Björn Ranelid och Johan Jönson gav ut var sin bok fredagen den 20 januari. Bägge fick självklart förstadagsrecensioner i alla stora tidningar. Det var den som valde att inte recensera dessa böcker som utmärkte sig.

Boel Schenlaers diktsamling "Nomad i exil" (Symposion) hade utgivningsdag den 18 januari. Visst har den fått ett hyfsat antal recensioner, några av dem både läsvärda och intressanta. Men faktum kvarstår; ingen stor stockholmstidning har hittills recenserat den. Det är visserligen inte försent ännu... men det blir så uppenbart att t.o.m. ett litet erkänt kvalitetsförlag som Symposion har svårt att få sina böcker uppmärksammade. Hur ska det då vara för författare som ligger på ännu mindre förlag?

*

Undantag finnes förstås. Bonniers och OEI lever närmast i symbios. Vilket gör att även utgivning på OEI uppmärksammas mer än vanligt för små förlag.

Det är bara titta på vilka oei:are som är knutna till Bonniers; Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Lars Mikael Raattamaa, Johan Jönson (för att bara nämna några). Det är några av de mest högprofilerade och inflytelserika författarskapen i vår tid. Samtliga tillhör också samma litterära skola. Inte undra på att bilden av svensk poesi blir som den blir.

*

Språkmaterialismen undantränger annan utgivning, och blir dessutom överrepresenterad på kultursidorna. Bonniers har ju satsat nästan helt på den här typen av poesi vad gäller författarskap under 50-55 års ålder. Och vad Bonniers gör ges ju automatiskt stor uppmärksamhet i media. Också det värdefulla undanträngs. Men detta är egentligen inget nytt.

Detta är tungt!

2012-01-23T14:54:00.009+01:00

Peter Lindforss - Commentary on "Darkness"

2012-01-23T14:45:00.011+01:00

Den 31 januari kommer Leonard Cohens "Old Ideas" ut, hans första studioplatta på åtta år. Nedanstående dikt av Peter Lindforss är en kommentar till sången "Darkness" som finns med på skivan.

Och om ni undrar, ja, Leonard Cohen har läst den här dikten.

Commentary on "Darkness"

The cup was so filled
we couldn´t see the rim
ages passing
for a chance oh so slim
Voices in the distance
claiming to be real
Just a matter of circumstance
depending on how you feel
Sleep well my creator
sleep well my detractors and all
Of course I was a traitor
I will still be heading your call

- Peter Lindforss

Sagt om Bruno K. Öijer på Södra Teatern 2008

2012-01-23T14:31:00.001+01:00

Han kommer att flippa.
Han kommer att flippa.

(Förtvivlad funktionär)

När man talar om trollen - ännu en nollad tidskrift

2012-01-23T14:27:00.009+01:00

Bibliotek i samhälle, bis, är även den nu nollad hos Kulturrådet, dvs den får inget tidskriftsstöd alls.

Är det en slump att det handlar om en vänsterpolitisk kulturtidskrift? Nej, knappast. Se Bengt Bergs kommentar på deras hemsida.

Det är ingen motsägelse att Kulturrådet snävar in stödet både för romantiska poesitidskrifter och vänsterkritiska publikationer. De tidskrifter som vill ha fortsatt kulturstöd tenderar att samla sig i en försiktig mittfåra, som jag skrev i en artikel för ett par år sedan. Vad gäller svensk poesi är det språkmaterialismen som är mittfåran.

Kjell Alinge goes poetry

2012-01-20T14:48:00.002+01:00

Oavsett vad man tycker om Kjell Alinge, denna unika blandning av pratmani och grandiosa slingrande meningar utan slut, så finns det bara en som han i radio. Då och då tycker jag hans irrationella svada och galna humor är helt ljuvliga att lyssna på, om inte annat som avkoppling från alla faktaprogram och högtidliga förnumstigheter.

Idag kunde man, på trots av Alinges faiblesse för vissa smörsångare (hur kan man till exempel välja Mel Tormés version av "She´s leaving home" framför Beatles egna?) - också få höra ett par ovanliga uppläsningar av poesi: En av performanceartisten Laurie Anderson; som handlade om kommunikation, eller snarare bristen på. Kul.

Dessutom läste Leonard Cohen en text av Joni Mitchell: The jungle line. Nästan som av en slump hittade jag samma inspelning på Youtube. Varsågoda! Reprisen av Eldorado får ni hitta själva.
Men här får ni Laurie Andersons meta-banala lovesong som extra grådagsgåva.

Om Boel Schenlaers litterära mystik

2012-01-18T16:45:00.017+01:00

Lyrikåret 2012 börjar bra, med utgivningen av Boel Schenlaers Nomad i exil. För första gången på länge får jag känslan av att läsa en stor diktsamling. Något drar en in i boken, naturligtvis det utsagda men också det outsagda. Språket blixtrar till, medvetandet vilar inte, men det viktigaste ligger bidande sin tid som livserfarenhet strax under ytan, väntande på ordflödet som väcker och räddar. Det är glasklart och mystiskt, samtidigt. Boel hämtar ur källan. Sanningen är ofta brutal, även om poeten ämnar vårda sin känslighet.

Dikten Tre mot en är en omedelbar klassiker:

Jag läste i en tidning att rättegången
mot all kärlek är över - domen blev
ovillkorlig.
Tills den nog överklagas.

Det finns mycket att ta sig an i "Nomad i exil". Dikterna är varken enkla eller svåra, de pendlar mellan dessa poler. Är livet självt en lätt företeelse? Ämnet gör svårighetsgraden, snarare än språkexperimenten, detta till skillnad från mycket av de senaste femton årens svenska poesi. Jag hävdar att här finns drag av något som når bortom poeten själv, når till djupet av det mänskliga.

Ja, jag känner Boel (är bekant med) men känner inte den som skrivit rader som dessa:

En gång i tiden var människan vild.
Nu är hon tam
men lika blodtörstig.
(ur dikten Ett enda ord)

Veckans Bild: Bruegel

2012-01-17T23:14:00.001+01:00

Pieter Bruegel; Jägarnas hemkomst, 1565

Och här finns en länk till en artikel av Peter Englund, med utgångspunkt i målningen.

Att trots allt känna sig hemma i vänstern

2012-01-16T10:50:00.007+01:00

Politik är mer

Jag har inte upphört att kalla mig själv eller definiera mig själv som ”vänster”. Jag talar inte om partipolitik nu, utan om tillhörighet i stort.
Ändå har det ibland under det gångna året känts lite tungt att vara vänster; t.ex. när vänsterdebattörer antingen varit tysta eller direkt hånfulla mot Lars Vilks. (Jag delar inte hans konstsyn, men ingen kan förneka att han var en modig man under föreläsningen på Uppsala universitet när scenen stormades av ett stort antal hotfulla demonstranter. Dessutom är han ju faktiskt hotad till livet!)

Likaså när SCUM debatterats, jag har inte mycket till övers för detta våldsförhärligande manifest som närmast unisont hyllats av de ”radikala” kultursidorna.

Likaså återigen, när berättigad Israelkritik ibland gått över till ren judefientlighet inom vänstern. Mot detta känner jag avsky!

När jag besökte Socialistiskt forum i höstas kände jag av denna dubbelhet. Jag delar vänsterns åsikter om jämlikhet, ekonomisk utjämning, utförsäljningen av hyresrätter, privatiseringen som grundideologi med mera. Allt detta fanns det seminarier kring. Här kan man tala om en skenande högerpolitik, med speciellt Stockholm som experimentverkstad.

De seminarier där fackliga representanter hade en framträdande roll tyckte jag var både bra och viktiga, som till exempel det om privatiseringen och uppstyckningen av det gamla SJ. Mindre bra tyckte jag om seminariet ”Varför är det så dyrt att åka kollektivt i Stockholm?” där två av fyra paneldeltagare uppmanade till plankning, som om det vore lösningen på kollektivtrafikens problem i Stockholm.

En annan sak som jag kan reta mig på är de frekventa ad hominem-angreppen på vänsterns motståndare. På Galagos humor- och satirseminarium under Socialistiskt forum tog det till exempel bara fem minuter innan de förväntade angreppen på Axess’ Johan Lundberg och SvD:s Per Gudmundson kom. Bara omnämnandet av dem drog ner skrattsalvor vilket tyder på en brist på argument. Jag delar inte alls Johan Lundbergs politiska åsikter men vill påstå att han är en betydligt kunnigare bedömare av konst och litteratur än de flesta av dem som angriper honom. Det gör att hela debatten kantrar, när man försöker utdefiniera en av de mer kunniga debattörerna ur offentligheten.

Väl att märka; jag hade det mycket bra på Socialistiskt forum! Åtminstone när jag satt i restaurangen och pratade med folk. Det var min sorts människor, samhällskritiska, varma, öppna, kunniga. Som t.ex. personerna knutna till tidskriften BiS, Bibliotek i samhället, en vänstertidskrift för bibliotekspersonal och andra intresserade, där jag för övrigt medverkat själv en gång i början av 90-talet.

Så kommer vi fram till nuet och Bengt Ohlssons beramade artikel. Den är väl ganska låg, även om den var rolig att läsa. Men å andra sidan höll Åsa Linderborgs svar inte heller någon högre nivå.

Brist på självkritik, ibland något pompöst finns inom de delar av vänstern som också jag ställer mig kritisk till. Men det berör inte mitt ställningstagande på ett djupare plan. För politik är mer, liksom politisk poesi.

När jag kom till Kafé 44 och estradpoesitävlingen Erkkis minne sent i höstas gick ändå mina tvivel bort. I denna oas för vänstersinnade kände jag återigen en värme och en självklar solidaritet bland föga välbärgade människor. Jepp, så är det, tack mitt hjärta.

Min text om Turner, Monet, Twombly...

2012-01-15T23:23:00.005+01:00

finns att läsa här. Utställningen är tyvärr slut, men konsten är det inte. Och här kommer utställningen igen.

Claude Monet, Les ravins de la Creuse, 1889

Vi är fattiga men vi gör oss hörda

2012-01-14T14:47:00.008+01:00

Fördelningen av pengar till kulturtidskrifter från Kulturrådets sida är nu klar.

Den här (enligt mig) helt omistliga delen av kulturområdet, får sammanlagt 140.000 kr mer att dela på än föregående år; sammanlagda summan är 18,8 miljoner fördelat på 109 tidskrifter. Höjningen är alltså inte speciellt mycket att skryta med. Helt uppenbart är att kulturtidskrifterna trampar vatten för att överleva, vilket understryks av att 13 tidskrifter faktiskt får sänkt stöd, medan 23 får höjningar.

Nina Lekander recenserade den tidskrift jag jobbar med, Aurora i Expressen för någon vecka sedan. Jag blev förstås glad för recensionen. Nina skrev att vi har en "påver" formgivning. Låt gå för det. Hur vore något annat möjligt när vi sedan tiotalet år har 0 kronor i kulturstöd (vi har hållit oss flytande genom att vi har lyckats få fondmedel med ojämna mellanrum). Förmodligen är vi den enda etablerade kulturtidskrift som lyckats få en recension i riksspritt medium samtidigt som vi är nollade hos Kulturrådet.

Jämför 10TAL (550.000 kr), OEI (350.000 kr) och Glänta (700.000 kr).

Horace Engdahl om den litterära smaken

2012-01-14T13:46:00.003+01:00

Tredje och avslutande delen i min mini-serie om poeter och passion.

Passionen är ju själva drivkraften för en poet, eller hur?

Nej, det är då långt ifrån säkert i vår tid. I själva verket uttrycker Horace Engdahl en viss bitterhet över att det romantiska konstnärsidealet hänger kvar.

Hans artikel i DN ger i alla fall en fingervisning om hur språkmaterialismen uppkom; det handlar om kotteribildning och smakspridning inom en mindre, inflytelserik grupp människor. Om kvalitet talas det inte. Inte någonstans i Horace Engdahls artikel.

En blick från Tvärbanan

2012-01-12T11:14:00.009+01:00

"The conductor he's still stuck on the line."
I'll keep it with mine, Bob Dylan

Bästa musik under fjolåret (av det jag hört) var Deportees fjärde platta Islands & Shores. Jag visste nästan ingenting om detta lilla norrländska popband, mer än just att de existerade, men den här plattan kom nästan som en uppenbarelse för mig.

Inte visste jag att de hade detta stora, magnifika och ändå djupt innerliga sound, jämförbart med Beach Boys (stämsången), New Order (gitarrerna) och tidiga Simple Minds (drivet).

Här finns ett smakprov, titelspåret från plattan (bortse från de reklamliknande första rutorna).

Bäst i övrigt: rocktidningen MOJO och dess hyllningsplatta i soulens tecken till fyrtioårsjubilerande LP-klassikern Sticky Fingers. Nästan bättre än originalet; hur är något sådant möjligt?

10TAL om passion och romantik

2012-01-10T13:31:00.009+01:00

Passionen (i vid mening) står inte högt i kurs i dagens samhälle, eller ens i litteraturen. Det blir man än mer på det klara med när man läser tidskriften 10-tals höstnummer som handlar just om passion.

Madeleine Grives förord är välskrivet men andas kanske lite väl mycket förståelse för passionens fiender. Vad som antagligen är tänkt som en äreräddning för det ogarderade hjärtats rörelser framstår ibland som motsatsen:

”Passion är provocerande och måste tuktas. Romantik är kanske till och med löjeväckande.”

När Madeleine G. använder ordet ”löjeväckande” kommer jag att tänka på vad Johan Jönsson en gång sa i en offentlig debatt om politisk litteratur där han kallade Bruno K. Öijers politiska hållning som den kom till uttryck i hans dikter för just ”löjeväckande”. Sedan dess har jag haft svårt för det ordet, som nästan alltid används om företeelser jag älskar. (Det romantiska, det passionerade och så vidare.)

Någonstans under det långa samtalet med de unga författarna Eli Levén, Therese Bohman och Elisabeth Hjorth säger också Madeleine Grive att passionen är ett ”starkt tabu” i vår tid. Återigen denna kluvenhet hon visar upp, och jag slås av tanken att hon kanske inte vet vad passion är. Förmodligen orättvist, hon gör här en journalistisk vinkling för att få författarna att prata ut!

Framförallt Therese säger några bra saker. Therese B. som givit ut debutromanen ”Den drunknade” (jag håller på och läser den nu) säger:

”Jag tycker att även en destruktiv sexualitet kan vara positiv. Det är inte nödvändigtvis bara den romantiska sexualiteten som är det.”

Jag, som själv haft några destruktiva relationer med stora åldersskillnader, kan inte annat än hålla med. Det är lärorikt och utvecklande, men också fruktansvärt och hemskt.

Ryskt på Nationalmuseum - sista veckorna

2012-01-09T16:56:00.005+01:00

Och här finns min text om utställningen.

Hårdrockare? Orientaliska skinheads? Nej, nej. Kosacker? Ja.
Saporoscher kosacker. Vet inte om de var lika farliga som de ser ut. Men något sorts våldsamt männer-verbund är det ju hur som.
Bild: Ilja Repin, 1880

Utställningen pågår till 22 januari.

Poeten är passionerad?

2012-01-08T10:16:00.005+01:00

Jag läser Horace Engdahls "Cigaretten efteråt" (en fin bok trots den avtändande titeln) och trots att jag tycker mycket av det jag läser är både intelligent formulerat och välfunnet stöter annat mig för pannan.
(Sämst är de reaktionära betraktelserna - som naturligtvis varit tidigare publicerade i DN - men det mesta är riktigt, riktigt bra.)
Tvärtom mot vad han själv tror så är det inte så mycket hans stil som irriterar mig (den är utsökt) som hans hållning; det totalt apolitiska, föraktet - som samtidigt ändå är lite kluvet - för den romantiska konstnärsrollen.
På sid. 44 vill han att Bruno K. Öijer ska vara en ren skrivbordspoet - så att folk förstår att poesin är ett hårt arbete.
Redan på sid. 6 förnekar han engagemangets värde i litteraturen. Bristen på passion är det största hotet mot Horace Engdahls verk, och därmed också hans liv.

William Hazlitts verk Liber Amoris lever i all sin destruktivitet.

Se en annan hållning här.

OBS! gammal inbjudan, ej aktuellt arrangemang. Men det borde vara aktuellt!

Vittring

2011-12-30T17:32:00.004+01:00

Det glasklara vattnet
Det jag inte kan säga om det
Stora fält av midsommarblomster
Det jag inte kan göra själv

Den uppstoppade björnen
Som hälsar hotellgästerna i foyéen
Den sällan vittrade björnen
Som passerade vår stig

Inte då med en känsla av vilt
Inte ens med en känsla av blom
Trots att vi doftar annorlunda
Åratal efter att vi bodde där

Den uppskruvade haren hoppar
över golvet, stupar på tröskeln
Två hagalna barn drar isär den;
sådär, nu har de varsin bit

Kung Salomo och drottning Saba
begrundar tvisten; är den olöslig?
Blir haren aldrig hel igen?
Vem skilde barnen åt, så hårt?

Språkmaterialismdebatten går vidare

2011-12-30T15:14:00.015+01:00

Striden om språkmaterialismen går vidare, förklädd till en fejd om ord.

Nej, det här är inte helt och hållet en repris, läs gärna vidare.

Nils Svensson i Västerbottens-Kuriren (11-12-29) bygger sin artikel på en rad klipp ur blogginlägg och andra texter. Framförallt använder han citat och ställningstaganden från den här gamla artikeln (mailintervjun) med Anna Hallberg. Allt för att påvisa att ordet "språkmaterialism" inte får/bör användas då det i sig innebär ett negativt ställningstagande.

Vad Nils Svensson glömmer att redovisa är att jag redan på ett tidigt stadium bemött Anna Hallbergs påståenden i artikeln; det skedde i kommentarsfältet till intervjun på tidskrift.nu (05-02-25). Den historiskt intresserade hittar svaret här nedan. (Sedan dess har många andra skribenter och kritiker - t.o.m. svagt välvilliga sådana - använt ordet språkmaterialism. Det betyder inte att företeelsen som sådan är älskad.)

Hej Anna! Bra att du bidragit till att denna artikel blev verklighet. Din research har dock inte varit tillräckligt grundlig. Du säger att den första användningen som du kan hitta av ordet "språkmaterialism" är från 2000. Du säger också att benämningen mest används av illvilliga kritiker som vill sätta en stämpel på andra.
Nå, det första belägget _jag_ hittar för ordet språkmaterialism är ur en essä om modern brittisk poesi av Björn Gunnarsson, ur Pequod nr 15/Lyrikvännen 3/96. Jag citerar:
"Den akademiska kritiken, med dess introduktioner av kontinentalt tänkande och poststrukturalistisk, lingvistisk-retorisk filosofi, stod i ett intrikat växelspel med de spektakulära poetiska genombrott som skedde runt mitten av förra decenniet. I Sverige kom termen postmodernism att ensidigt förknippas med intellektuell avantgardism, språkmaterialism, antigrammatik, antipolitik och dekonstruktivt avsked från subjektet och jaget i konsten. Poesin gjorde uppror i syntaxen, inte på gatan."
Björn Gunnarsson är en av de mest seriösa kritiker jag kan tänka mig. Här kopplar han som synes ihop språkmaterialismen redan med 80-talets teoretiskt avancerade svenska poesi, vilket jag inte tycker är felaktigt. Här finns några av rötterna till det som kom sedan.
Vad gäller att endast illvilliga kritiker använder sig av uttrycket (som du säger ingen vet vad det betyder) vill jag anföra följande:
Magnus William-Olsson urskiljer språkmaterialismen (han kallar det så) som en av fyra dominerande riktningar inom "ny" svensk poesi i sin essäbok "Det är för att jag har lärt mig av Homeros" från 2003. Också Magnus William-Olsson är en otroligt seriös kritiker, vad man än tycker om honom i övrigt. Och han är definitivt inte illvillig till språkmaterialismen, jag lovar! Jag håller delvis med honom i denna skildring (om än inte i hans värdering) fast skulle själv snarare säga att språkmaterialismen varit DEN dominerande riktningen under senare år. Var och en får väl döma själv som tagit del av denna diskussion.

Peter Lindforss om Sverige och världen

2011-12-26T14:34:00.001+01:00

Landet jag försökte leva i
har gått sönder
Kanske berodde det
på människor som jag
som vägrade tjäna
det allmännas bästa
som söp och skrev dikter
och låg med fel personer

Kanske berodde det på något helt annat

Världen har gått sönder
Kanske berodde det
på girighet och hunger
eller på en mycket större brist

Kanske är det så enkelt att det är svårt att förstå

- Peter Lindforss

Årstid?

2011-12-25T20:34:00.006+01:00

Hämtad från MorgueFile.com. Via ett tips från Anna Brodow.

Alltså; jag har aldrig förstått mig på det där med klagan över årstider. Sant. Varje årstid har sin tjusning - och hela den klichén. Sant. Men i år, babies. I år är det inte klokt. Stormar och lågtryck avlöser varandra, vänners hus i havsbandet står strömlösa, norrlänningar saknar telefonförbindelser, mellansverige svämmas över, tak blåser bort, hundarna ylar. Ja, och då kan man ju vara nöjd att man bor på viss höjd över havet i en stad där det mesta fixar sig. Träden svajar på bakgården, och det drar lite i ventilerna, som det förr drog i kakelugnarna så att mässingsluckorna darrade till och sa kling.

Mässingsluckor med kling - det är barndom. Nu är det ett ovädersmax som ingen riktigt känner igen, och nej, jag ska inte föreläsa om miljön så här efter klockan tolv. Var och en kan se efter själv.
Men det mörker vi nu genomlevat har varit som gjort för den vinterdepression jag aldrig känt. Man går som i en tunnel, det blåser lite, kallas frisk luft. Är rått, snor sig in under ylle och undertröja, gör en kallsvettig. Är jag sjuk? Nä, det är vädret.

Såg bilder från Indien på TV, folk som badade i mjölkigt ljus med nyanser av turkos. Dagen därpå fick jag ett julmail från en vän i Bengalen; där var 4 grader på natten och 15 på dan. Indien är sig inte heller likt.
Men: Kan man tänka fram ljuset? Måste göras fort i så fall. "Nu vänder det" som det står på varannan blogg. Ja, men det känns inte så.
Ljus. Sol. Hitåt! Snö fall ner! Jag vill inte bo i den här säcken som man dödar kattungar med.
Vet ni att UV-effekten från Sol På Snötäcke är den dubbla? Ne. Men nu vet ni varför ni mår som ni gör. Godnatt.

Tranströmer genom julnatten från Halland

2011-12-25T00:29:00.000+01:00

Jag ville hitta den här dikten, jag hittade den inte. Men Lennart Erling i Halland hittade den åt mig. Nu delar vi:

EPIGRAM

Kapitalets byggnader, mördarbinas kupor, honung för de få.
Där tjänade han. Men i en mörk tunnel vecklade han ut sina vingar
och flög när ingen såg. Han måste leva om sitt liv.

Ur "För levande och döda" 1989

Raderna: D.H. Lawrence

2011-12-21T16:30:00.001+01:00

When we get out of the glass bottles of our ego,
and when we escape like squirrels turning in the cages of our personality
and get into the forests again,
we shall shiver with cold and fright
but things will happen to us
so that we don’t know ourselves.

Cool, unlying life will rush in,
and passion will make our bodies taut with power,
we shall stamp our feet with new power
and old things will fall down,
we shall laugh, and institutions will curl up like burnt paper.

Dikten överförde/snodde jag direkt från Helena Loofts blogg. Passar fint så här mellan jul och nyår: Life will rush in! Hoppeligen.

Prokofievs snabba fötter och Mahlers Broder Jakob.

2011-12-20T00:00:00.005+01:00

Den här musiken passar för den lätt upphetsade - förhoppningsvis inte stressade - stämningen före Jul. Tyvärr slutar den abrupt. Som så mycket annat här i livet .
Därför ger jag er också den här länken till tredje satsen i : Mahlers etta, med ett ovanligt fint You-tube-ljud.
Länken har jag hämtat på Gunnar Strandbergs blogg.

Springnota

2011-12-17T13:28:00.006+01:00

Trots Nobelpriset till Tranströmer framstår 2011 som ett förlorat år för den svenska poesin.

Du smiter från lidandet
du smiter från lyckan
så blir din poesi
heller inget vidare

Tranströmer förstod nog
vad priset var värt
i form av smärtsamma
erfarenheter, men den gåvan

är så svår att förmedla –
Jag ser bara en stor springnota
stämplad över dessa rader
som ska föreställa svensk poesi 2011.

Att läsa Lundell

2011-12-08T16:10:00.015+01:00

De flesta recensenter som skrivit om Ulf Lundells "Allt är i rörelse" verkar ha tagit fasta på den första delen av boken. Det är där vi har de vindlande inre monologerna med angrepp på diverse namngivna offentliga personer, som t.ex. Lena Mellin. Martin Aagard på Aftonbladet liknar hela boken vid en blog, som han dock vill avfölja. Fredrik Sjöberg i SvD kallar det för "det sämsta Lundell någonsin givit ut".

Även jag blev påverkad så till vida att jag började göra anteckningar redan på ett tidigt stadium i läsningen. Så här skrev jag:
"Språket ser ut som följer:
Var tredje mening kommenterar något fenomen i samtiden.
Var tredje mening kommenterar väderleken.
Var tredje mening för 'handlingen' framåt.
Det funkar faktiskt. Resultatet är sprött och slängigt. Luftigt. Mycket bättre än det kompakta bluddret i 'Värmen'".

Då bortsåg jag från att boken successivt skulle ändra karaktär. I andra avdelningen börjar handlingen ta fart och språket blir tätare. Vi har gått från september till november, en betydligt hårdare månad, och det avspeglas också i sättet att skriva.

Den första avdelningen skildras läget som det är, en aning gnälligt kanske, men de ständiga stormarna över Österlen blåser oftast rent över nejden. Försonande drag är också (halvfarts)relationen med Anne, som kommer på besök då och då.

I andra delen av boken har vi de oönskade konfrontationerna som huvudpersonen Joar "Red" Cirroan tvingas utstå, med sin bror och med socialen som vill tvångsvårda honom för alkoholism. Han bereder sig för att fly fältet.

Han har också ett första möte med sitt eget (ovanligt illa förklädda) alter ego, den avdankade rockartisten Ugg Madekus. Namnet tycks hänsyfta på att det är han som drar in merparten av pengarna!

I tredje delen befinner sig "Red" (den berömde fotografen) på chartersemester på Teneriffa. Där möter han Ugg Madekus och en hel rad andra karaktärer, och Lundells replikkonst firar triumfer. (Boken har fram tills dess varit nästan fri från direkta repliker.)

Han möter också en ung kvinna, Sara, som vill bli stjärna och Red ska med sin fotografikonst göra henne till det. Väl att märka är hon i ungefär samma ålder som Lundell själv var på den tid han slog igenom och blev en del av det svenska allmänmedvetandet.

I tredje delen har vi alltså en serie mer önskade konfrontationer, och återigen har språket ändrats och fått ny lyster. I fjärde delen är det tidig sommar och språket brinner verkligen av nyvunnen energi. De sista 20-30 sidorna är bland de bästa Lundell skrivit.

Sägas kan också att boken har ett väldigt snyggt omslag (omslagsbild av Love Lundell och Mr. Ulf himself). Det påminner mig i sin myllrande effekt om det tecknade omslaget till Iggy Pops gamla platta "Brick by brick", men här är det ingen storstadsdjungel det handlar om utan mer en tillvaro i stort som är försatt i gungning och svajning. Ständig förändring, alltså.

Titeln har underligt nog ingen recensent, av dem jag läst i varje fall, kommenterat. Den förefaller vara en direkt hänsyftning på marxismens (och modernismens) credo "Allt som är fast förflyktigas". Det visar att Lundell fortfarande har en solidaritet med 68-generationen; även om han sjungit betydligt mer om 1967.

Problemet är att Lundell inte längre tror på socialdemokratin, att även den har förflyktigats. Lundell ger den i början av boken 25-30 år för att renovera sig själv och komma tillbaka till makten, en siffra som mot slutet av boken har höjts till 30-40 år. Men boken andas ändå optimism i sin rörelse från höst-sen vår (Lundells böcker är numera väldigt årtidsbundna och väderberoende) och rörelse mot ett allt mer öppet värmande språk. Första delen är som skriven i ett bakrus, redan den är övervägande rolig och charmig, men efter avslutad läsning ser jag mer boken som helhet som en stor läsupplevelse.

Ny dikt för Erkki Lappalainen

2011-12-08T15:19:00.010+01:00

I helgen som gick var det premiär för en ny estradpoesitävling i Stockholm vid namn "Erkkis minne". 32 estradpoeter från hela Sverige samlades för att göra upp om mästerskapet, men där var också en speciell minnesstund för Erkki Lappalainen. Tanken är att hedra grundaren av svensk Poetry slam på hans födelsedag varje år!

Enligt Wikipedia föddes Erkki L den 3 december 1946. Han skulle alltså fyllt folkpensionär i lördags, om han hade fått leva. Den här dikten handlar om det.

Erkki, ska du dra
dig tillbaka nu, då du
har startat nånting?

Dagens notis om klimatfrågan

2011-12-08T00:46:00.002+01:00

För det första:
INGET amerikanskt sändebud närvarande vid klimatkonferensen i Durban, första dagarna.

För det andra:
EN mycket bra intervju med Chair Rajendra Pachauri från IPCC gjord av Amy Goodman på Democracy Now igår. Ett litet flitigt nyhetsprogram med extremt bra bevakning.

IPCC, ifall ni inte visste det, betyder Intergovernmental Panel on Climate Change.

I väntan på Vinter

2011-12-06T00:52:00.004+01:00

Årstidsbild från samlingen av Duc de Berry, bevarad i Chantilly, Frankrike.
Klicka för förstoring.

Några citat ur "Allt är i rörelse"

2011-12-02T14:01:00.013+01:00

I torsdags i förra veckan ägde Stockholms internationella poesifestival rum. Det var länge sedan jag hade någon relation till det arrangemanget och jag var inte heller på plats.

Däremot stötte jag på följande rader under läsningen av Lundells "Allt är i rörelse" på s. 207, nästan på dagen ett år efter förra festivalen:

"Poesifestival på Dramaten. Grieve [sic]. River itu naziflagga, säjer:
Håll för öronen, Jimmie Åkesson!
Hur smart verkar det vara?"

Men hittar också denna rad: "November borde vara poeternas och filosofernas månad."

Vi har just överlevt november. Lundell glöder under askan i sin underskattade nya bok.

Stulet och kopierat: Folkvett på nätet

2011-11-30T17:28:00.000+01:00

Inte för att ni mina läsare behöver ta hjälp av uppförandekoder (hoppas jag) men bara för att de här nyktra instruktionerna från Lars Anders Johansson var så bra, så länkar jag. Det handlar om Facebook, men kan gälla hela livet på nätet.

Och så dagens exempel på något som ändå somliga behöver och vill bevara som ett minne av sin existens. Bloggen som en enkel dagbok. Inga moraliska invändningar från min sida. Vi ska alla någonstans börja. Men kanske är det roligare att börja så här.

Apropå det hittade jag längst ner i byrålådan en dikt jag skrev när jag var sexton. Jag ska bespara er den tills vidare, det kan bli för mycket på en dag. Men jag kan berätta att den ligger helt i linje med "Jorden blir dålig", eller ännu sämre.

Collagets mästare

2011-11-29T18:39:00.004+01:00

Kurt Schwitters. Här en bild, Mz 410, från 1922.
Och på min blogg Gabis Annex kan man läsa mer om honom.

Klicka för förstoring!

Raderna: Wallace Stevens

2011-11-27T16:40:00.002+01:00

What is Divinity

What is divinity if it can come
Only in silent shadows and in dreams?
Shall she not find in comforts of the sun,
In pungent fruit and bright, green wings, or else
In any balm or beauty of the earth,
Things to be cherished like the thought of heaven?
Divinity must live within herself:
Passions of rain, or moods in falling snow;
Grievings in loneliness, or unsubdued
Elations when the forest blooms; gusty
Emotions on wet roads on autumn nights;
All pleasures and all pains, remembering
The bough of summer and the winter branch,
These are the measures destined for her soul.

Tågtrafiken och marknadsjepparnas slöseri

2011-11-25T22:59:00.011+01:00

Ta och läs den här artikeln, lägg den till den senaste veckans "nyheter" om usel och snål vinstdrivande "äldreomsorg". Lägg till nedskärningar av lärare i skolan. Tänk på bankerna och bonusar som delas ut år efter år till bankpersonal som lånat ut för mycket pengar, till naivister som inte amorterar men har lån på lån och ränta på ränta. Och ju fler naivister man samlat i sitt lånebås, desto mer får man mjölka.
Lägg till...nä, förresten, ni vet.

Men läs ändå den här sakliga artikeln av Stina Bergström, trafikpolitisk talesman (kvinna) för MP.

Och den som vill ha ett betydligt vidare resonemang om hela den ekonomiska krisen kan (som alltid) ha nytta av Rasmus Fleischer på Copyriot. Det är en orädd intellektuell följetong.

Veckans bild: Bonnard

2011-11-24T18:11:00.006+01:00

Vid staketet. Målad av Pierre Bonnard. Känd och uppskattad för sitt sensuella måleri, och sin högt drivna kolorism. Picasso tyckte illa om Bonnard. De var ju konkurrenter, och Picasso tålde ingen konkurrens. Men Ulf Linde skrev en gång om Pierre Bonnard, att han åstadkommer precis den förhöjning/förstärkning av färgen - i bilden av en trädgård mot aftonen - som gör att den blir "exakt". Exakt i denna terminologi är alltså inte detsamma som fotorealism eller retroklassicism. Det handlar om en syn som lyser upp minnet av en kväll klockan kvart över sju i Juli, i en begränsad rumslig värld. Överlämnad av Någon, ett personligt intensivt subjekt, inte en kopieringsmaskin.

Så också med den här målningen. En halvslaskig vinterdag. Aldrig såg jag en Bonnard med så begränsad färgskala. Troligen en ofullbordad målning, men likväl på kornet. Och helt utan det praktfullas tröst.

(Klicka för förstoring).

"Kan det här vara samtidspoesi?"

2011-11-21T10:48:00.004+01:00

"Det här kan inte vara samtidskonst!" utropade den kände konstkritikern (Birgitta Rubin) som tittade in på Urban Larssons separatutställning på Skaj antikhandel häromveckan. Förklaringen var att en av modellerna på en av tavlorna hade en i dag lite ovanlig typ av huvudbonad, sjal knuten runt huvudet på gammaldags sätt, en slags huvudduk. Det var inte det främsta verket, men det var ett av verken på en i sin helhet sevärd utställning.

Är det så kritikerna tänker också inför Odd Nerdrums verk? Att detta inte kan tillhöra samtiden? Det ligger visserligen humor i detta, men konsekvenserna är allvarliga. Somlig konst räknas inte, och måste börjas kallas kitsch. (Fast den många gånger är bättre än den konst som räknas!) Skiljelinjen mellan hötorgskonst eller kitsch-konst och traditionell figurativ konst finns dock, och är högst uppenbar för de flesta. Carl-Johan de Geer och Ulf Lundkvist tillhör dem som bejakar denna gränszon mellan föreställande och helt enkelt fult eller dåligt åldrade skönhetsvalörer. Fulsnyggt måste vara konst som utnyttjar och samtidigt driver med gamla schabloner av den typ som jag talar om.

Urban Larsson är något annat, en fullt utvecklad realistisk målare med ett visst tekniskt mästerskap, en ojämn konstnär, men med hans högt uppdrivna teknik (naturligtvis har han tvingats utbilda sig utanför Sverige) kan han nå fantastiska resultat när visionen sammanfaller med tekniken. Då är det rimligt att jämföra hans landskap med Claude Lorrains eller hans (själv)porträtt med Roslins.

***

Här kommer en liknelse: Jämför med vad som händer inom poesivärlden när en kritiker/redaktör/skrivarkurslärare kommer in i det estradpoetiska rummet; hör bara utropet av avståndstagande: Det här kan inte vara samtidspoesi! Detta är inte teoretisk medvetenhet!

Och poeten tvingas göra om, lägga sig till. Ta bort flödet, de poetiska småorden, uppläsningstekniken. Jag har sett det bara alltför många gånger, hur poeter som varit lysande, intensiva och mänskliga estradpoeter förändrats när de kommit i kontakt med det litterära etablissemanget. De anpassar sig. De börjar bygga upp "litterära storformer" och tänka på litteraturens medialitet... Och sällan eller aldrig utvecklas de till det bättre! Det är ett slags syndafall. Jag vill helst inte tänka på det, inte heller ge er några namn, men det handlar om flera av mina vänner (en av dem debuterade nyligen på Norstedts).

*

Gud ska veta att estradpoesin har sina brister, och ofta under senare år fastnat i identitetspolitik, svart-vita dikter där män ställs mot kvinnor, invandrare mot svennar osv. (Jag har till och med hört dikter av en framgångsrik estradpoet som satiriserar kategorin estetstudenter från Borås!) Men det som är unikt med den är och förblir unikt. Det är precis det som den litterära institutionen är ute efter att förstöra, tror jag många gånger. I antologin 32/2011 säger redaktörerna i sitt förord att estradpoesi är bättre på papperet... de vet inte vad de talar om.

Jag fortsätter som estradpoet...

2011-11-21T10:38:00.001+01:00

På Poetry GangBang 26/10. Foto: Lasse Lychnell.

En antologi på en dag

2011-11-18T11:27:00.006+01:00

I lördags var det dags för det årligen återkommande arrangemanget "Poesi på en dag" på Författares Bokmaskin.

Upplägget är att vem som helst som vill medverka kommer förbi Bokmaskinen under förmiddagen och lämnar en dikt för medverkan i en antologi. Boken framställs sedan under dagen, blir klar till kvällen då det hela firas av med fest och uppläsningar.

Eftersom det här faktiskt är en ojämn (till skillnad från Bonnier-antologin) och heterogen (till skillnad från...) antologi så är den väldigt mångskiftande, både kvalitetsmässigt och på andra sätt. Men det finns toppar i den som aldrig skulle ha publicerats i 32/2011, av så att säga ideologiska skäl.

En av de främsta poeterna som medverkar är Helén Öhgren (f. -82). Hon gör inte så mycket väsen av sig, men medverkar varje år i antologin. Hon har också gett ut diktsamlingar som inte nått utanför hennes närmaste bekantskapskrets. Men hon är en av Sveriges främsta kristna lyriker. Själv är jag inte kristen lyriker på det sättet, jag är kristen OCH lyriker, vilket är en delvis annan sak. Här hennes dikt ur Poesi på en dag 2011. (Hela antologin går att läsa digitalt på Bokmaskinens hemsida.)

Kärleken

Utan kärleken är jag livlös
utan kärleken är jag hopplös
utan kärleken är jag rotlös
utan kärleken blir jag lätt rastlös

Utan kärleken blir jag färglös
utan kärleken är jag mållös
Kärleken bär mig
bygger mig
förlåter mig
älskar mig alltid

- Helen Öhgren

Carnegie Art Award till Heikki Marila

2011-11-17T22:22:00.012+01:00

Samt till Ann Edholm. Som jag känner till. Men så inte med den här finske konstnären, som gör fria och slaskiga kopior av nederländskt 1600-talsmåleri. Stilleben. Men med rockkomp i bakgrunden. Jag har inte ännu helt bestämt mig för vad jag tycker om det här. Mer än att det är ett skickligt och vibrerande måleri. Färgen sitter, ljusdunklet, alltihop. Och så klibbar han till målningen med en teknik som liknar de Koonings. Så att i vissa målningar, både motivet och tekniken är ren stöld. Förvånade?

Den övre heter Kukat, någonting, och den under heter Kukat XV. Båda från 2009. Klicka för förstoring.

Undrar vad retrogardet tar sig till med det här? Som både kunde falla in under hoppet om klassiskt måleri, och samtidigt innehåller en djärvhet, en förstörelse. Nej, den här ostentativa copy-kulturen är inte ett måleri jag kan bejaka; det är lite för smart. Men hantverket är fint. Och den undre målningen är både brinnande och vacker; färg och penseldrag med rätta touchen. Skitsnygg helt enkelt. Som en tekniskt fullfjädrad modekreation. Där börjar ett litet illamående. För vad betyder den reproducerade skönheten i fjärde ledet av en kultur? Förförelse - mest?

Sen kan man ju, som vanligt, ställa sig den mer materialistiska frågan, varför handelsklassens dekorativa tavlor återupptas i en tid när aktiehandel kan bytas ut mot konstsamlingar, i ett snäpp.
Döden på Wall Street? Med en skugga svart som kastad asfaltfärg bakom den prunkande blomman...

Flowers XXVII,2009.

Carl Fredrik Hill på Waldemarsudde

2011-11-14T14:39:00.001+01:00

Och här på björnstrand backwater kan man läsa min essä om honom.

De tursamma psykopaterna som tog över...

2011-11-11T01:31:00.003+01:00

Någon som fortfarande är djupt förvånad över att den nya formen av kannibalkapitalism tagit över inte bara inom skola och barnomsorg, men också inom vård och assistans? Nä. Men läs ändå gärna Monbiots artikel från The Guardian, där han bland annat refererar till undersökningar som visar att graden av psykopati är slående hög bland stora grupper av chefer.

Här två citat:
"The psychopathic traits on which the bosses scored so highly, Board and Fritzon point out, closely resemble the characteristics that companies look for. Those who have these traits often possess great skill in flattering and manipulating powerful people. Egocentricity, a strong sense of entitlement, a readiness to exploit others and a lack of empathy and conscience are also unlikely to damage their prospects in many corporations."

"This is not to suggest that all executives are psychopaths. It is to suggest that the economy has been rewarding the wrong skills. As the bosses have shaken off the trade unions and captured both regulators and tax authorities, the distinction between the productive and rentier upper classes has broken down. CEOs now behave like dukes, extracting from their financial estates sums out of all proportion to the work they do or the value they generate, sums that sometimes exhaust the businesses they parasitise. They are no more deserving of the share of wealth they’ve captured than oil sheikhs."

Protestgrupper utanför St. Pauls Cathedral, London.
Samt, citat: Church leaders this week suggested reforms to the economic system, after the Archbishop of Canterbury last week reiterated his support for a Tobin, or “Robin Hood”, tax on financial transactions (News, 4 November).

P.S. till 32/2011

2011-11-10T13:37:00.006+01:00

Så här presenterades 32/2011 i radioprogrammet Nya vågen igår:
"en antologi som försökt samla de poeter som debuterat det senaste decenniet."

Det försöker den ju inte!

"Väldigt roligt att det har kommit... en sammanfattning av i alla fall de här fyra redaktörernas smak", sa Åsa Beckman i dialog med Petter Lindgren, och det ligger ju närmare sanningen.

"Om man ska vara konspiratorisk kan man tala om att tre av fyra redaktörer kommer från OEI..." sa Petter Lindgren, ombedd att framföra någon som helst kritik. (På vilket sätt är det konspiratoriskt, det är ju fakta!)

Debatten är oerhört tyst, utom på nätet.

Tre dikter

2011-11-10T13:34:00.006+01:00

Jag måste hitta vägen till mitt hjärta.
Går den genom magen? Nej.
Kan jag ersätta tänkandet
med något annat och bättre? Nej.
Jag måste förankra kärleken
där den som bäst behövs
och vi kallar det vägen till hjärtat.

*

Jag har ofta drömt om en kyrka vid havet.
Den måste upprätta mig
fast den själv är en ruin.

Jag har ofta drömt
om ett inre, skyddande rum
där allt det dyrbara ska komma till mig.

En gåva – en droppe –
en kristallklar
ton från mänsklighetens sönderslagna instrument.

Det finns ett sådant apotek
vars varor inte går att sälja
bara ge bort
på grund av deras alltför höga värde.

*

Ulf Lundell skickade mig ett nådens brev.
Gud skickade mig ett förlåtelsens brev.
Min älskade skickade mig ett bittert avståndstagande brev.

Tre olika personer
har skickat mig varsitt brev.

Det fanns ännu tid
till nåd förlåtelse och frigörelse.

1991-2004

Poesi som tröst?

2011-11-08T15:49:00.005+01:00

Poesi som tröst är bara en av de funktioner hos poesin som förklaras obsolet av antologin 32/2011.
Makten över den litterära institutionen tycks dock Bonnier-sfären ha kvar (i ohelig allians med OEI) av de stora och överlag välvilliga recensionerna att döma. Här ett urval.

Förstadagsrecension i AB.
Förstadagsrecension i DN (tyvärr inte på nätet).
Recension 6/11 i SvD.
Och så, som motvikt, den väldigt speciella sågningen i Borås Tidning.

Radiointervju: Katarina Frostenson

2011-11-07T15:21:00.002+01:00

Jag blev intresserad av hennes resonemang kring skrivandet; om strängheten, sökandet och rensandet av alltför lättljudande alliterationers makt och ström...

Lyssna här.

Och här är en recension ur SvD.

Stulet och kopierat: Den arme konsumisten.

2011-11-07T00:54:00.001+01:00

"Ägande och konsumerande tar tid i anspråk. Först ska man tjäna in pengarna, sen ska man hinna använda det, att inte hinna använda ditt nyinköpta piano kan bidra till tidspress. Man ska läsa tester om det man planerar att köpa, sedan ska man göra själva inköpet, därefter ska man sköta om det man har köpt, sedan ska man kanske reparera det när det har gått sönder och så ska man förvara det och flytta runt det, upp på vinden och till sist ska man göra sig av med det.

Allt det där är ett ganska omfattande konsumtionsarbete som bidrar till tidspress. Vår fritid gå allt mer åt till vårt oavlönade extraknäck som materialförvaltare."

Läs mer på En drömmare med öppna ögon.

Raderna: William Carlos Williams

2011-11-05T01:14:00.002+01:00

Complete Destruction

It was an icy day.
We buried the cat,
then took her box
and set fire to it

in the back yard.
Those fleas that escaped
earth and fire
died by the cold.

Om man googlar på Stig Larsson...

2011-11-03T22:58:00.001+01:00

så får man upp hur många poster som helst på Stieg Larsson; det säger allt om vilken litterär "kultur" vi lever i. Marknaden saknar god ironi.

Men ni såg väl herrarna Stig Håkan Larsson och Horace Engdahl på Babel ikväll? Det var däremot kul.

Mer om 32/2011

2011-11-03T14:10:00.009+01:00

För att dra en parallell till den nya poesiantologin 32/2011 kan man påminna om antologin "40-talslyrik" (Bonniers, 1946). Det är ju ingen slump att den kom mitt under ett litterärt skede, och inte några år efteråt. Hade den getts ut i början på nästa decennium hade den i stället blivit en öppning till 50-talslyriken, som kom att se rätt annorlunda ut.

23/2011 pendlar mellan att vara en 00-talsantologi - dvs en återblickande sammanfattning - och en samtidsantologi, vilket skulle innebära att det faktiskt är en 10-talsantologi. Med risk för att boken måste ompröva sina egna förutsättningar.

En anonym kommentator här nedan, till mitt inlägg "Den segrande språkmaterialismen", påstår att Bob Hansson inte kunde tas med i antologin därför att han debuterade för tidigt. Detta är helt osant, då en rad andra medverkande debuterade t.o.m. tidigare än Bob - däribland Åsa Maria Kraft, Jörgen Lindh och Kennet Klemets.

Men just Bob Hansson (debut 1998) var för ung för antologin "Femton poeter..." och för gammal för 32/2011? Nej, det handlar om hur urvalsprinciperna hela tiden anpassas till vilka poeter man vill ha med, och det här är bara ett exempel.

I själva verket förefaller det viktigaste kriteriet för medverkan vara att man inte varit med i antologin "Femton poeter..." SAMT att man är språkmaterialist.

Det är lätt att hitta citat som visar hur "juryn" arbetat och anpassat både urvalet och verklighetsbeskrivningen till sina egna preferenser. Här några citat ur förordet med mina kommentarer.

"En tydlig tendens hos nästan alla poeter i 32/2011, från Anyuru till Ytterbom, är valet att arbeta i storform. Den förlängda dikten, som också inbegriper format, val av papper, bindning, omslag och typografi, tillåter fler läsningar och meningsskapande möjligheter. Plötsligt kan dikten tala med många stämmor samtidigt. När inte diktjaget intar en självklar centralposition frigörs andra typer av poesier, inte sällan mer polyfona, rumsliga, politiska och sociala."

Min kommentar: Visst, det här är en vältalig formulering av OEI:s inriktning, nästan som en programförklaring. Men problemet är att det här är en poetik som tas som självklar, och man vill helst inordna alla poeter i den.

Låt mig då påminna om att även den traditionella poesin arbetar med sådant som teman, sammanhang och komposition. Man behöver inte göra sig av med det lyriska subjektet!

"Nästan alla poeter i 32/2011 har på något sätt medverkat eller omskrivits i OEI".

Min kommentar: Ett förbluffande öppet erkännande av att medverkan i OEI är nästan ett villkor för deltagande i antologin. Får de som skriver på ett helt annat sätt chansen över huvud taget?

Uteslutna i urvalet är bl.a. Ida Linde (Maskinflickans testamente, 2006) och Jenny Wrangborg (Kallskänken, 2010), två av det senaste decenniets främsta debutanter. Gemensamt för dem och andra uteslutna är att de skriver tillgängliga, berättande men också lyriska diktsamlingar.

Liksom vad gäller den föregående antologin "Femton poeter..." är det här en partisk antologi, vilket också redaktörerna själva medger mellan raderna i sitt förord. Deras låga värdering av estradpoesin ingår i bilden.

Undervisning och utsugning

2011-11-02T16:13:00.000+01:00

"Akta er för de skriftlärda, som gärna gå omkring i märkeskläder,
och gärna vill bli hälsade på torgen, och gärna sitta främst i styrelserna,
och på de främsta platserna vid banketterna -
samtidigt som de utsuga änkors hus, medan de för syns skull hålla långa
spar-tirader, och EU-böner. De skola få en dess hårdare dom."

Himself, the Daredevil Jesus Christ.
Markus 13: 38-40.

Andra röster i svensk poesi

2011-10-31T15:02:00.016+01:00

Nobelpriset till Tomas Tranströmer är naturligtvis en fantastisk händelse. Jag minns förstås var jag befann mig när priset tillkännagavs. Jag befann mig som vanligt i arbete ombord på Tvärbanan vid ettiden den dag i början av oktober då årets litteraturpristagare skulle utses.

Då såg jag en tjej i röd regnkappa med vita hörlurar i öronen; hon lyssnade uppenbarligen på radio. Hon blev stående vid avstigningen och sökte ögonkontakt med mig. Så ropade hon över ett avstånd på kanske tre meter: Tranströmer fick priset! (Eller om hon sa: Priset gick till Tranströmer!).

Jag blev jublande glad, euforisk på ett sätt jag absolut inte hade väntat mig. (Jag hade ju inte heller väntat mig den pristagaren.) Jag gick fram till henne, ville krama henne, men nöjde mig med att lägga armen om hennes rygg. Det var förbrödring och försystring i ett, och nej, vi kände ju inte alls varandra.

*

Priset till Tranströmer är som sagt viktigt, och en stillsam manifestation för vad jag skulle vilja kalla för "den riktiga poesin". Men denna händelse kan inte dölja att återväxten bakom honom är fruktansvärt skral. Några få åldermän inom svensk litteratur tillåts hålla på med sin existentiella poesi, det är olikartade röster men med det gemensamt att de använder sig av metaforer och skriver en någorlunda tillgänglig poesi.

Jag tänker på Tomas Tranströmer - portalgestalten och den främste - men också på Lennart Sjögren och Lars Gustafsson. Till åldermännen får man väl snart även räkna Bruno K. Öijer - han fyller 60 i höst!

*

De poesiantologier som ges ut med något decenniums mellanrum inom svensk litteratur är en del av vårt kollektiva minne, de visar upp förslag på vilka namn och vilken poesi som är värd att gå på djupet med. De poeter de väljer ut är förslag till framtiden, vilka författarskap som kan tänkas överleva. Då blir det fruktansvärt missledande och faktiskt också ett slag mot svensk poesis överlevnad som en mångfald av röster att utesluta viktiga poeter som Boel Schenlaer, Charlotte Orwin, Håkan Sandell och Bob Hansson från poesiantologiernas värld.

Det är så många - framförallt medelålders - poeter som har tystnat och man vet inte alltid vad det beror på. Eller rättare sagt, i normalfallet vet man det inte. Kanske har förlagen tröttnat på att ge ut just denna poet, kanske har tidsandan förändrat sig för mycket så att de inte längre vill satsa på just denna röst. I de fall där jag har haft inblick vet jag att det oftast handlar om förlagens ändrade inställning. Då blir det än mer frapperande hur antologiredaktörerna ägnar sig åt en tidig, mot tidsandan alltför inställsam sållning, och redan på förhand tar bort avvikande röster som i själva verket kan tänkas tillhöra de viktigaste i sin tid.

*

Jag var nere i katakomberna vid Kungliga biblioteket häromdagen. Jag ville kopiera några dikter av Lars Hasselblad för eventuell publicering i en tidskrift. Lars Hasselblad är en i sina bästa stunder lysande poet (f. -43) som givit ut ett par diktsamlingar på Bonniers i slutet av 60- och början av 70-talet. Man kanske kan säga att han skrev i en Tranströmer-tradition utan att ha förebildens över tid jämna mästerskap. Men i de dikter där Lars Hasselblad är som bäst, når han väldigt långt. Det gäller framförallt några av dikterna ur "Feodorovska" (1970) som jag var intresserad av.

När jag var på KB fick jag återigen den där krypande känslan; vilken rikedom av poeter det finns och vad mycket bra som har publicerats! Vad mycket som finns att upptäcka men vad mycket som också är bortglömt! En del av det är helt enkelt bortoperat ur vårt kollektiva minne, fick aldrig komma med i sin tids antologier, bars aldrig vidare som del av den levande organism som vårt språks poesi utgör. Det finns en stor sorg i detta, och jag finner blindhet hos många poesiredaktörer och kritiker, som inte förmår skilja mellan äkta ingivelse och bluffmakares tomma rader.

Jag vet inte varför Lars Hasselblads verk inte har fått någon fortsättning, kanske tröttnade han själv, kanske tröttnade Bonniers.

Men jag prisar de äkta poeterna, de är så få, och vi har inte råd att göra oss av med dem. Poesiantologiredaktörerna måste öppna sina ögon för den mångfald som faktiskt existerar utanför deras snäva bekantskapskrets där alla tycks dela samma estetik. Tragiken består i att de äkta rösterna inte tillåts bryta in där de behövs som mest.

Den segrande språkmaterialismen

2011-10-31T10:55:00.023+01:00

Möjligen kommer det som Helena Looft en gång kallade för den "kära gamla poesidebatten" snart att blossa upp igen. Det finns i alla fall förutsättningar för det. I dagarna utkommer nämligen den här poesiantologin som väl närmast är att betrakta som ett statement för språkmaterialismen. Redaktörerna Anna Hallberg, Jörgen Gassilewski och Anna Nyström (den fjärde redaktören Kajsa Sundin kunde inte medverka) skräder inte orden i förhandsartikeln i DN i lördags. Deras höga värdering av det senaste decenniets poesi står väldigt klar, liksom i presentationen på Bonniers hemsida där den jämförs med fyrtiotalismen.

"Poesin är i ständig rörelse på väg mot något annat. De beskriver decenniet som ett av de mest heterogena och spännande på länge", citerar intervjuaren Clas Barkman i DN i lördags (artikeln ej på nätet).

Det är i och för sig spännande att det kommer ut en ny stor poesiantologi, det har ju inte givits ut någon sådan sedan FiB:s Lyrikklubb gav ut "Femton poeter ur 90-talet" 1998. Men det där med mångfalden är en chimär.

Intervjuaren Clas Barkman reagerar i DN mot att två av redaktörerna medverkar med egna dikter i antologin; men här följer de bara mönstret från "Femton poeter..." där redaktörerna Maria Gummesson och Helena Eriksson själva medverkade.

I själva verket förefaller den nya antologin vara helt samordnad med den förra antologin även om den ges ut på ett annat förlag och av andra poeter. Det teoretiska perspektivet, språk- och litteratursyn är likartat. Ingen av de medverkande i "Femton poeter..." finns med i den nya boken 32/2011, som så att säga därmed tar vid där den förra slutade. Om den tidigare antologin skildrade språkmaterialismens framväxt, och lät några få poeter med andra stilar och röster vara med som ett tecken på mångfald, så går den nya antologin vidare och skildrar språkmaterialismen/den konceptuella lyriken på krönet av sitt inflytande. Det blir därmed en sammanfattning av ett maktskede inom svensk lyrik.

Även här medverkar ett fåtal olikartade poeter, vilket känns mest som ett alibi. Johannes Anyuru och Kennet Klemets, kanske också Åsa Ericsdotter och Catharina Gripenberg, har starkare röster men Anyuru och Klemets har visat att inte heller de står opåverkade av den dominerande språkmaterialismen.

Om man lägger de två antologierna bredvid varandra, dvs jämför listan på medverkande, ser man några saker klart, vilka väl måste sägas bevisa min tes här ovan. Redaktörerna för både 90-talsantologin och 10-talsantologin har lyckats med konststycket att utesluta två av Sveriges samtidigt både främsta och mest uppmärksammade poeter; varken Bob Hansson eller Håkan Sandell finns med. Det är närmast ett bevis för att en metaforisk/kommunikativ lyrik inte riktigt räknas i sammanhanget. Det teoretiska perspektiv som redaktörerna delar verkar utesluta att en sådan bred bild av den svenska poesin ges. Inte heller Peter Lindforss eller Charlotte Orwin - också två av Sveriges främsta poeter - finns med i någon av dessa antologier, men det var ju mer väntat.

En essä om Claudio Magris

2011-10-30T17:57:00.004+01:00

Nu kan man läsa min essä om Claudio Magris på björnstrand backwater och även här på Salongen.

Texten börjar i den här tonarten:

Ibland retar det mig att han berättar så lite om sig själv. Som att få brev från en vän som berättar om sina vandringar i en stad, besök hos grannar, en semesterresa, ett par böcker han läst, men ingenting avslöjar om sin djupaste vånda och fröjd. Samvetskval, oro, misslyckade eskapader eller tragikomiska nederlag.

Förgäves letar jag i texten efter ett subjekt som inte bara öppnar sig och är i världen, utan också snorar, ångrar sig, svettas och känner sig störd. Icke. Det jag sedan fattat, och lite grann imponeras av, är att försvinnandet i andra och annat utgör hans konstnärliga lösen. En medveten estetik – möjligen ett arv från Italo Calvino – men också en personlig diskretion, gör att han gärna intar observatörens roll, ett öga som lugnt och uthålligt, utan avbrott för egna idiosynkrasier, återskapar världen och livet. Endast sparsamt kan hans jag vara inflätat i texten som ”han”, en liten pojke med en dödsjuk fisk i en skål, eller en man i en kyrka som tar sin tillflykt undan regnet, och där konfronteras med döden och kärleken, skulden och försoningen. (Mikrokosmos).

Den som läst Claudio Magris Donau är redan bekant med hans lärdom, den toleranta inställningen till människorna och det intelligenta språk som förenar klarhet med poesi och humoristiska understatements. Allt detta finns också i Mikrokosmos, men här gör han en kortare, cirkulär resa i trakterna av sin hembygd kring Trieste och dessutom en avstickare i nordvästlig riktning. Han förflyttar sig mellan Adriatiska havets öar, kullarna i Turin och det bergiga skogsområdet Il Nevoso, mellan loja båtutflykter, historiska promenader och en vildmarksromantik som verkar förvånansvärt svensk.

- - - - - - - - - - -

Fortsättning följer, som ni redan vet, på björnstrand backwater.

Den unga Flickas lidanden

2011-10-26T16:41:00.007+02:00

Nu kanske ni tror att jag tycker illa om alla diktsamlingar som bygger på textstölder eller har en hög grad av intertextualitet. Men så är inte riktigt fallet; jag tycker t.ex. rätt bra om Maria Margareta Österholms debutdiktsamling Den unga f:s bekännelser.
Den har en finess och humor som saknas i den mesta språkmaterialismen; så har den också sidor som vetter mer mot 50-talets romantiska rolldiktning eller kanske t.o.m. 70-talets nysurrealism. (Kanske är det därför den fick en så ogenerös recension av Hanna Nordenhök i AB.)
Visst är det lite bekymmersamt att Österholms egen röst så att säga inte får klinga ut, att den är så invävd bland mer eller mindre dolda citat. Men i det här fallet gör det inte så mycket; bokens charm och aningen om att där ligger saker under ytan förlåter en hel del.
Det litteraturteoretiska språket är också ganska frånvarande, vilket är kort och gott skönt.

Jag tycker för övrigt Hanna Nordenhök har fel i sak; boken ansluter inte alls enbart till en kvinnohistorisk kanon/tradition. Redan boktiteln är ju en blinkning till Goethes Den unge Werthers lidanden. Så läser jag den i alla fall.

De här surrealistiska diktraderna ligger för mig nära det litterära 70-talet, som det kunde se ut hos poeten Roger Skjöld.

med tungan skrev jag mitt namn över lakanen
det var en sån tur att jag hade filten
att det inte utbröt skogsbränder i badrummet

Synpunkten

2011-10-25T19:41:00.000+02:00

Satirteckning från en utställning förra året på Museet för glömska i Norrköping.
Tyvärr har jag inte lyckats luska ut vem som gjort teckningen, men utställningen som helhet var gjord av tecknare från Mellanöstern.

Något saknas inom svensk poesi: Det borde finnas mer

2011-10-22T14:23:00.018+02:00

Den som är intresserad av svensk poesi i dag har det inte lätt. Sedan nedläggningen av Komma och tidigare BLM finns det inte längre några litterära tidskrifter som ger en översikt över nyskriven etablerad och oetablerad litteratur (såvida man inte är specialintresserad av sprkmtrlstsk kanon, då finns det ju ett antal).
För att få en överblick tvingas man gå igenom alla diktsamlingar som ges ut, diktsamlingar som i många fall närmast liknar examensarbeten från skrivarkurser. Så här verkar det gå till när en poet är mogen för ett nytt verk som ska innebära debut eller kanske t.o.m. genombrott: Poeten väljer ut ett visst material att applicera lämplig metod på; cut-up, appropriering eller något annat från OEI:s smörgåsbord. Därefter inväntar de sina MVG från recensenterna verksamma inom samma kretslopp, som omfattar skrivarkurselever-skrivarkurslärare-förlagsutgivna-recensenter.
Det är deprimerande, eftersom kvalitetskraven är satta så lågt och dessutom aldrig har preciserats. Som läsare förstår man ju snart att det är anslutning till en viss litteratur- och språksyn som premieras, ingenting annat. Det här med egen röst och ärlighet som kvalitetskriterium verkar vara helt bortglömt. De fria andarna tenderar att stötas ut.

Men det finns hopp för den svenska poesin; Peter Lindforss skriver t.ex. bättre och bättre. Melankolin i hans rader är vacker och ofta insiktsfull. Hans outgivna diktmanus "Det borde finnas mer" har några år på nacken, men är fortfarande den bästa samling jag läst under 2011. Då har jag ändå läst diktsamlingar av bl.a. Malte Persson, Helena Boberg, Lennart Sjögren och Maria Margareta Österholm. Jag instämmer med Peter Lindforss, det borde sannerligen finnas mer! Det är svårt att välja någon enskild dikt ur hans manus, men här är titeldikten.

DET BORDE FINNAS MER

Det borde finnas skuggiga altaner
med kallt vitt vin som ingen dricker
och maskstungna äpplen och igelkottar
och sköterskor i blå klänning
som alla patienter vill ligga med

en korg med visitkort skänkt av Thomas Mann
för mycket, mycket länge sedan,
en plats dit onda går för att dö
ett kakelgolv med etruskiska motiv
en taburett där de för tidigt födda orerar
och en där de som valde fel föräldrar
håller sina rådslag

Det borde finnas mönster
i det vi lever i och gör, det borde finnas
änglar på kudden och guldstänkt i dina ögon
oskrivna böcker, fantiserade resor
gudabarn, dödsänglar
och en stor jävla symfoniorkester

Det borde finnas mönster
i stil med de som den enorma eken
kastar över just vårt frukostbord
medan duvorna kuttrar
och de iskylda druvorna förblir oätna
som i ett halvdant holländskt mästerverk
Tillsammans med ovikta servetter och sedlar
med ännu inte tillsatta statsmän
och moderna bilar som i brist på annat
körs sönder av förtvivlade män

hartassar och vitlök på fönsterluckorna
ett artigt och andligt svar
på en vardaglig fråga, animerade
samtal i förbigående

en känsla av att livet rinner bort

och att skuggorna
på den här terrassen
har valt just oss att fälla sina mönster över

- Peter Lindforss

Om Japans ödesdagar i mars 2011

2011-10-20T10:15:00.007+02:00

Alla kärnkraftskramare där ute får gärna läsa och kommentera det här från Rune Lanestrands blogg.

Kärnkraftshaveriet i Fukushima med efterföljande tsunami hotade Japans överlevnad som stat. Premiärminister Kan ställdes inför det eventuella beslutet att evakuera 30-miljonersstaden Tokyo. Cheferna på Tepco ville lämna det skenande kärnkraftverket vind för våg efter fem dagar, men dåvarande premiärministern sade nej. Detta är för mig skakande uppgifter - om än inte helt oväntade - som kommer fram ett drygt halvår efter katastrofen. Och inte en rad om detta har jag sett i DN eller SvD eller någon annan stor svensk tidning. (Dock i den kristna tidningen Världen Idag, som publicerat Lanestrands uppgifter.)

Nu säger ni att jag bara hämtat detta från en blogg? Men så enkelt är det inte. I behovet av källkritik gjorde jag en google-sökning med följande utseende så sent som igår kväll; "Japan Times and Kan". Naoto Kan, som alltså nyligen avgått från sin post som premiärminister, hade blivit frispråkig och jag fick fick direkt fram en artikel i den engelskspråkiga japanska tidningen som bekräftade Lanestrands uppgifter och mer därtill. I dag när jag gör samma sökning får jag ingen träff som berör detta. Artikeln var senare publicerad än den Lanestrand hänvisar till, och var publicerad i mitten av oktober. Kanske var det för stark medicin för de internationella läsarna av Japan Times?

Konspirationsteorier? Nej, tyvärr inte. Och här i Sverige kretsar all debatt på ekonomisidorna om varför man inte snabbstartar de svenska kärnkraftverken inför vintern.

Veckans Bild: Bae Bien-U

2011-10-19T00:20:00.001+02:00

BAE BIEN-U, Tallar,170x210cm,c-print mounted on aluminum,diasec.

Filmen om den här fotografen gick ikväll. Se om ni kan hitta programmets repris på Kunskapskanalen under den något enfaldiga rubriken "Trädfotografen". Klicka för förstoring.

Juholt är - bevisligen - oskyldig

2011-10-15T19:34:00.009+02:00

Gårdagen var en fantastisk dag för oss som är det minsta intresserade av svensk nutidshistoria, politik och media: Drevet mot Juholt hade pågått i en dryg vecka, med en sällan sedd hätskhet och intensitet, speciellt från Aftonbladets sida. För Aftonbladet verkade Juholtaffären nästan vara något personligt; om man nu kan tänka sig att en tidning tar något personligt, men skribenter och inte minst källor kan ju förvisso göra det. Övriga medier gjorde mer sitt vanliga jobb och täckte nyheterna kring Juholts eventuella felsteg på ett någorlunda normalt sätt, men Aftonbladet drev hela tiden på och började ställa avgångskrav (eller, gjorde sig åtminstone till tolk för dem).

Under gårdagen trodde nog de flesta att Juholt skulle avgå så att säga i direktsändning, men tji fick media. Annorlunda kan man nog inte uttrycka det. Det blev något så ovanligt som ett brott i mediedramaturgin, den jagade slog tillbaka så gott han kunde, ställd mot väggen som han var. Han fick socialdemokratiska partiet att uttala sitt stöd för honom, mot alla odds. Kort efter att VU hade gjort uttalandet att Juholt sitter kvar men att det kommer att bli en del förändringar - kom beskedet att förundersökningen mot Juholt läggs ner. Man kan bara ana frustrationen på redaktionerna att man inte fick sitt byte på fall!

Detta, hur intressant det än är i sig självt, var inte det mest intressanta som hände igår. Vad stort sker, sker ofta i tysthet, och så var det också under gårdagen. På tämligen undanskymd plats i AB - alltså drevets initiativtagare - publicerade Dan Josefsson en artikel som - jag kan inte förstå det på annat sätt - faktiskt friar Juholt från det han anklagats för. Något medvetet bedrägeri med bostadsersättningen har inte skett och kan inte heller ha skett. Drevet har hela tiden utgått från fel premisser. Jag rös när jag läste denna artikel av min gamle kurskamrat från JMK, Dan. Här skrivs historia, tänkte jag, och hur nära var inte Sverige en massmedieregisserad kupp mot en vald partiledare.

Inte nog med det, Tvärdrags förre chefredaktör, numera redaktör för tidskriften Tiden, Daniel Suhonen publicerade samma dag en artikel på SvD Brännpunkt som stärker Dan Josefssons tes ytterligare och dessutom pekar ut de ansvariga för detta kuppförsök. Jag rös också när jag läste denna artikel. Bortom drevjournalistiken kommer sanningen fram om än i senaste laget, åtminstone så nära den som är möjligt på detta stadium. Det enda som behövdes var lite enkel grävande journalistik.

Nicole Krauss - halvtid.

2011-10-15T18:47:00.004+02:00

Plötsligt blev jag lite trött på att gå till biblioteket och låna lättvägande (inte lättviktiga) men sunkiga gamla pocketböcker, eller inbundna romaner och essäer där någon maniker skrivit med spetsig blyerts att författaren har fel, FEL, Fel! Och någon paranoisk läsare skrivit att författaren fått betalt från al-Qaeda för att skriva det han skriver, eller att författaren är bög för att hans mamma var feminist, eller sådana halvt förljugna saker. Trött på att ha en plastpåse hängande med elva böcker som jag aldrig läser ut, men ringer upp och lånar om tre gånger minst.

Så att. Tack snälla biblioteket som tar hänsyn till min glömska. Men jag gick till Akademibokhandeln och köpte tre nydoftande pocket för 169 kronor. (Kören: Tack för tipset!).
Tre böcker av tre kvinnor: Joyce Carol Oates, Mörkt Vatten. Beate Grimsrud, En dåre fri. Nicole Krauss, Kärlekens historia. Krauss läser jag nu. Det är underbart. Jag skrattar med hela magen och lyssnar med hjärtat. Hon är en ny författare för mig, och nu ska jag fatta mig kort, eftersom jag bara läst halva boken. Men den är som askar i askar, lite Borges-inspirerad, samtidigt helt självständig på det där lätt experimentella sättet som amerikanskor är bra på.
Humor, intelligens – förstås – och rörande historier om människor; judiska invandrare, en familjehistoria, en mamma som aldrig kan älska någon annan än sin döde man, men som är fena på att översätta. Två barn, varav den ena gör sitt bästa för att få mamman gift igen. En gammal man som ensam på en coffeshop inser att ”Livet är vackert och en ständig glädje”. Han ringer upp sin gode vän och säger det i telefon: Livet är vackert. Det blir tyst.
”Menar du människolivet?”
Det är då jag börjar skratta.

En polsk flykting är en av trådarna, mannen som skrivit en enda roman, boken som sen binder samman alla dem som läser den. Och den romanen heter – just det: Kärlekens historia. Så, ja, det är väl vad det handlar om. På det där postmoderna sättet som lösligt binder samman olika trådar av människor, rum och tid, och som är mycket svårt att minnas om man lägger boken ifrån sig tre dagar. Ska jag alltså inte göra. Nä. Det här är inte Anna Karenina. Men nu fortsätter jag.

---------------------------

PS: Det här är intet av kritik mot biblioteken, jag älskar dem. Det är snarare en dos självkritik för att jag lite random tar med mig böcker hem bara för att ha dem liggande utifall att...konvalescentens obeslutsamhet, kort sagt.
Leve Biblioteken och biblotekarierna! En av dem har visst kommenterat nedan.

PS 2: Det här, som Nicole Krauss sa i en intervju, tycker jag om:
"I used to think that if I had a choice between writing well and living well, I would choose the former. But now I think that's sheer lunacy. Writing weighs so much less, in the great cosmic equation, than living."

Raderna: Conolly.

2011-10-14T15:46:00.000+02:00

"Better to write for yourself and have no public, than to write for the public and have no self."

Cyril Conolly:
Engelsk kritiker och kringdrivande bohem med återkommande uppdrag för litterära tidskrifter.
Blev påmind om honom idag av en engelsman som återknöt till det gamla uttrycket jag printat här: "Autumn is the minds true spring".

Märkligt med sådana där sentenser, de håller vissa dagar, står fram som ett ljus, men kan släckas av lite vad som helst. Nordlig vind till exempel. I alla fall; idag är här är klart och lysande och lugnt så jag ska fira oktobers glans.

Märkligt med sådana där engelsmän; de ger ordet individualitet ett ansikte, som man säger (när man som svensk står där med alla de invanda nutida uttrycken. Berättelse, till exempel - när jag igår skulle skriva in ordet berättelse i en text började det vända sig i magen på mig. Synonym skrek det ur djupen. Och jag som aldrig någonsin tyckt mig behöva en synonymordbok. Synonym till berättelse alltså, någon? Och kom inte dragande med historia, story, och sånt).

Magnus Utviks uppgörelse med kommunismen

2011-10-13T16:27:00.010+02:00

Vi var bägge en del av den "unga litteraturen" och hade stött på varandra i olika litterära sammanhang. Magnus hade dessutom medverkat med dikter i vår tidskrift Den Blinde Argus nr 2/91. Sådant var läget när jag sprang på Magnus Utvik i en av montergångarna på Bokmässan i Göteborg någon gång under början av 90-talet. Han satt där och pratade med någon bekant, även jag stannade till och slog mig ner.

På den här tiden var det helt normalt - nästan obligatoriskt - att ha med sig en flaska Chivas Regal eller Jack Daniels som "montergodis" och jag misstänker att Magnus hade hunnit få i sig en del av den varan, kanske snarare vin.

Nå, han var just inne i en diskussion om "dödslistor" med sin kompis. Jag förstod inte riktigt sammanhanget, men den orakade Magnus pratade vitt och brett, nästan skrävlade, om att han hade tillgång till dödslistor över sina politiska motståndare eller att han kunde sätta upp folk på en sådan lista. Vi andra satt väl mest och gapade eller var allmänt förvånade. Vad pratar karln om?

Jag har förstått nu, långt efteråt, att Magnus i själva verket var sektskadad.

Jag har läst Magnus bok Med Stalin som Gud, och jag rekommenderar den. (Egendomligt nog har den knappt fått några recensioner, utom i Corren.) Han skildrar där sina år som troende kommunist, ungefär mellan 17 och 20 års ålder. Troende är ett ord som verkligen kan markeras här. Magnus skildrar helt tydligt kommunismen som ett religionssurrogat; eller en falsk religion. Man kan däremot inte säga att han framställer den som ett opium för folket, då det parti han tillhörde - Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) - knappast var en massrörelse, man hade som mest ett hundratal medlemmar.

Det är faktiskt ganska skrämmande och upprörande fortfarande att läsa om hur denna lilla kommunistiska sekt styrde sina medlemmar. Centralkommittén (CK) kunde till exempel ge direktiv att en speciell medlem ska flytta från Norrköping till Göteborg, för att vara med och bygga upp lokalavdelningen där. Att han därmed tvingades säga upp sig från sitt jobb och helt och hållet byta livsföring hade i sammanhanget ingen betydelse.

Jag känner igen den här bilden från min tid inom extremvänstern. Det parti jag själv tillhörde - Rättvisepartiet Socialisterna - var i jämförelse betydligt frihetligare men även här var det de äldre medlemmarna som styrde bakom kulisserna, medan de unga eller nya medlemmarna användes som "kanonföda" och skickades ut på olika uppdrag, styrda uppifrån. Ändå fanns och finns det en solidaritet inom sådana här rörelser, som gör att det är svårt att frigöra sig. För Magnus Utvik tog det nästan trettio år innan han fick händelserna på tillräckligt avstånd för att kunna skriva en bok om det. Det kvarstår en tomhetskänsla,efter den extrema närhet man kan känna till sina bröder och systrar i ett litet socialistiskt parti, det är här sektkänslan kommer in.

Tidsklimatet var ett sådant fortfarande i början av 80-talet att det fanns ett stort antal kommunistiska partier med olika schatteringar med ett inte obetydligt inflytande över samhällsutvecklingen. Varje parti hade också sitt vänskapsförbund och sitt favoritland bland diktaturstater:

"Det fanns många vänskapsföreningar man kunde gå med i om man var ung och kommunist. Men de tillhörde olika partier. Svensk-kinesiska tillhörde SKP.
Sverige-Sovjetunionen rymde alla gamla APK:are och några socialdemokrater liksom Förbundet Sverige-DDR. För medlemmarna i VPK och KU var det Svensk-kubanska föreningen som gällde". (s. 26)

Som Magnus Utvik framhåller i förordet är det väl i dag knappast någon merit att ha varit med i en liten kommunistisk sekt, och han låter också de flesta - utom partiledaren Anders Persson - framträda under fingerat namn. Liksom i andra kommunistiska partier finns det medlemmar som i dag är offentliga personer.

Det är en välskriven bok utan att vara något mästerverk. Skildringarna har nerv och tidsandan lever.

Magnus blev utesluten ur partiet han ännu inte var en fullvärdig medlem av, på grund av "trotskistiska tendenser" (han hade besökt Socialistiska partiets bokhandel). Även jag hade uttalade trotskistiska tendenser under några år.

Men jag hävdar ändå att de svenskar som har samarbetat med Stasi borde namnges.

Quiz på danska; för omväxlings skull...

2011-10-13T00:44:00.000+02:00

Vem har skrivit det här? Och se nu till att göra gåtan intressant genom små antydningar, lämpliga att leda andra qvizzare vidare.

Det var paa den Sti, der ligger mellem Nørre- og Østerport. Klokken var omtrent halv syv. Solen havde tabt sin Magt, kun Erindringen om den bevaredes i et mildt Skjær, der udbredte sig over Landskabet. Naturen aandede friere. Søen var stille, blank som et Speil. Blegdammens hyggelige Bygninger speilede sig i Vandet, som et langt Stykke ud var mørkt som Metal. Stien og Bygningerne paa den anden Side belystes af afmægtige Solstraaler. Himlen var klar og reen, kun en enkelt let Sky gled ubemærket hen over den, bedst at bemærke, naar man fæstede Øiet paa Søen, over hvis blanke Pande den forsvandt. Intet Blad rørte sig. - Det var hende. Mit Øie har ikke bedraget mig, om end den grønne Kaabe har gjort det. Uagtet jeg nu i saa lang Tid havde været forberedt, var det mig dog umuligt at beherske en vis Uro, en Stigen og Falden ligesom Lærkens, der over de hosliggende Marker steeg og faldt i sin Sang. Hun var alene.

Googlesidan idag

2011-10-12T15:38:00.001+02:00

Nej tack, jag vill inte ha en grön gubbe som vinkar åt mig,
jag har slutat på dagis. Förresten, jag har aldrig gått där.

Bästa Google: Spara era lustigheter till Green Giants sparrisreklam. De kommer att köpa det.

Och, ni förklokade internetvarelser; en fråga, snälla svara! Varför kan jag inte få bort den irriterande Messenger-rutan från startsidan på Windows 7?
Jag använder inte Messenger, är totalt ointresserad, asså jag har telefon ju. Men Någon vill att jag ska hänga på Messenger. VEM?

Innehållsförteckning

2011-10-12T00:47:00.000+02:00

Himlen över parken

Träden under himlen

Vattnet under träden

Jorden under vattnet

Berget under jorden

Magman under berget

Solen genom under

Tingens streck

Veckans bild: Carl Fredrik Hill

2011-10-10T19:54:00.004+02:00

Idag, sen eftermiddag, såg det ut ungefär så här vid sjön. Det där bleka ljuset, de svarta kontrasterna, trädens konturer som tätnar. Vatten och himmel som någonstans vid horisonten flyter ihop.

Bara den melankoliska mörkblå kvinnan fattades, "Hills syster", som man brukar säga. Själv gick jag relativt raskt utmed stranden i blåsten från sydväst. Oktober i Norden är en månad man ogärna vill åka ifrån, vilket jag hade tänkt göra. Nu vet jag inte. Mera höstfärger vill jag se, om här eller någon annanstans, inte alltför långt bort.

Och så ska jag se Hill-utställningen på Waldemarsudde, och så ska jag orka skriva in den bästa essä jag skrivit om Hill, på en av mina bloggsidor.
Sen finns det också på Moderna Museet en intressant utställning, på Liljevalchs, på Edsvik, och på Nationalmuseum. Hösten är räddad. I alla fall för oss som inte sörjer våra aktiefonder.

Några spontana reflexioner kring Odd Nerdrums konstnärskap

2011-10-08T17:26:00.007+02:00

Efter att ha sett utställningen på Edsviks konsthall: Man skulle kunna säga att Odd Nerdrum är en tekniskt skicklig målare med en tendens till självmytologisering (inte helt ovanligt bland konstnärer och författare). Men det räcker inte; intrycket är ändå att han är en mästare, om än en ganska ojämn sådan. Han lever i ett metafysiskt universum där ont och gott är verksamma krafter. Människor utövar våld mot varandra, men frälsningen finnes. Kanske är det det som Mats Arvidsson på Kulturnytt och Bo Madestrand i DN har så svårt för?

Det finns ingen seriös debatt om Odd Nerdrums verk i Sverige, bara hånfulla nålstick och prat om hans eventuella skatteflykt.

Ändå var han närvarande i sin frånvaro på Realism-debatten på Konstnärshuset i tisdags. Han omnämndes ett flertal gånger av Jessica Kempe, men utan konkretion, inga verk av honom visades. I stället lade hon sitt krut på att angripa hans elever, ett sätt att komma åt Nerdrum så att säga genom ombud. Hans elever som för övrigt är rätt olika varandra, vad jag kan se. Jag gillar t.ex. Even Richardson och Christopher Rådlund.

För några ögonblicksbilder från debatten, se mitt twitter-flöde.

Tranströmer X 2

2011-10-07T11:02:00.004+02:00

Jag skriver om Tomas Tranströmer här. Och Johan Lundberg skriver ett viktigt inlägg på Axess.

Tranströmer. Ett par udda mottaganden.

2011-10-06T15:29:00.005+02:00

Sist jag såg Tomas Tranströmer var på Moderna Museet. Han satt i sin rullstol och utrålade ett änglalikt lugn. För någon månad sedan lade jag in en Tranströmer-dikt här på Argus; jag kommer hädanefter att hävda att det var mitt tips som...osv.

Men det är förstås fler än jag som får ett litet glädjesting i hjärtat idag, ett hopp om det mest mänskliga: en röst som inte liknar någon annans, och som inte går att peta in i något led, någon didaktik, någon självcensurerande rörelse. Samtidigt en diktare som med utgångspunkt i en eller annan smärtpunkt ändå alltid lyfter, höjer sig: Alltså en klassisk diktare.

Andra må uttala sig om meter och rytm och musikaliska ingivelser. Den här gången lånar jag bara en text rakt av från min vän Sverker, den store terränglöparen. Tyvärr har han glömt titeln på dikten, men alla får vara med och leta...
Här finns också en översättning av samma dikt, för att glädja alla våra engelskspråkiga läsare.

¤ ¤ ¤

Jag ärvde en mörk skog dit jag sällan går. Men det kommer en dag när de döda och levande byter plats. Då sätter sig skogen i rörelse. Vi är inte utan hopp. De svåraste brotten förblir ouppklarade trots insats av många poliser. På samma sätt finns någonstans i våra liv en stor ouppklarad kärlek. Jag ärvde en mörk skog men idag går jag i en annan skog, den ljusa. Allt levande som sjunger slingrar viftar och kryper! Det är vår och luften är mycket stark. Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket.

Och för att öva sig lite i engelska, avlyssna en annan språkklang, från en röst som ingen nyhetschef befaller över:

I inherited a dark wood where I seldom go. But a day will come when the dead and the living change places. The wood will be set in motion. We are not without hope. The most serious crimes will remain unsolved in spite of the efforts of many policemen. In the same way there is somewhere in our lives a great unsolved love. I inherited a dark wood, but today I'm walking in the other wood, the light one. All the living creatures that sing, wriggle, wag and crawl! It's spring and the air is very strong. I have graduated from the university of oblivion and am as empty-handed as the shirt on the washing-line.

(Tolkning av Robin Fulton)

_ _ _ _ _ _ _ _

Håll med om att "All the living creatures that sing, wriggle, wag and crawl! blivit ännu livligare på engelska.

PS: Gunnar Pettersson på Pressylta Redux berättar om ett av de stora ögonblicken i sitt liv, som visst också hade något med Tranströmer att göra.

Odd Nerdrum versus Lucian Freud

2011-10-03T23:14:00.012+02:00

En orättvis betraktelse?
Odd Nerdrums självporträtt en masse visas nu på Edsviks konsthall. Och jag tänker inte säga ett ljud om det innan jag sett utställningen. Bilderna här kan ses som en liten lätt provokation. Egentligen handlar det om två konstnärer som är så fjärran från varandra som några kan vara. Men sammanställningen blev intressant.

Sekelskifteskonst?
L.Freud "Reflection" 1985, O. Nerdrum, troligen 2000-tal. Konsthallen har inte satt ut målningens tillkomstår på sin hemsida.

Epitome of the Sixties

2011-10-02T00:36:00.004+02:00

En av världens 85 roligaste filmer gick på TV Fredag kväll. Den ”handlade” om en engelsk radiostation, med vidhängande rockmusik, som sköttes från ett fartyg ute på Nordsjön. Svensk motsvarighet till själva fenomenet var Radio Nord. Och licenser, lag och kommersiell position, för dessa piratsändare, sjönk i havet ungefär 1967. På samma sätt sjunker piratbåten i slutet av denna film. Men det var liksom inte det som var grejen.

Grejen var att här finns en, för mig, helt okänd film, som var som själva quintessensen av det TIDIGA sextiotalet. Alltså strax innan problemen blev för stora att hantera, med droger, politik, rebellrörelser och självförintande livsstilar. HÄR var nu grabbarna med go, tio roliga, udda typer försedda med ett av världens bästa dialogmanus. Witty är bara förnamnet. Och så en kameraman som tänker helt vilt.

Grejen var också att det hedonistiska 60-talet såg ut ungefär så här, med alla sina udda ändar, helt förtjusande inställt på att roa sig, hitta på kul grejer, follow the Music, jointa på och ligga runt, prata stort och runt, och, ja – sen då, som en liten bild av tidens skugga – barnen som inte hade några pappor, eller inte riktigt visste vem han kunde vara och i så fall var någonstans. De ensamma mammornas genombrottstid, kan man nog säga.

Man kan också säga annat och mer allmängiltigt: Att det där med en TIDSANDA kommer man aldrig undan. Jag hör inte till de som säger att ingen generation har haft det roligare än vi; men det var en genombrottstid för frihet, underjordiskt skapande och en enorm radda nyskapande musiker som sköt upp ur myllan. Ja, det där vet ni. Men det ni kanske inte vet är att den här filmen finns; och att den bara kan vara gjord av engelsmän. Den humorn, den lättheten, de groteskerierna och det flytet har bara uppfunnits av enda nation; engelsmännen. Ja, ni vet, i USA gjorde man Easy Rider, hur tråkig som helst, och här hemma fick vi nöja oss med ”Man kallar oss mods”, och ”En fest för livet”, rena töntpropagandan.

Nåja, i USA gjorde man iofs också Nashville (Robert Altman) som delvis varit en förebild för den här filmens regissör Richard Curtis (även känd för Blackadder-serien, även känd som engelsk nutidshistorias kvickaste manusförfattare, fastän jag inte visste ett skvatt om det).

Men det finns ett slutledningsfel i det jag skriver, och det är att filmen ”The Boat that rocked” gjordes lite grann i backspegeln. Av en man som var ungefär tio år 1967. Precis som en av de bästa svenska TV-serierna om Göteborgs-sextiotalisterna gjorts av en yngre generations Peter Birro. Om den har jag skrivit här.

Är det någon som minns Jätteproppen Orvar? Den här filmen handlar om dess anglosaxiska motsvarighet. Orvar jättepropp visar sig vara ett underbart barn av sin tid. Feministen inom en får vända sig bort (eftersom kvinnorollerna är enbart små och näpna), men skiter man i det har man kul i en och en halv timme. Gud så allvarliga vi blivit sen sist…

The economic meltdown song. Va, nu igen?

2011-09-28T23:42:00.003+02:00

The Economic Meltdown Song 08 (w/Free mp3!!) by rhettandlink

Eller Deja vu, anyone? som det står i den här ekonomi-artikeln från The Guardian, hittad på Pressylta Redux´artikelshop.

Konstpudel med törnekrona och hans kompis...

2011-09-26T20:00:00.020+02:00

...Rondellhunden. Han överst har fått nog och håller på att övergå till liggande, medan kompisen kliar sig på magen och tar nya tag. Han är mer analytiskt lagd.
(Klicka för förstoring; det kan alltid behövas!)

Jag vet - det är ett par skitdåliga teckningar; det beror på att jag inte har photoshop igång nu; teckningens och teknikens brist på kvalité är å andra sidan det enda jag ber om ursäkt för. Det finns saker som man bara inte kan låta bli....

Rut Hillarps egna vägar

2011-09-26T16:12:00.003+02:00

Med anledning av Birgitta Holms stora bok om Rut Hillarp, återpublicerar jag den här texten, så det inte står helt stilla här...

Vad visste jag om Rut Hillarp? Inte mycket. Inte innan jag öppnade ett nummer av Lyrikvännen. Jag hade visserligen sett en del av hennes bilder, men aldrig hennes texter. Visste ingenting om hennes liv. Nu rullas här upp ett ganska märkligt öde; en kvinna som i ett tidigt frigörelsebehov landade i Paris vid slutet av fyrtiotalet; ett Paris som jäste av diskussioner och jazz, och dit många av fyrtiotalsförfattarna tog sig. Birgitta Holm ger en överblick i sin inledande berättelse om Hillarps Parisår. Där ser man Rut i sällskap med diktaren Gösta Oswald, vännen Eivor Burbeck, eller med senegalesen Dia, som dansar "med huvudet så att rytmen går upp och ned".
Birgitta Holms text dyker ner i tidsandan som omger Rut - litteraturen, den sexuella frigörelsen, experimenterandet - och hon är en av få litteraturprofessorer som har gudagåvan att inte strypa sin berättelse med terminologier.

Resten av tidskriftsnumret följer den vanliga ordningen; dikter av Hillarp blandas med små analyser av hennes filmer och fotokonst, hennes inställning till erotik, hennes vardagliga liv som svensklärarinna i ett gymnasium. Det är en intressant och splittrad bild man får; av en vågsam och oberoende kvinna, som samtidigt höll sig på mattan i en skolas schema. Eller hölls hon på mattan?
Hillarp var tidigt ute, med erotisk vågsamma texter, kvinnofrigörelse, och skepsis mot konventioner. Hon levde ihop med fler än en man, och samarbetade konstnärligt med några av dem. Hon avstod medvetet från barn, för att rädda sitt konstnärskap. Men hon verkar inte ha brytt sig om framgång. Hon tog aldrig strebervägen; och hon fick inte den support som manliga grupper ger varandra i klättringen uppåt.

Jag läser i texterna, och hittar en generös, obunden kvinna, mångsidigt konstnärligt begåvad, fil. Mag. i litteraturhistoria. En kvinna som definitivt kunde haft en större plats i kulturlivet, om hon varit man. Hennes fotokonst är det som tar mig mest. Den ligger flera år före det fotokonstnärliga uppvaknandet på 70-talet. Visserligen hade Man Ray gjort första stöten. Men han var ärkesurrealist. Hillarp gör något helt annat. Hon blandar stora ansikten med arkaisk utstrålning och lägger in dem i lika arkaiska landskap. Öga, näsa, mun, vatten, berg, vila. En klassikers fotokonst. Något stort museum borde se det, och ge henne den utställningsplats hon förtjänar.
Och Lyrikvännens redaktion ska ha pris för att de återgett tidskriften en öppen, osnobbig ton. Nu är den läsbar för alla som bryr sig om poesi.

Tidigare publicerad i UNT 2008

Film: Gena Rowlands i Gloria

2011-09-24T19:16:00.001+02:00

Om ni ännu inte är cineaster och aldrig tänker bli, om ni bara är ett vitten intresserade av skådespeleri, och särskilt på film, ska ni inte missa "Gloria" med bl.a. Gena Rowlands, som går ikväll på Svt 2, klockan 22.00.

Rowlands är min favoritskådespelerska, en oefterhärmlig mix av känsla, intelligens och total närvaro. John Cassavetes som regisserat är också en orginell regissör, men - tyvärr - är inte manuset hans. Sevärt ändå för alla som inte vill vara helt bakom flötet när det gäller film.

Babel babblade bort Tysk litteratur

2011-09-22T22:51:00.003+02:00

För hetsigt på bokmässan, för stora krav på snabba leveranser av åsikter om stora saker: Babel babblade bort chansen att introducera tyska författare till oss (dumma) svenskar.

Hur mycket jag än gillar Daniel Sjölin - och det gör jag; han har umgängeskultur och humor - så kan det inte sopas under mattan att detta var en av Babels värsta floppar.

Jag tror det ligger i sakens natur; en stor, rörig mässhall som pyser av röster och skrapande stolar; en programledare som - precis som jag själv - talar någon sorts ringrostig skoltyska, samt ett överambitiöst försök att vara heltäckande som resulterade - som det brukar göra - i andtrutna fragment från samtliga deltagande.

I en diskussion om svensk-tyska litterära förbindelser tar man så in den gamle godingen Lars Gustafsson, numera knappast berömd för att fatta sig kort, samt den blida Camilla Läckberg, knappast berömd för att uttrycka sig intressant. De tyska författarinnornas on-stage-närvaro blev därmed onödigt beskuren, rent tidsmässigt.

Bäst lyckades den roliga frodiga stand-up-poeten Nora Gomringer. Där blev det liv i luckan. I övrigt kunde man få ut något av en intervju med Aris Fioretos, om de stora linjerna i tysk litteratur, och av den unga Berlin-boende schweiziska författarinnan Dorotheé Elmiger. Ett par andra intervjuer lyckades också vila en stund vid objektet.

Ingrid Elam stod och log och radade upp ett par adjektiv, om vad minns jag inte. Men jag minns - hur elakt som helst - att Lars Norén kallade henne för "hon med tänderna". Det minns jag tyvärr varje gång jag ser henne.

Men, snälla Babel, och duktiga, trevliga Daniel, se till att inte göra om den här fadäsen. Babel är inget Party väl? Och det är hur som helst ingen party-killer att låta folk hinna andas medan de talar. Helst utan att bli avbrutna så fort de börjar komma fram till något intressant.

En gammal mans ansvar - Sture Linnér.

2011-09-21T23:39:00.001+02:00

Jag såg en väldigt fin intervju med Sture Linnér på TV. Samtalet handlade om Dag Hammarskjöld och Kongokrisen, och ni som är intresserade kan säkert hitta reprisen själva.

Hur som; Linnér fick mig att tänka: Den där sortens bildade äldre gentlemän finns nästan inte längre; i alla fall inte i Sverige. Hans samtal med intervjuaren var på en gång elegant och chosefritt. Förvånansvärt öppet berättade denna åldrade diplomat, med obligatorisk sidensjal innanför skjortkragen, att han vaknade nästan varje natt vid fyratiden av onda drömmar, att han led av malande dåligt samvete för att han inte räddat Hammarskjöld och sin egen sekreterare från deras sista flygning. Som om han alls rådde för denna olycka?

Men hans tal om "ansvar" var inte det minsta tillgjort, inte en fras som hämtats från mediakonsulter och politiska managementdoktriner. Inte ett ord han slog någon annan i huvudet med. Han riktade udden mot sig själv. Han gjorde det alldeles lugnt, som någon som vet vad som rör sig på djupet av människosjälen, och inte försöker dölja det.

Om ordet ansvar nu, just i dagarna, blivit fullständigt uppätet av inbilska politiker, skulle man kunna säga att Linnér tog det tillbaka, åt mig. Hämtade hem det till en plats nära hjärtat, bortom varje tankesmedja.

Kultur, tänker jag då. Det var någon gång ett ord som täckte mer än studier och karriär och rätt sorts åsikter vid rätt sorts tillfälle. Var något annat än att beta av samma poplista på böcker som alla andra, och diskutera samma ämnen, vid samma tid, i allt snävare cirklar av aktualitet. Kultur var, och är, naturligtvis att kunna sin grekiska historia och språk och litteratur, som Linnér kunde. Men det är också något annat - något som har med sensibilitet att göra; det där som ingen rabblande nutidsprofessor med skinnbrallor kan härma: Kalla det integritet, kalla det social charm, kalla det individuellt kurage, en omisskännlig kvalité som mest märks där den saknas.

Bland allt fler fyrkantiga kultur-pluggar i runda opportunist-hål eller tvärtom, framstår den sortens kultiverade personer som rara orkidéer, trots att blomsterbilder kanske inte passar på män. Men, strunt samma, jag skickar en orkidé till Linnér, in memoriam.

- - - - - - - - - - -

Repriser kommer: SvT 2, 22/9 och 24/9.

Tjuvarnas Fria Marknad

2011-09-21T00:59:00.004+02:00

Och så ännu en påminnelse om den Fria Marknadens Ofrihet.
De mest gynnades monopolspel, som kunde kallas monopol-beroende skatteslöseri.

Bild: George Grosz, Republikens automater, 1920.

Sjunga på många språk - från skola i Lund

2011-09-20T16:15:00.004+02:00

Den här länken låg inklistrad i en diskussion på Pressylta Redux, kommer från Agneta. Jag säger bara Yess!

Style!

Raderna: Theodore Roszak

2011-09-19T11:40:00.003+02:00

Our society has rejected the mysterious with all the best intensions. We have cast them out in the pursuit of reason and freedom. There is both glory and tragedy in this episode: the glory of great idealism, the tragedy of spiritual blindness elevated to the status of high principle. Yet, as in the case of myth and magic, here to the visionary impulse survives and continues to act upon our lives, though, again, in a subterrenean and distorted fashion. By subordinating the mysterious to militant rationality, we have saddled reason with the function of gnosis, which is to ask the impossible: that the part play the role of the whole.

(- - -)

Only in our society have men been so willing to undertake a grueling, joyless, self-denying exploitation of themselves, others, and nature at large; to turn their whole being into a grim, anal-aggressive machinery for the ackumulation of profit and power wastly beyound anything they could enjoy. Indeed, the more abstractly huge the quantities at stake, the greater the eagerness to sacrifice health, leisure, and pleasure for their possession.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ur "The unfinished animal", av Theodore Roszak, Harper&Row, 1977
Länk till en video där Roszak diskuterar psykologisk-ekologiska samband
finns: här

Från intertextualitet till textstöld

2011-09-16T12:13:00.021+02:00

Intertextuella grepp har varit viktiga verkningsmedel inom den moderna poesin sedan hundra års tid. Jag tänker t.e.x. på Ezra Pounds användning av öppna eller dolda citat i sina Cantos.
Men var går gränsen; när går litterära lån över i textstöld? Vad händer när metoden överanvänds, så att den mer framstår som ett sätt att täcka upp för egen idéfattigdom eller brist på gestaltningsförmåga? Är det inte dags att börja fundera på det?

Kristofer Flensmarck har samplat Wikipedia-artiklar, Hanna Hallgren har gjort detsamma med TT-telegram. Jenny Tunedal har omarbetat Wittgensteins texter i en av sina diktsamlingar.

Till denna skola av författare sällar sig sedan en tid även Hanna Nordenhök. Hennes förra diktsamling "Bländare" - som för övrigt inte innehöll en enda riktigt bra dikt - avslutades med följande kommentar eller brasklapp:

"Boken innehåller några mycket fritt omarbetade citat och passager av Virgina Woolf, Clarice Lispector, Susan Sontag och Lars Sjögren."

När hon nu återvänder med en ny diktsamling, Jaktscener,signalerar undertiteln "Lorca-transkription" nya läsefrukter och ny påverkan. Inledningsvis tror jag faktiskt att Aase Berg har invändningar i sin kompisrecension i Aftonbladet, men så visar sig inte alls vara fallet!

"Litterära stölder, en nygammal metod, har kopplat grepp om den svenska samtidspoesin. Alla snor. Alla samplar. Jag gör det själv när jag skriver poesi. Oftast berättar man inte ens vad man stjäl utan väver bara in materialet i sitt eget."

Så redogör Aase Berg för läget och jag kan bara instämma. Men detta skriver hon inte för att kritisera Hanna Nordenhök eller den litterära tendensen till textstöld, utan med ett speciellt syfte:

Aase Berg vill egentligen bara påtala att denna i system satta osjälvständighet gör det svårare för kritikern, som inte längre vet vad i diktsamlingen som är originalformuleringar och vad som härstammar från Lorca. Jag tycker det är en svag kritikerinsats, närmast ridå. Samma problem har för övrigt Anders Cullhed i DN dagen efter. Här framgår det tydligare att Nordenhöks diktsamling i första hand handlar om skrivandet självt.

Om Eva Hesse och minimalismen

2011-09-15T16:55:00.005+02:00

Ibland håller jag med konstens distanserade belackare som hävdar att provokationens ständiga återkomst är en insats säker som ett bankfack. Och att dessutom göra om samma provokationer? Någon sorts ”trash minimalism”, eller skräpkonst vandrar nu in på muséerna igen. Jag nämner ingen, så slipper jag polemisera. Jag är alltför förkyld för det.

I stället ska jag – som jag gärna gör – ta ett steg tillbaka. Till den minimalism som uppstod på 60-talet i New York, bland konstnärer som Donald Judd, Robert Smithson, Sol Le Witt med flera. Bland dem fanns just då en enda betydande kvinna: Eva Hesse. Den första som dessutom kunde ha viftat med epitetet trash minimalism, om hon velat. Hennes verk är inte någonting jag direkt ”tyckt om”, men det intresserar mig, det ställer frågor. Det existerar i ett för den tiden ovanligt fält av organiska associationer; av veckade och runda former, i en spatial utbredning enligt minimalismens förkärlek för det repetitiva. Men hennes objekt har också en konstig utstrålning som laborerar på gränsen mellan begär och avsmak, och ofta tippar över totalt till det frånstötande, till ett ”objet a” som hela tiden gränsar till abjectet, för att tala med Lacan och Kristeva (det gör vi ju sällan här, bara när vi är förkylda). Det laddade objektet blir obegripligt mänskligt; ofta på ett sätt som ser skadat och sorgset ut. Men Eva Hesses konst rymmer även en svart, "sjuk" humor, som hon själv kallar det.

Nu publicerar jag på björnstrand backwater en artikel jag tidigare skrivit om henne.

Den börjar här:

Snön faller på en bakgård där alla fönster är svarta. Svarta rutor i gråvitt ljus. Jag tänker på Eva Hesse som står i sin studio på the Bowery där trafiken bullrar utanför och där hon kan se tvärs över gatan mot sin mans, Tom Doyles´ ateljé. Hon gör ibland små målningar av vita fönster i svarta ramar. Kanske som ett minnestecken över mamman som hoppade ut genom ett fönster när Hesse var sexton år. Nu är hon är hon trettiotvå och mitt inne i en stark konstnärlig utveckling. Privatlivet och konsten befinner sig i ikonoklastisk gungning. Inflytandet kommer från alla håll, rester av abstrakt expressionism, surrealism, popkonst, minimalism, process-konst, performance och land-art. Det mittersta sextiotalet i New York är en av konstens häftigaste perioder, men det domineras av en manlig armada, Carl Andre, Ad Reinhardt, Sol LeWitt, Donald Judd, Robert Smithson, Richard Serra, Frank Stella, Dan Flavin, Claes Oldenburg, Robert Rauschenberg, m.fl. Minimalisternas - särskilt Judds - teorier har rensat hjärnorna från varje tanke på måleri och personliga uttryck. Gallerier och muséer fylls med blocklika eller på annat sätt geometriska föremål med en opersonlig, industriell aura, ofta i stål. På andra flanken finns popkonsten som klipper och klistrar sig fram mellan ett ironiserat begär och den kommersiella bildflodens klichéer. Två idé-flöden kör med hög fart den nya amerikanska konsten ut i världen. "Made in USA" är marknadsdominant. I Stockholm står Andy Warhol och hälsar frånvarande på medlemmarna i Moderna Museets vänner. Hesse beundrar Warhol, och Claes Oldenburg, stora män med stora grejer, men när hon träffat Meret Oppenheim noterar hon kortfattat: "mötte damen som 1935 gjorde den pälsfodrade koppen". Det här är tiden före kvinnors riktiga genombrott i konsten. Anais Nin går i analys hos Otto Rank som förklarar att hon måste välja mellan att vara kvinna eller konstnär. Georgia O´Keefe är en amazon och Louis Bourgeois en outsider. Eva Hesse skriver i sin dagbok: "Do I have a right to womanliness?...Can I achieve an artistic endeavour and can they coincide?"

Artikeln fortsätter som sagt: här.

Bach, med cellisten Misha Maisky

2011-09-15T00:35:00.001+02:00

Bach, Cellosuite nr 5, Preludium.

Godnatt!

En som kan teckna.

2011-09-12T23:34:00.007+02:00

Igår när jag kom ut från en körkonsert i min närmast belägna kyrka (den ska jag skriva om på annat ställe), ringlade jag neråt gatan i gott humör under en tillfällig pust av värme, och kikade in genom ett före detta skyltfönster till någon före detta skomakare. Där fanns nu ingenting i "skylten", bara en vit vägg och på den satt uppklistrad en meter stor teckning. Vidvinkelperspektiv. Gungande stadsmotiv, mina trakter, vansinnesschysst bild av bökig Stad.

Mänskan kan alltså teckna, nå så för j-t.

Kollade mänskans namn på en i skylten inklistrad webbadress: annaakerstrom.se.
Varsågoda och klicka! Hon har förhindrat mig att klistra in en bild. Klokt, kanske.
Endast ett frimärke fick jag loss:

PS: Just den bilden jag såg igår finns inte inlagd på webbsidan. Den var - för oss som komparerar - om möjligt ännu bättre.
Anna, du som inte är Anka: lägg ut den!
Men sälj den inte innan jag har sett den en gång till!

Raderna: Mumon

2011-09-11T19:23:00.002+02:00

Ordet uttrycker inte tinget.
Att tala tjänar ingenting till.
Den som förlitar sig på ord går förlorad.
Den som fastnar i fraser grips av förvirring.

Text: ur Mumon Ekai
utgiven på Umbra Solis förlag, 1999
(en av svensk boktryckarkonsts vackraste böcker).

Bild: Dragon, Hokusai (1760 - 1849). Klicka för förstoring.

Med anledning av kommentarerna nedan vill jag lägga in en mer grundläggande förklaring, som inte har att göra med om man "tycker om" tystnad eller ej.
Mumons bok, Mumonkan, hör till den zenbuddhistiska tradition där sträng meditation, tystnad, och en medveten vilja att upphöra med jagets fladdrande formuleringar, ingår i övningarna. Tillståndet, redan på nybörjarstadiet, kan i västerländsk nevrologi avläsas som att hjärnan då går in i alfarytmen; alltså en typ av uppmärksamt men lugnt viloläge. En hjärnrytm som man också noterat hos kreativa människor, och som kanske enbart poeter och målare och musiker - i sina bästa stunder - kan förena med ord eller aktivitet.
Det handlar alltså inte om något tyckande utan om en urgammal meditationsteknik under tystnad, vars koplementära form är undervisning via en gåtfull liten historia; en koan.
Mer om detta kan man läsa: här

Och här är ett exempel på en koan.

Och så här lyder en del av Johan Lasernas baksidestext till Mumonkan:
Mästarnas strävan var att hjälpa lärjungen till insikt utan att direkt förklara i ord, vilket ledde till at de utvecklade sin språkliga fantasi till ett raffinerat mästerskap.
Sina mest fulländade uttryck fick denna strävan i koanerna - sinnrikt konstruerade historier och samtal ägnande att få lärjungen att på egen hand komma underfund med sig själv och världen.

Söndag i morgon igen....

2011-09-10T23:41:00.000+02:00

Velvet Underground har som vanligt inget nytt att säga. Skönt.

Bach - stulen från Strandberg

2011-09-08T23:53:00.000+02:00

Eftersom Gunnar Strandberg och jag knappast har en smygrelation när det gäller Bach, utan tvärtom gärna delar med oss, så vidarebefordrar jag bara den här länken, till alla bröder och systrar som känner för att flyta med, flyga med, rinna med, och upphöra att existera som privatiserat objekt för fortkörning och "musikaliska" frontalkrockar.

Den provocerande figurationen

2011-09-04T13:07:00.004+02:00

Ernst Josephson ville som bekant bli Sveriges Rembrandt eller dö.
På ett liknande sätt har Rembrandt och de stora mästarna betytt oerhört mycket för nutida norsk och svensk figuration. Jag tänker framförallt på Odd Nerdrum och hans krets. Och lika mycket skit har de redan fått som Ernst Josephson fick under sin livstid.

Den 1 oktober är det vernissage för Odd Nerdrums utställning på Edsviks konsthall. Nya konstdebatter och konfrontationer verkar redan vara under uppsegling. En annan och separat frågeställning är om Nerdrum kommer att få måla i fängelset. Läs mer här.

Lars Palmgrens roande berättelse från Chile

2011-09-03T18:14:00.002+02:00

I dagarna genomfördes en stor skolstrejk i Chile, bland annat med utgångspunkt från samma argument som nu dryftas i USA, och som jag skrivit om här.
Studenterna vann, och fick igenom ett helt reformprogram.

Allt detta hade gått mig förbi, så som det ofta gör när Europa, och just nu, Arabländerna är i centrum för nyhetsbevakningen. Av en slump satte jag på radion och hörde Lars Palmgren (en av Sveriges Radios rappaste rapportörer) berätta följande:
Han bor med sin fru mitt emot ett Karmeliterkloster, de talas vid då och då, och nunnorna kommer med små presenter; marmelad, en knippa timjan, eller blommor. Under strejken ville de också höra med Journalisten vad som hände nere på stan. Palmgren svarade att det var en del övertaligt folk på plats som bara ville bråka, liksom poliser som gillade att släppa på tårgas, men att de allra flesta var seriösa demonstranter.
- Aha, ungefär som fotbollsmatcher, sa Abedissan. 99.9 procent är där för fotbollen, men de där 0.1 som bara vill bråka är vad man hör talas om efteråt.
- Just så, sa Palmgren.
Abedissan frågade också, vad han, som en man av världen, ansåg att de kunde hjälpa till med där inifrån sitt kloster.
Palmgren åker ner på stan, får veta att demonstranterna bett alla sympatisörer att skramla med kastruller genom öppna fönster. Han noterar att vissa kvarter är jäkligt skramliga, och andra helt tysta. Sen åker han hem till sina kvarter. Öppnar bildörren och hör ett väldigt oväsen inifrån klostret. Kastruller. Abedissan och syrrorna gick loss. Inte ett lock som inte darrade.
En ganska så Latinamerikansk tradition: Att de kristna ställer sig på rätt sida av den besvärliga verkligheten. Och stödjer dem som behöver det, inte dem som inte behöver det.

Hör själva om ni vill. ”Människor och tro”. Gör ni det får ni också en kort intervju med den intressanta författaren Christine Falkenland.

Goda tankar - vems?

2011-09-02T01:16:00.001+02:00

Nya motståndare växer ur jorden som svampar om hösten kring varje människa med karaktär. De är ägnade att skärpa vår uppmärksamhet och framförallt,att göra oss medvetna om var vi själva står,var vi har våra värden,som ingen får trampa på.

Läs hela texten på Lars Gustafssons blogg.

Kärleksförklaring

2011-09-01T13:30:00.001+02:00

Om du behandlas illa
är jag ditt medborgarvittne.

Min älskade i Fas 3
du är mera värd än så här.

Democracynow: om urholkandet av skolan - i USA, och sen?

2011-08-28T18:41:00.002+02:00

En av de bästa oberoende nyhetskanalerna i USA är Democracynow, Amy Goodmans program. Där diskuterade man i veckan USA:s nya skolpolitik. Nedskärning av lärare, fler elever i varje klass, ett ökat beroende av tester, tester som i sin tur blivit en - som man säger – ”god affärsidé”, för de företag som under året ska leverera dessa tester till osäkra rektorer och skolledningar.

Det berättas om hur användandet av tester ständigt ökar, och att elever sätts i skolning, inte på ämnen, utan på hur man klarar dessa test. Man avläser test-”pedagogiken” säg, i stället för att läsa historia eller språk. Elever fås att tro att de går i skolan för att klara test, test som sedan blir avgörande för deras fortsatta studieliv.

Och, som man bäddar får man ligga: många skolor har nu blivit avslöjade med att fuska med testresultaten, för att klara sina elever igenom. Lärare har offrat sin heder för att gå in och rätta dåliga testresultat, för att höja skolans marknadsvärde. Det hela är just så halvkriminellt affärsmässigt som man vill (?) att det ska bli även här.

Fråga: Kommer då de fina skolorna, med de dyrbara eleverna, att kunna köpa sina studenter fria?
Ska pengar avgöra vilken standard en skola har, vilka som har ”rätt” till högre betyg, vilka som ska forslas lättvindigt igenom utbildningssystemet, därför att just deras skola vill ha hög cred?

Därtill kommer att man planerar (alltihop i grunden av ekonomiska orsaker) att låta allt större del av utbildningssystemet ligga på internetundervisning. Man undrar varför just utbildning och skolor ska ta stryk av ekonomisk ”reformpolitik” som fortfarande inte rör nämnvärt vid de 25% miljardärer, som hysteriskt försvaras av den ärkekonservativa tea-party-rörelsen.

Samma sak i Portugal: Vad är det första man drar in på? Jo, byskolor. De fattigas sista resurser.
Som Diane Ravitch,(the former assistant secretary of education) sa i Amy Goodmans program: Slutsatsen är att de fattiga får nöja sig med nätundervisning, de rika får både lärare och nätet. Och fusk-rättade tester, kan man tillägga.

Se programmet: här

Se även: Diane Ravitch hemsida.

Gombrowicz: Om det teoretiska och livets smärtpunkt.

2011-08-27T20:49:00.000+02:00

”Nej, på formler blir ni aldrig mätta! Era konstruktioner, de stora byggnadsverken, kommer att stå tomma så länge inte någon bor i dem. Ju mer ogripbar, ouppnåelig och avgrundslik en människa är, ju djupare nersänkt i andra element, fängslad i formen, liksom oartikulerad av sin egen mun, desto angelägnare blir den vanliga människans närvaro, sådan vi upplever henne dagligdags: människan på kaféet, på gatan, i sin konkreta form. Når man gränsen för det mänskliga måste det omedelbart balanseras av en snabb reträtt in i vanlig mänsklighet och mänsklig genomsnittlighet. Det går att sjunka ner i den mänskliga avgrunden, men på villkor att man kommer upp till ytan igen.
Om jag nu avkrävs den djupaste, mest bindande definitionen av denne någon, som jag påstår måste bosätta sig i de där strukturerna och konstruktionerna, så skulle jag helt enkelt säga att han är Smärtan. Eftersom verkligheten är det som gör motstånd, det som gör ont. Och den verkliga människan är den som har ont.
Vad man än försöker få i oss finns det i Världsalltet, i varats hela rymd, bara ett enda element som är fasansfullt, otänkbart, oacceptabelt, en enda sak som verkligen är emot oss och krossar oss: smärtan. På den och inget annat bygger existensens hela dynamik. Ta bort smärtan och världen blir likgiltig.
Tja! Kanske är det för allvarligt för att man ska filosofera om det…Farligt är det nämligen. Men jag skulle vilja konstatera att för dessa (liksom för andra) tänkare är världen ständigt och trots allt ett fält för närmast lugna, rentav olympiska hjärnspekulationer. Alla dessa analyser är sunda i så måtto att de uppenbarligen är producerade av professorer som inte har det så illa ställt och sitter rätt bekvämt i sina fåtöljer. Den urbarnsliga ringaktningen av smärtan ligger till grund för deras outtröttliga lek med intellektuella byggklossar. Och medan den sartreska friheten inte känner till smärtan, inte fruktar den tillräckligt, så gör dagens objektivism intrycket av att ha avlats under bedövning”.

Witold Gombrowicz
1904-1969
_ _ _ _ _ _ _ _ _

De som skummar detta med viss tillfredställellse, utan att ha läst Gombrowicz, kan läsa resten av resonemanget i Dagboken, del III.
Pocketupplagan, Bonniers, 2004.

Raderna: Claes Andersson

2011-08-26T00:58:00.035+02:00

Förtvivlan är ett alltför stort ord, men jag vet inte...
Ty sorgen är obotlig, den går aldrig över
Därav dess styrka,
dess bördighet för det som ännu inte
förstörts inne i oss
Den som inte har sorgen
har intet
Den som inte har sorgen
kan ta sig till med vad som helst
Med vem som helst!
Den som inte har sorgen
har aldrig förlorat någonting,
aldrig ägt någonting
Smärtan och försoningen finns inte
hos den som aldrig har haft sorgen

Och dikten växer bara ur sorgen,
ur den sorg som beretts ett rum
i glädjens hjuls nav
och där klarnat till blick
och förståelse

Claes Andersson
_ _ _ _ _ _ _

Först läste jag den här dikten utan invändningar. Mannen är ju i respektabel ålder och har varit med om en del, i liv och dikt. Raderna vandrar på, i organisk och känslostark klarhet. De sista raderna handlar också om den klarnade blicken. Men innan dess sker det något som - för mig - drar ner dikten en smula; någon sorts vändning från svärta till hopp, en ansträngning som genast känns mindre organisk.

Vem sjunger om "den sorg som beretts rum i glädjens hjuls nav" ? Det känns inte som om diktaren gör det, utan tänkaren, som tänkt att här måste man nu komma med en vändning. Men bilden känns orytmisk, därför glädjelös.

Då återvänder jag till Bibeln. Till Predikarens förmåga att på allvar blanda sorg med glädje, ont med gott, utan att darra på hjulet.

Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. Bryta ner har sin tid, och bygga upp har sin tid. Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. (- - -) Tiga har sin tid, och tala har sin tid.(- - -)Älska har sin tid och hata har sin tid.

Eller till Pindaros:

Endagsvarelser! Vad är någon? Vad ingen?
Skuggan av en dröm är människan. Men faller en stråle
av gudasänd glans över oss, då vandrar vi
i förklarat ljus, och ljuvt blir livet.

Tack för lektionen. Claes Andersson har jag träffat, och läser honom gärna. Men i morgon ska en av alla tiders roligaste intellektuella, som jag tyvärr, eller dessbättre, inte träffat, få säga sitt om samma ämne. You can´t wait!

Läget på Tidskriftsverkstaden

2011-08-21T18:06:00.020+02:00

Tja, ni kanske undrar hur det står till på Tidskriftsverkstaden i Stockholm nuförtiden? Jo, Tidskriftsverkstaden har för närvarande ett omställningsstöd från Stockholms kulturförvaltning. Vi är alltså i samma båt som Fria Teatern i Högdalen och ett tiotal andra små och medelstora kulturinstitutioner som har fått samma besked. Omställningsstöd betyder en halvering av stödet från föregående år (i år 119.000 kr) en slags förberedelse för att stödet ska tas undan helt under 2012. Det är en uppmaning att skaffa annan finansiering (fonder?) med relativt kort varsel; inte det lättaste för en förening med permanent verksamhet sedan början av 80-talet som under större delen av sin existens har haft stöd både av Kulturrådet och Stockholms kulturförvaltning. Men Kulturförvaltningen får/kan inte längre ge stöd till verksamheter, det beskedet fick vi på ett möte i vintras med "kulturtorpeden" (en del kallar honom så) Patrik Liljegren och Annika Hälldin (också från staden).

Patrik började mötet på Tidskriftsverkstaden med att säga att Stockholmsregionen växer med ett Göteborg vart tionde år, och det kommer inte att komma mer pengar till kulturen! Tvärtom kommer konkurrensen om medlen bli allt hårdare, då skattebetalarna (!) inte skulle godta några växande medel till kulturen.

Därför måste det sovras allt hårdare, för att staden ska kunna få in nya mottagare av stöd; helst unga, hungriga "entreprenörer" antyddes det. Vi ställdes alltså inför fullbordat faktum att vi får en kraftig neddragning av stödet, det hade inget med eventuell kritik mot vår verksamhet att göra (lika lite som det har det i fallet Fria Teatern) utan att staden ville frigöra pengar till nya aktörer! Problemet är att Kulturrådet hakar på neddragningarna med en viss eftersläpning, eftersom de kräver att det finns ett regionalt stöd i botten.

Stockholms kulturförvaltning verkar inte heller förstå Tidskriftsverkstadens karaktär av plattform, då cirka 20-30 kulturtidskrifter, en rad fotografer (från f.d. digitala bildverkstan) och en del frilansjournalister har sin fasta bas där, varifrån de ger ut nummer, gör utställningar etc som många gånger når ut i hela kultur-Sverige!

För bara fem år sedan fanns det tidskriftsverkstäder i både Luleå, Stockholm, Göteborg och Malmö. Luleå tvingades lägga ner av ekonomiska skäl. Är det nu också Stockholms tur? Nej, inte ännu; vi omstrukturerar vår ekonomi och byter namn!

Tomas Tranströmer och Jean-Michel Basquiat:

2011-08-19T14:01:00.010+02:00

Air Mail

På jakt efter en brevlåda
bar jag brevet genom stan
I storskogen av sten och betong
fladdrade denna vilsna fjäril.

Frimärkets flygande matta
adressens raglande bokstäver
plus min förseglade sanning -
just nu svävande över havet.

Atlantens krypande silver.
Molnbankarna. Fiskebåten
som en utspottad olivkärna.
Och kölvattnets bleka ärr.

Här nere går arbetet sakta.
Jag sneglar ofta på klockan.
Trädskuggor är svarta siffror
i den giriga tystnaden.

Sanningen finns på marken
men ingen vågar ta den.
Sanningen ligger på gatan.
Ingen gör den till sin.

Dikten av Tranströmer hittar jag i en tiosidig Poesibilaga ur Aftonbladet 1988. Gör man överhuvudtaget den sortens bilagor längre? Eller bara mat-och-vin-bilagor?
I alla fall 17 April 1988 gick det an.

Konsten var vid samma tid i marknadshetaste laget, uppkörd mot väggen, pressad att producera för samlare som köpte i dussintal av de hottaste målarna. Jean-Michel Basquiat var en av dem. En sprutraket av energi som kom in från gatans grafitti, till gallerier och salonger. Han var runt 20, fick uppmärksamhet som ett geni, men ändade i en återvändsgränd av heroinmissbruk. Rädd för att inte hänga med, rädd för kravet på förnyelse. Han dog 1988, 27 år gammal. SvT visade igår en film om honom. Kanske går den i repris.

Hans målningar blev förstås inte bättre av heroinet, bara allt mer dödsmedvetna, allt blekare. Men när Basquiat var i sitt esse gjorde han en hel del fantastiska, starka och ärrade bilder med en dos av knappt dolda influenser; från Cy Twomblys kalligrafi till Picasso, serier, afrikansk mytologi, och Pollock. Pollock som en gång sa, om Picasso: Vad ska man göra med den jäveln; han har redan gjort allt. Pollock och Basquiat är besläktade exempel på en konst som ändar i en återvändsgränd. För vad händer när man inte längre kan splasha ner en duk med färgens Universum, som Pollock, eller driva på sin spretiga expressionism ännu en gång, som Basquiat?

Jag hade tänkt lägga en Strungedikt, eller en Öijer, intill målningen, men lugnet från Tranströmer blev mera värt. Han fyllde åttio i år, den gode poeten. Ripeness is all.

(Målningen: "Utan titel" 1982)

Autumn is minds true spring....

2011-08-18T15:15:00.004+02:00

Minns inte varifrån citatet ovan kommer. Kanske från en regnsomsusad foggad engelsman med immiga glasögon och hotwaterbottle väntandes i sängen hemma.
Hur som: Jag uppfordrar er, nu under regntunga moln, att se vissa somliga höstdagar som en befrielse.

Vad är din bostad värd?

2011-08-15T16:25:00.002+02:00

Vad är din bostad värd?
Du måste veta det nu, om tre veckor
Och du måste veta det den sista
Måndagen i december.
Tala med din pater/mäklare.
Månadens sista dag, året om.
Bikta dina lån.

Du måste räkna in dig
I räntesatsen, golvytan, slipningen
Du måste räkna dig till klippta får
Eller oslipade getter och skrovliga
bärnstenar.

På domens dag
Frågar man dig: Vad är din bostad värd?
Din själ ser inte särskilt
helkaklad ut.
Glänser inte kylskåpet
Som en obduktionssal,
Och köksbänken
Som ett nynitat flygplan?
Vad ska du då
Med vingar till