2007-02-09

Farväl Falkenberg

Så har jag då äntligen sett den icke Guldbaggebelönade Farväl Falkenberg på Bio Tellus.
Det är en film med en loj och stark magi. Genom sitt upplägg - med en serie avfilmade halvdokumentära samtal mellan några barndomsvänner som möts under en sommar i Falkenberg - rymmer filmen helt naturligt en del longörer och transportsträckor. Men det gör inget i helheten.
Filmens soundtrack, av Erik Enockson fungerar ytterst suggestivt tillsammans med de ödsliga vyerna över Falkenberg med omgivningar.
Egentligen får vi inte veta så mycket om de fem barndomsvännerna under deras sista sommar tillsammans. Det mesta sker inuti deras huvuden, i återblickar mot gemensamma barn- och ungdomsminnen, i minnen av Thailandsresor i djungeln och drogupplevelser. Hade det handlat om en roman hade det förmodligen varit lockande att försöka återge dessa minnesbilder, nu ser vi dem i stället utifrån genom det avfilmade nuet. Förutom i form av (vad jag förstår helt autentiska) smalfilmer eller möjligtvis videoklipp från slutet av 70- och början av 80-talet när vännerna var små.
Den yttre handlingen är minimal, ändå är filmen gripande. Som jag tolkar den handlar flykten tillbaka till barn- och ungdomen som är genomgående hos huvudpersonerna, om att då var det helt okej att bara glida runt och ha roligt. Nu när de snart är vuxna, eller borde vara det, i alla fall närmar de sig 30, och de fortfarande bara glider runt - ingen har något riktigt jobb, ingen har egen bil eller lägenhet, de så att säga parasiterar fortfarande på sina föräldrar - är de på väg att stämplas som losers. Åtminstone så länge de stannar kvar i sin hemstad. Men föräldrarna, de vuxna "förebilder" de ser omkring sig, de som ändå har "tagit tag i sina liv" har ett bittert drag kring munnen, vuxenlivet framstår som en långsam väg mot döden. Det är fullt förståeligt att vännerna vill fly, ut i naturen eller tillbaks till barndomen. Men flyktvägarna räcker inte för alla, någon vill ta en mer definitiv. Gestalten David, kanske den mest filosofiske av dem, han som filmen igenom skriver dagbok, "vill inte vara med längre", han bestämmer sig för att ta sitt liv, vilket han också gör, ensam med ett dubbelpipigt gevär ute i skogen (lite som Kurt Cobain, ursäkta att säger det). Jag kan inte säga annat än att jag förstår honom. För mig har också självmordet framstått som ett realistiskt alternativ under hösten, detta halvår då jag har blivit dumpad av två (unga) tjejer i följd. Storgråter på tunnelbanan på vägen hem.

P.S. Carl-Johan Vallgrens första böcker är för övrigt sprungna ur exakt denna västsvenska småstadsmiljö, även om hans debutbok "Nomaderna" uppenbarligen handlar om långresenärer i Sydostasien.

3 kommentarer :

Anonym sa...

Såg "Farväl Falkenberg" för ett par veckor sedan. Gripande film som pendlar mellan dokusåpa och spelfilm. Bra analys av Andreas, men är inte filmen också ett tydligt exempel på hur passiviserad man kan bli av för mycket drogande!?

Anonym sa...

Sorry, kan inte alls hålla med om denna films storhet. Det enda som är bra är det suggestiva soundtracket och att filmen känns genuin och verklig på något sätt. Men den berör mig inte alls. Den ingjuter ingen empati hos mig. Jag blir bara irriterad på dessa loosers som bara rullar på i gamla hjulspår och sabbar sina liv genom att de tror de kan hitta nån mening i att hålla på med droger. Känns som en riktig prettofilm det här, tyvärr...

Anonym sa...

marcos, du kanske ska se några fler "prettofilmer", så att du kommer ifrån den där rädslan...

drogerna är väl för övrigt inte särskilt framträdande. jag har svårt att förstå hur man på allvar kan moralisera över användandet av lite svamp och hasch.. den detaljen kändes bara som en realistisk återspegling av ungdomars tillvaro idag.