Jodå, Biskops-Arnös Litteraturfestival (som också blev något av en återvändardag för forna elever och lärare) var en riktigt trevlig tillställning. Lite överoptimistiskt dock, att planera för en maratonuppläsning utomhus mellan kl 13-21 med tanke på det kyliga och blåsiga vårvädret. Det var första gången jag besökte denna mytomspunna plats, och finast var det gotiska valvet!
Vad gäller själva programmet saknade jag medverkan av estradpoeter som Eric Fylkeson och Erkki Lappalainen, det hade gjort programmet mer intressant och varierat. Nu blev det stundtals lite jämntjockt, om uttrycket tillåtes. Eric och Erkki har gått grundkursen vid Biskops-Arnö - alltså inte någon skrivarkurs - och därför var de inte inbjudna denna gång som mest blev till en slags generalmönstring av skolans egna "produkter" inom litteraturens fält. Mest givande var nu i stället den lilla mini-intervjun med Arne Sundelin om "efter fiktionen".
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Jämntjockt? Jag tyckte nog att det var rätt stor variation. Poeter och prosaister av olika slag (se programmet nedan).
SvaraRaderaprogram
13.00
Prolog: Den sista berättelsen, Stefan Lindberg
Sara Stridsberg och Monika Fagerholm
Jenny Tunedal
14.15
Pablo Henrik Llambias
Peter Fröberg-Idling och Arne Sundelin
Ingvild Burkey
15.45
Beate Grimsrud
Marie Silkeberg
Marie Lundquist
Anna Jörgensdotter
17.00
Bodil Lindfors
Matilda Roos
Sten Kaalø
Joar Tiberg
Kristin Berget
18.30
Jonny Halberg
Linn Hansén
Per Engström
Epilog: Världens sista roman, Daniel Sjölin
19.30
Tom Malmquist
Musikaliska mellanspel av Anna Lindal och Hanna Hartman
Javisst, det var ett rätt fint program. Men jag saknade de uppläsningar som så att säga bröt sig ur sammanhanget och verkligen grep tag.
SvaraRaderaJag måste få orden i mig med megafon, sa en gång, om jag inte minns fel, Jenny Morelli.
SvaraRaderaPå Biskops Arnö var det bara en som körde med megafon, då Joar Tiberg läste ställde sig en 6-årig flicka och en 7-årig pojke och bubblade av förtjusning och skratt coh härmade poeten med förtjusning.
Daniel Sjölin kom också med ett direkt tilltal i en text med ett omkväde som löd, någonting i stil med: Ni poeter vet ingenting om tystnaden - han hade förstås glimten i ögat.
Man halkar omkring i poesin och ibland får man för mycket av det ena eller det andra - mig gav Tundal och Silkeberg en påminnelse om diktens rumslighet - det var starkt tyckte jag.
Sedan är jag svag för Stefan Lindbergs underfundiga humor i novellen Den sista berättelsen.
Det finns mycket mer att säga om uppläsningen, det här är sagt i all hast.