Ett sönderfallande samtal om litteratur

Litteraturen är politisk! utropade affischen inför debattkvällen på Teater Tribunalen, i arrangemang av 00TAL, Ord & Bild, Atlas Litterära Tillägg och SSU:s tidskrift Tvärdrag.
Efter några inledande performance/läsningar/snack av bland andra Olav Unsgaard och Pär Thörn fortsatte kvällen med vad som kanske var huvudnumret, en diskussion på temat: ”Jag, jag, jag! Om en självbespeglande jag-centrerad litteraturtrend. Var finns solidariteten i dagens skönlitteratur och litteraturkritik?”
Moderator var Tvärdrags (tidigare ABF Stockholms) Daniel Suhonen och medverkade gjorde Johan Jönson, 00TAL:s Jonas Ask och Tvärdrags litteraturskribent Nike Linn Säfwenberg.

Jag tänker inte försöka redogöra för hela debatten, det är närmast ogörligt då den spretade enormt, men här är några iakttagelser:
Daniel Suhonen fiskade – tror jag mig förstå – upprepade gånger bland sin panel efter litteratur som kan tänkas ha en kollektiv funktion utöver sitt rent litterära värde; fanns det över huvud taget någon sådan i dag? Kunde den jagcentrerade romanen fungera politiskt och i såna fall hur?
Diskussionen föll sönder i atomer därför att ingen av paneldeltagarna egentligen var beredd att dra upp några större riktlinjer och prata om annat än individuella böcker på ett rapsodiskt sätt. Ingen vågade heller definiera vad politisk litteratur skulle kunna vara, även om det kastades fram några förslag.

Johan Jönson, som tog mest plats i debatten, avfärdade Maria Svelands ”Bitterfittan” som löjeväckande. ”Det är löjeväckande att en sådan bok får så mycket uppmärksamhet, och tar intresse från de många riktigt bra feministiska böcker som finns”. Hetsad av en publikröst att nämna vilka han syftade på, kom han efter lång betänketid upp med ett enda förslag till en riktigt bra, feministisk bok, nämligen Hanna Hallgrens ”Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom”. Maria Svelands bok menade han bara reproducerade rådande strukturer.

När Johan Jönson dessutom avfärdade Bruno K. Öijer med en likalydande formulering, det var ”löjeväckande” att se honom som politisk, var det mer än en i publiken som började dra öronen åt sig. Johan Jönson menade att Bruno K. Öijer politiskt befann sig på gymnasienivå även om hans dikter innehöll ”fina bilder”. Jonas Ask påtalade stillsamt att han faktiskt tyckte det var en fördel att Öijer hade ”fina bilder”.
Sedan begick moderatorn misstaget att ställa en fråga som alltid väcker ont blod, nämligen: ”Vad tycker ni om språkmaterialismen?”

Jonas Ask hann precis börja säga att: ”Jo, den är väl rolig…” när Anna Hallberg bröt in från läktaren:
”Vad menar ni med språkmaterialism? Ni måste definiera vad ni pratar om. Det finns ingen 'språkmaterialism'”.
Och mycket längre kom inte diskussionen, även om Jonas Ask efter detta gjorde (ett ganska misslyckat) försök att definiera vad språkmaterialism skulle kunna tänkas vara. ”Språkmaterialister är författare som jobbar med språket som material, men då kan man förstås fråga sig vad andra författare använder sig av, om inte det också är språket…”
”Ja, t.o.m. Liza Marklund”, inföll moderatorn försmädligt.

Mycket längre kom inte diskussionen, och förlåt att jag inte citerar något som Nike Linn Säfwenberg sa, hon kom mer eller mindre bort i diskussionen. Liksom jag tyckte att ridån gick ner efter Anna Hallbergs (som jag först efteråt insåg att det var) högljudda infall från läktaren, som i mina öron var en form av maktspråk, i och med att hon underkände moderatorns hela upplägg innan någon egentligen hann besvara frågan. Hon tog till orda med en självsäkerhet som om hon stod på en tribun byggd av DN:s spalter, vilket hon ju faktiskt oftast gör.

Jag förstår inte denna ovilja, som till exempel Anna Hallberg ger uttryck för, att diskutera dagens poesi i mer generella termer. Om man har tjugo-trettio svenska poeter med vissa likartade drag, så är det fortfarande tabu att hitta eller använda någon slags gemensam beteckning på dem. Jag försökte diskutera detta med Anna Hallberg efteråt, men hon värjde sig fullkomligt. Hon menade att Helena Eriksson skiljde sig från Johannes Helldén, som skiljde sig från Jörgen Gassilewskis konceptpoesi, som skiljde sig från hennes egen konceptpoesi osv… hon accepterade över huvud taget ingen gemensam beteckning på denna generation författare, varav ett flertal är eller har varit knutna till OEI. Men om vi inte ska kalla dem språkmaterialister, vad ska vi kalla dem? Är det över huvud taget tillåtet att prata om dem som en gruppering? Inte enligt Anna Hallberg. Hon ansåg att vi måste vara överens om att vara oense och därefter skiljdes vi. Jag gick därifrån i en obehaglig stämning som var väldigt svår att skaka av sig. Makthavare i form av atomiserade litteraturtyckare med vissa vänskapsband var vad jag hade hittat i denna diskussion, som var tänkt att nå fram till det politiska i litteraturen.

Jag, som nog är en ganska stor individualist, förstod fullkomligt Daniel Suhonens strävan efter att försöka få fram böcker som kunde ha någon slags politisk eller åtminstone social funktion, eller som eventuellt var politiska i sig själva. Men något sådant stod inte att finna; allting utom Hanna Hallgren avfärdades av Johan Jönson, och de andra kom inte upp med några alternativ. Jo, Daniel Suhonen nämnde Åsa Linderborg. En meningslös, men meningslöst klargörande diskussion.