Ibland är man tiggare, ibland är man kung.
Medelklassen är något man passerar på väg upp- eller nedför den sociala stegen ungefär vart femtonde år. Så känner i alla fall jag det.
Så hur intressant är egentligen medelklassen?
Den till synes fast cementerade kulturarbetarmedelklassen, som tidskriften Fantasin har ägnat ett nummer.
Men medelklassen är väl större än det gäng nördar och plugghästar med internaliserat självhat som Klara Bengtsson skriver om? (Hennes teori är dock intressant.)
Medelklassen har det inte lätt, befinner sig i en problematisk mellanposition, skriver Annina Rabe. Jag vet inte, jag känner att jag tappat intresset för medelklassen. Jag är mest förbluffad över hur fast rotad kulturarbetaren verkar vara i denna ”problematiska mellanposition”; finns det ingen rörelse uppåt eller nedåt eller utåt? Har ståndscirkulationen upphört både i Bang och Fantasin? (Jag tänker på Bangs temanummer om de intellektuella, och den bild det gav av intellektuell som ett yrke som gick i arv via en soffa i sommarhuset på Gotland.)
Det är svårt det här, Elin Alvemark hade nog en del poänger i sin ”bitchslap” till redaktionen i förra numret av Fantasin. Jag gillar öppenheten i Fantasin, men jag gillar tydligen inte medelklassen jag heller.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Ni är alltså sju (7) bloggare här... Borde ni inte lyckas uppdatera en gång i veckan i alla fall? De flesta av er skriver tydligen inget alls på den här bloggen. Frågan är då varför ni inte lägger ner.
SvaraRadera