Litteratur & immigration - seminarium med Theodor Kallifatides på ABF-huset i Stockholm den 7 april

Något omarbetat utdrag ur mitt anförande

I Theodor Kallifatides senaste roman Vänner och älskare är huvudpersonen en svensk medelålders man, kanske till och med en typisk svensk medelålders man. Han heter Georg Andreasson och är ABF-chef i Stockholm, lustigt nog med tanke på var vi befinner oss just nu. Han bor i lägenhet på Söder i Stockholm, har sommarhus på Gotland och är en besviken socialdemokrat. Vid romanens början är han 55 år och har varit gift i trettio år med samma kvinna, Marja, som nu ligger för döden. Romanen skildrar vad som händer honom det närmaste halvåret eller så. Han umgås och pratar med sina vänner, han upptäcker att han blivit bedragen i sitt äktenskap, han träffar en ny kärlek, Fabia.

På ytan verkar det här, som titeln antyder, vara en roman om vänner och älskare. Och det är ett viktigt tema i romanen. Men ju längre man läser desto mer uppenbart blir det att det också är en roman om att leva i exil. Genom huvudpersonen Georg Andreasson får vi så att säga en skildring av Sverige inifrån, men nästan alla han känner eller har en relation till har sitt ursprung i andra länder, även hans fru, som hade en tunisisk far och en finlandssvensk mor. Hans bäste vän, Milan, är flykting från det forna Tjeckoslovakien, hans nya kärlek, Fabia, är från Rumänien osv. Mot slutet av romanen gör Georg och Fabia en resa till hennes gamla hemland tillsammans, och diskussionen om exilen tätnar.

”/…/ Jag har varit borta från Rumänien i sjutton år, ändå tänker jag på det varje dag. I sjutton år har jag levt på ett ben. Jag har inte satt ner båda benen i Sverige. Inte än.
Det slog honom att han inte brukade tänka på henne som utlänning. Förvisso bröt hon en smula, ändå verkade hon så hemmastadd, men vad visste han egentligen?
- Har det varit svårt?
Hon ryckte på axlarna.
- Vad spelar det för roll? Det blev mitt liv.
- Ett liv på ett ben, ett liv i exil.”
(Vänner och älskare, s. 329)

”Efter några timmars körning skymtade de första kullarna i fjärran som diskreta antydningar om de väldiga Karpaterna mycket längre bort. De passerade gränsen vid Oradea och Fabia hade ett långt och glatt samtal med vakterna. Det var som om hon helt enkelt inte kunde sluta tala.
Kan en människa längta så mycket efter sitt språk?
Det var vad han undrade.”
(Vänner och älskare, s. 347)

Så vad betyder då språket, för livet och skrivandet? När bestämmer sig en människa för att bli författare och hur påverkas författarskapet av att i vuxen ålder byta språk? [Kallifatides var 25 år gammal när han flyttade till Sverige; några år senare, efter att ha läst en novell av Stig Dagerman, bestämde han sig för att bli svenskspråkig författare. Men han hade börjat skriva redan som barn.]

/…/

I Kallifatides’ första roman ”Utlänningar” från 1970 skildras på sätt och vis liknande frågor som i ”Vänner och älskare”, men från en helt annan utgångsvinkel nämligen från den helt nyanlände invandrarens situation, om vi ska använda den beteckningen. Här skildras Sverige från ett dubbelperspektiv, både inifrån och utifrån på samma gång. Samma sak gäller väl också för bilden av det Grekland som huvudpersonen nyligen har lämnat.
”’Detta är ett språk som man fortfarande kan skriva sagor på’, hade en vän till mig sagt när vi läste svenska tillsammans”, är ett citat ur boken ”Utlänningar”. Är det så? Är svenska ett språk att skriva sagor på? Var det så det kändes till en början? Men Utlänningar är ju mycket realistisk.
”Utlänningar” tematiserar inte bara själva detta faktum att vara invandrare till ett nytt land, utan snarare främlingskapet som sådant. Det känns fortfarande som en väldigt angelägen bok för att förstå de senaste decenniernas samhällsförändringar, och de utmaningar som de ställer. Det är också väldigt givande att läsa den direkt efter just Theo Kallifatides senaste roman.

”Många här i landet skryter med att utlänningarna inte har något att klaga över och på ett sätt har de rätt, utlänningen har ju tidigare både hungrat och frusit, blivit förföljd och varit utan arbete.
Men i detta resonemang finns också det som jag skulle vilja kalla för en outtalad klassindelning. Man antar att utlänningen måste vara nöjd i och med att han nått en högre materiell standard, men tilltror honom inte viljan att skapa inom det nya samhället och att skapa i det här sammanhanget betyder inte enbart konstnärlig verksamhet utan en aktiv medverkan i det nya samhällets liv på alla områden.
En svensk vän sade till mig en gång: ’du kan bli hur bra som helst men bättre än någon svensk blir du aldrig’”.
(Utlänningar, s. 79)

Efterord: Theodor Kallifatides framträdande är på många sätt unikt inom svensk litteratur, även om det kan påminna om arbetarförfattarnas framträdande på 1930-talet. Det gick kanske ännu snabbare för Kallifatides att ta plats i offentligheten; 1964 flyttade han till Sverige, de första åren jobbade han som diskare och tidningsbud parallellt med studier i bl.a. filosofi. 1968 debuterade han i Grupp 68. Året efter kom hans första diktsamling, ”Minnet i exil”. (Gerard Bonnier hörde av sig två veckor efter att Kallifatides skickat in manuset och föreslog att de skulle skriva kontrakt.) 1969-72 var han lärare i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.
1972-76 var han redaktör för Bonniers Litterära Magasin. I dag har han givit ut ett trettiotal romaner och diktsamlingar, och är förvisso en uppmärksammad författare. Men frågan är om han ändå inte är rejält underskattad som författare och kulturpersonlighet i den svenska litterära offentligheten. Ett indicium på det är att han aldrig varit nominerad till Augustpriset eller Nordiska Rådets litterära pris. De som missade seminariet på ABF i förrgår missade i alla fall en knivskarp och synnerligen frispråkig analys av det svenska kulturlivet och samhället.