Utgrävningar i restaurang Prinsens källare

Det var Therese som började prata om 80-talet och restaurang Prinsen, efter att ha sett den där dokumentären på K Special om Mare Kandre. Sen såg jag programmet själv på SVT Play och konstaterade att det var på sin höjd några sekunder med bilder ifrån Prinsen. Men Prinsens källare är också en del av mitt 80-tal. Jag minns sammanträden i källaren där Karl Vennberg presiderade i akt och mening att dela ut Prinsens lyrikpris. Jag minns naturligtvis också mer alkoholstinna tillställningar med vänner som Per Planhammar, Kennet Klemets och Helena Looft. Och jag minns att jag förgäves försökte bli vuxen under den här tiden, men genom litteraturen tyckte jag mig finna en väg ut ur mitt unkna studentrum, den samtidigt romantiska och nersupna vägen.

Sedan läste jag i tidningen att källaren nu hade nyöppnat under namnet Brut Bar, och blivit någon slags champagnebar. Allt det där lät ju mycket 80-tal på sätt och vis. Så jag gjorde ett snabbt återbesök, krogpersonalen satt och åt mat för sig själva, krögaren kom fram till mig när jag ville prata om källaren och han berättade att de hade sänkt golvet 30 centimeter och därigenom fått högre i tak. Ett väldigt vackert nylagt golv för övrigt. Det kändes som att det hade startats en utgrävning bland mina minnen. Man hade grävt sig en centimeter ner för varje år som gått sedan jag fyllt 20.

Jag stod snett utanför under 80-talet, långsamt på väg in, det mesta i vuxenvärlden var – som vanligt – alltför materialistiskt, karriärinriktat, efemärt och snålt för mig. Jag sökte det kompromisslösa, det kärleksfulla, det som var värt att leva eller dö för. Det andliga, det som levde på sin höjd på nåder i en börsmäklares ficka. Men som samtidigt hade hela rymden över sig och som kunde bryta sig lös någon natt emellanåt. Och den musik jag lyssnade på när jag inte lyssnade på överlevande pop-, rock- eller punkband från 60- och 70-talen var en del tidstypiska 80-talsband som de flesta verkar ha förträngt var en del av den tiden. För mig handlade det om musik som var en motrörelse mot yuppieväldet, och som dansade på dess grav (eftersom yuppien var själsligt död) men som samtidigt ändå hade den där champagneyran i sig som var utmärkande för 80-talet.

The Armoury Show var en slags supergrupp från den tiden, jag har en vinylplatta med dem hemma som jag inte kan spela eftersom min vinylspelare är trasig. Arenarock som aldrig blev stor, och som har en oförutsägbar, exploderande värme. Bland medlemmarna märks sångaren Richard Jobson (ex-Skids) och gitarristen John McGeoch (Magazine, PiL, Siouxsie and the Banshees). Annars minns jag med glädje tidiga Spandau Ballet, Ultravox och Psychedelic Furs. Här en live-version av ”Higher than the World” med Armoury Show.

He lifted me ahigh
Higher than the World…