As good as God?

Den stora anti-Gud annonskampanjen som hittade och missade i länder som USA, Kanada, Italien, Spanien, med flera länder, med slogans på bussarna, är förbi.

Richard Dawkins (som laddade in någon miljon i den engelska kampanjen) och alla hans troskumpaner kommer att fortsätta vittna om ateismens välsignelser. Jag har inget emot det. Åt var och en efter hans förmåga, eller vad säger man; Leben und leben lassen. Men herr Dawkins själv är alltså inte så mycket för "lassen".

Dawkins har däremot gjort intressanta sociobiologiska kopplingar mellan godhet och självbevarelsedrift. I "The selfish gene" anser han sig producera beviset för att goda handlingar till sin natur är långsiktigt själviska, det vi med "godhet" försvarar och förvaltar hos andra är i själva verket det vi känner igen; det vill säga våra gener. Avkomman är närmast, samt andra släktingar, och säkert också andra "genetiska" fränder. Beskyddarinstinkten sägs gälla genens överlevnad, inte jagets.

Det är länge sen jag läste den boken. Och jag minns inte om han hade något att säga om altruism, kosmopolism, ekumeni.
Och det är väl på den punkten jag måste lämna honom bakom mig. Hur smart han än må vara. Och hur god hans antigud än är.

I en värld av allt starkare och mer infantila religiösa motsättningar, är de snarare de krafter - både inom kristendomen och islam, judendomen, hinduismen, buddhismen - som söker förståelse och ett överbryggande av inskränkta, byliknande "religiösa" tankeformer, som bidrar med någonting väsentligt. Det handlar om att överbrygga löjliga skillnader och kanske till och med överskrida genetiska premisser och finna det universellt medmänskliga. Kalla det andlig ekologi. Att hitta en spirituell dialog om en Gud som kan vara till för alla, och som beskyddar "genernas" universalism. Det torde vara mer fredsbevarande och mer tolerant, än att återigen brassa på med västerlandets vänsterhjärnhalvors förnuftsstyrda överläge.

En av ateisternas anti-gud-slogans fastnade i huvudet: You can be good without God.
Ingen stor överraskning, med tanke på generationer av kämpande humanister, liberaler och socialister. Men ändå, en tanke faller mig in: Kanske händer det att några blir ännu lite godare med Gud, än utan?

Tänk: Mahatma Gandhi, Moder Theresa, Martin Luther King, Fransciskus, Nelson Mandela, Simone Weil. Tänk själv.