Hm ...

Här kommer en liten eftertanke – om det är någon som minns min trevliga serie inlägg under rubriken Litteraturen och patriarkatet som jag envisades med under 2006.

Jag hoppade ju ur en diskussion som då pågick på Malte Perssons blogg eftersom jag blev så irriterad på debattklimatet där och den enda av mina motståndare som hade lust att fortsätta i ämnet var en filur vid namn Henrik T. Det slutade med att han ansåg mig vara galen, eftersom jag inte trodde på den normala patriarkala verklighetsbeskrivningen à la de gamla grekernas dramaturgi. Det vill säga: människor föds och dör och utvecklas enligt någon sorts schematisk kurva, universum har en början, en mitt och ett slut osv.

Man måste ju inte tro på det där, eller uppfatta världen på det viset, men gör man inte det så är man tydligen ganska skum. Dessutom tyckte Henrik T att jag slogs mot väderkvarnar, eftersom alla, enligt honom, har lackat ur på patriarkatet för länge sedan. Det är kvinnor och invandrare och tredje-fjärde-världen som gäller i litteraturen och vita västerlänningar som Harold Bloom står på små söndersmulade barrikader och slåss förgäves för klassiker och kanon och kvalitet.

Jaha. Okej. Och nu kommer bokförläggaren Svante Weyler och går på i ullstrumporna, alltså de gamla ullstrumpor som man då skulle kunna ha trott var förpassade till sylådans hörn för restgarner (för att använda en ärkekvinnlig metafor) för länge sedan. Det är Stora Berättelser som är grejen. Den privata sfären är lite suspekt. Epik finns när "folk tror att samhällen är begripliga och fungerande" och "världen rör sig och utvecklas som en underbar romanserie".

Vilka samhällen? kan man då förstås inte låta bli att fråga. Och: Vem är det som tror på dem? Och sedan kan man väl också undra om "tillväxtlägen" alltid är det bästa som finns.