Mitt lilla bidrag till debatten om ”Figurationer”

Theodor Adorno hävdade som bekant att det ”inte var möjligt att skriva poesi efter Auschwitz” (eller med en annan formulering som också förekommer, att det var barbariskt att göra det).

Det var, kanske, en bestickande tanke. Men Paul Celan med flera poeter ganska direkt efter kriget visade att den var felaktig; det gick att arbeta sig igenom erfarenheten om än inte själv välbehållen men att låta poesin överleva genom att inkorporera den hemska, närmast utommänskliga erfarenheten, i själva språket.

Eva Ström verkar hävda att det inte går att måla romantiskt-figurativt efter Auschwitz.
Om hon hade rätt skulle vår civilisation och själva kultur befinna sig i ett fruktansvärt läge. Tack och lov är det hon säger helt enkelt osant

Jag har inte haft möjlighet att se utställningen ”Figurationer” ännu, men nu tar jag ändå till orda i debatten eftersom den har utvecklat sig till något enormt viktigt. Och Eva Ströms andra artikel i Sydsvenskan (den jag länkar till ovan) diskuterar ju de facto bara en enda målning som nu också finns tillgänglig för alla att se på nätet. (Se exempelvis diskussionen på Therese Bohmans blogg.)

Liksom i sin första artikel om Figurationer (själva recensionen) gör Eva Ström en nazikoppling utifrån det hon sett på utställningen med norsk samtida, figurativ konst. Nu har ju specifikt Christopher Rådlunds verk pekats ut på ett fruktansvärt obehagligt sätt.

Jag som länge har längtat efter en uppblomstring för framförallt romantisk poesi och även föreställande konst tar illa vid mig av detta, även om jag inte på något sätt är personligen inblandad.

Eva Ström planterar idén om att den här konsten på något sätt skulle vara nazistisk. Tanken såg jag ursprungligen som ganska långsökt, men låt oss ändå meditera en stund över denna målning av Christopher Rådlund som diskussionen gäller.

Det finns något i den som väcker en association till nazismen, det är faktiskt sant, även om den kopplingen i huvudsak har gått igenom Eva Ström själv. En möjlig association för mig är nämligen att allén mellan pelarna (om vi hade tänkt oss ett järnvägsspår där) leder fram till ett koncentrationsläger, t.ex. Auschwitz-Birkenau. Inte för att det är speciellt likt (några sådana pelare fanns inte vid Auschwitz) men därför att det är något i stämningen.

Eva Ström talar om att man ser ”åtta symmetriska pelare i ett tomt vinterlandskap under en apokalyptiskt dov och ödesmättad himmel”. Det är en någorlunda sanningsenlig beskrivning. Men om vi tänker oss en koppling till nazismen och en sådan ideologisk tolkning av tavlan så blir ju det här en anti-nazistisk bild. Nazistisk konst skulle vara uppbygglig, eller har jag fel? En ankomst till Auschwitz, fast transponerad till något motsvarande (om det skulle vara tänkbart) i vår samtid bjuder ju inte på några ljusa stämningar, det är verkligen dovt och ödesmättat och rent obehagligt. Jag menar alltså att om vi här associerar till nazismen så associerar vi till något fruktansvärt, ett system som hade en industriell utrotning av individen (eller åtminstone vissa individer; speciellt det judiska folket) på agendan.

Men låt oss nu ta ett steg tillbaka och ta upp en uppenbar ledtråd. Tavlan heter Die Winterreise. För alla som är någorlunda insatta i klassisk musik är det en berömd (och för övrigt mycket gripande) sångcykel av Franz Schubert, som bygger på dikter av Wilhelm Müller. Den uttrycker en ensam, alienerad och övergiven människas irrfärder genom ett vintrigt landskap, och hur han tänker tillbaka på lyckligare tider när det var sommar och han var älskad.

Tavlan av Christopher Rådlund fångar den stämningen ganska troget. Om möjligt är känslan snarast en uppskruvad alienation. En slags industrimässig utplåning ruvar i bakgrunden; associationerna går dit genom symmetrin i bilden.

Det är en modig och värdefull bild!