”Figurationer” i verkligheten – helt enkelt bättre än jag anade

Efter att nu ha sett utställningen Figurationer på Edsviks konsthall kan jag konstatera att: den här recensionen är helt felaktig, i alla fall vad gäller den bit som handlar om Figurationer. Att den här recensionen förvisso är grotesk har jag redan kommenterat.

Alltså, att det här skulle handla om enbart Odd Nerdrum-elever och epigoner måste vara en missuppfattning. Jag tycker utställningen snarare handlar om en hel strömning av traditionellt figurativt måleri som i Sverige (och väl i de flesta andra västländer) kommit fullständigt i skymundan. Hantverksskickligheten saknas helt enkelt här, till stor del på grund av bristen på relevant utbildning, men till alla lycka har möjligheten för traditionens överlevande och vidareförande råkat finnas just i Norge.

För att citera Edsviks programblad: ”Den generation av romantiska och fotorealistiska konstnärer som slog igenom på 1970-talet hade varit omöjlig om inte en äldre generations skulpturprofessor som Per Palle Storm envetet bjudit modernismen motstånd och därmed vägrat att bryta en månghundraårig tradition i konstundervisningen.” I dag ter det sig som en framsynt form av dissidentskap.

Som jag ser det är det här en ganska bred mönstring av norskt (faktiskt även i några fall svenskt) figurativt samtidsmåleri av hög klass. Odd Nerdrum är ett viktigt namn, kanske det viktigaste, men det är väldigt långt ifrån att han skulle vara den ende konstnären av rang här. (En ännu bredare mönstring av norskt föreställande måleri finns i boken Figurationer.)

Vad gäller den fotorealistiska skolan, som finns representerad här, så kan man säga att även några svenska framstående konstnärer ägnat sig åt denna inriktning, jag tänker spontant på Ola Billgren och John e-Franzén. De romantiskt-figurativa norska konstnärerna har däremot ingen motsvarighet på svensk botten, med undantag för de konstnärer som faktiskt mer eller mindre emigrerat till Norge och därför förekommer i detta sammanhang.

För mig är det bara ett fåtal verk som är rent svaga, och vetter åt kitsch på ett negativt sätt (nej, jag har inte anammat Odd Nerdrums sätt att vända på begreppen och förklara kitsch för något positivt). Den stora majoriteten av verken är för mig allvarliga och väldigt starka bilder i den stora traditionen av existentiellt måleri. Det låter kanske patetiskt, men redan när jag kommer in i den första utställningssalen känner jag en stark andlig närvaro av framförallt två verk, Karl Erik Harrs ”Pärleporten” och Jan Valentin Saethers ”Nattvaka”. Jag känner en stor glädje i att återse ett måleri av en typ jag trodde var mer eller mindre utdött redan vid 1800-talets slut; Karl Erik Harr är en målare som i sina bästa stunder är i nivå med J. C. Dahl, och jag känner att han tar vid i sin egen ton, 150 år efter att hans föregångare lade ner penseln. Det ger faktiskt en slags rysning av konstnärlig glädje.

Hos Jan Valentin Saether, i verket ”Nattvaka”, känner jag en stark närvaro av den unga kvinnan som är avbildad. Det finns en dialog med betraktaren som strålar ut från bilden, det känns som att jag har mött den unga norska kvinnan på tavlan i verkligheten (tro mig, det är nära att jag har gjort det).

Av nazism inte ett spår, nej. Eva Ströms påståenden är en ganska grov förolämpning mot de norska målare som i flera fall faktiskt haft nära släktingar som varit involverade i motståndsrörelsen i Norge under andra världskrigets nazistiska ockupation.

När jag först hörde talas om den här utställningen, och senare började följa debatten kring den, undrade jag varför utställningen så att säga var placerad i Sollentuna och inte på ett mer centralt beläget galleri i Stockholm. (Förlåt mig, Edsviks konsthall är verkligen finfin, men den ligger ju en bit utanför stan för de flesta besökare.) Jag vet nu att både Liljevalchs och Waldermarsudde tackade nej till att husera den här utställningen, av försäkringsskäl, men också därför att den ansågs vara så pass kontroversiell. Inte desto mindre kommer den att innebära ett genombrott för ett flertal av de medverkande konstnärerna, sanna mina ord.