Medan samhället (inte minst Stockholm) slits sönder av ständigt ökande inkomstskillnader fortsätter bostadsracet. Förr eller senare måste det krascha, men inte nu. Inte ännu. Lägenheterna blir dyrare och dyrare, stiger mot oanade nivåer. Ja, jag pratar om bostadsrätter, det är ju nästan det enda som finns.
För några veckor sedan fick jag följande exklusiva reklamlapp i brevlådan:
"Sugen på att tjäna ett par hundratusen extra nästa vecka?" Och så (finstilt): "Då ska du passa på att sälja din lägenhet."
Var man ska bo efter genomförd affär berättar inte mäklarfirman Widerlöv & Co. Förmodligen under broarna.
I tidningen "Din Bostadsrätt" som jag måste fått av misstag rapporteras om "Glada miner efter ombildningen". Det handlar om bostadsrättsföreningen NyStad i Akalla (jo, ombildningarna har ju sedan länge nått även "hyresrättstäta Akalla").
"Vi påbörjade arbetet med ombildningen redan 2001. Det var mycket att gå runt och prata med folk och fråga om de ville köpa sin lägenhet, många var tveksamma till en början, säger Lisbeth Bessner, styrelseledamot i bostadsrättsföreningen NyStad.
/.../ Inte ens hälften ville köpa sin lägenhet, visade det sig, säger Stefan Sjöborn. Vi ska inte sticka under stol att vi fick kriga ända in i det sista för att komma över 70-procentsgränsen."
Så har det gått till och så går det till. Propaganda brukar det kallas, i något mer uttalat totalitära stater. Längst har det naturligtvis gått i innerstaden, inte minst i mina egna kvarter. Efter riksdagsvalet i höstas var euforin närmast total i den nästan helt blåmålade innerstan (förutom några röda fönster på Södermalm). Lägenheter såldes och köptes på löpande band i bland annat mitt eget hus, till ständigt ökande priser. Det vinnande säljargumentet verkar vara att lägenheten är "mycket exklusivt renoverad", vilket i klartext betyder att hela inredningen har blåsts ut både en och två gånger, för att bräcka grannen och casha in ännu mer på nästa försäljning. Resultatet av såna här topprenoveringar där det mesta i lägenheten byts ut - inklusive köksutrustning, golv och mellanväggar! – blir vanligen en helt själlös vithet, inte munkcellens vita väggar, utan den bländande vitheten i en modefotografs ateljé.
Och priset för en sådan totalrenoverad trea stiger under pågående budgivning i ett konkret fall från 2,7 miljoner till 3,8 miljoner kronor. Det är ett slags auktionsförfarande där de akut bostadssökande naturligtvis är chanslösa. Vad Johan Jönson kallat moderatstaden är här för att stanna, och det finns för närvarande ingen möjlighet att vända utvecklingen så länge allmännyttan bara äger 2 procent av lägenheterna på Kungsholmen.
Fast även allmännyttan verkar på senare tid ha gått vilse bland lyxbyggen och drömhus som i DN:s bostadsbilaga. Som jag många gånger konstaterat är det få som orkar stå ens tillnärmelsevis fria från tidsandan. Om bostadsrättsmarknadens jakt på den högsta lyxen berättas i förra söndagens SvD i en viktig artikel. Blåmålning och gentrifiering pågår oavbrutet, inte minst här på Kungsholmen. Ey, jag vantrivs med den här likriktningen, snart önskar jag att kraschen ska komma.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Ta det lugnt, Andreas. Kraschen kommer. Bubblan spricker. Var så säker. När den spricker, kommer kraven på allmänna pengar (som alltid när en köpfest är slut), och säkert kommer dagsdebatten att att handla både om detta, och om att man tagit sig vatten över huvudet vad gäller förvaltning. Att sköta hus kräver expertis, och det kan man inte köpa lika lätt som en bostadsrätt. Och var ska stålarna tas från vanskötta bostadsrätter om några år? Från skattebetalarna såklart. Modern kapitalism: staten pröjsar och själv tar man vinsten.
SvaraRaderaOch apropå lyxrenoveringar: ett utmärkt exempel på kapitalismens skuggsida. Man river ju inte ut för att man måste, för att saker är dåliga. Man river ut för att göra profit!
Jag älskar min hyresrätt mer och mer för varje dag som går.
Kim Larsson