Jahaja. Nu har jag läst igenom alla kommentarerna till Aftonbladets kulturupprop och blev nog ändå en aning förskräckt. Jag vill minnas att jag försökte vara överseende och vifta bort Gabis oro när vi i våras här på bloggen diskuterade ett intressant inlägg hos Gunnar Strandberg, och nu så här i efterhand undrar jag om jag inte var för optimistisk angående svenska folkets inställning till poesi ...
Jag har hur som helst många gånger undrat över den ilska och ... jag vet inte, är det oginhet? förakt? rädsla? – som blossar upp när den smala kulturen försöker tala för sin sak. Hur kommer det sig? Vad är det som gör människor så förbannade? Varför har de så liten förståelse för de värden som finns i ickekommersiell kultur?
"Dra in dessa flummiga människors stöd, och gör det nu!" "Är det någon av dessa författare och poeter som har skrivit något som faktiskt blir läst utanför de finkulturella salongerna?" "Kan ni inte tjäna pengar på ert nuvarande jobb får ni ta och söka er till en annan bransch, och ha 'kulturandet' som fritidssyssla." "Ett gäng slaskförfattare och förläggare som säger att de tar strid för kulturen!" "Hur pretentiös får man bli?"
Kulturen i Sverige får varje år 1,7 miljarder av staten. Idrotten får lika mycket. Och det svenska folket har en hel del åsikter även om detta, till exempel när elitidrottarna vill att det ska satsas på dem.
"Ni får gärna tävla på elitnivå om ni vill det, men ni kom inte med en enda motivering varför jag som skattebetalare skulle vilja betala för det!" "Varför slösa pengar på att någon springer fort, simmar snabbt eller skjuter prick?" "Outbildade och fysiskt knäckta vid 35...på vilket sätt är dessa självfixerade superegon förebilder egentligen?" "Deras arbete är att underhålla, varför ska de ha skattepengar för det?" "man måste våga lägga ner sport."
Samma visa där. Det är svårt, det här med att dela med sig. Jag vet inte om det är trösterikt eller ledsamt eller bara helt normalt.
Tre reflektioner (men observera att jag inte har orkat bry mig om bråket/debatten/whatever it's called):
SvaraRaderaSå kallat vanligt folk får prestationsångest vid blotta tanken på ordet kultur, för att inte tala om poesi. Det delar de förmodligen med flertalet poeter.
Bara en hypotes.
Sport gör sig bättre i tv.
Kan inte Staffan Söderblom träda fram som fotbollsgalning och liksom förena de två motpolerna?
Den som ände vore kung; då kunde man både dela med sig, och delta livligt i kulturen på sin fritid, som glad och engagerad amatör.
SvaraRaderaSnacka om att få sina kulturella ostron betalda.
"Gustav III instiftade, som bekant, den Svenska akademin och grundade bland annat den Dramatiska teatern. Han skrev även egna verk och var en flitig utövare av amatörteater. Kulturen följer kungen som en röd tråd.
Jo, det senare vet vi. Men är det någon som minns Gustafs verk?
Lite srpidda tankar om poesihat, allmänt kulturhat och särskilt medelsvenssons hat mot smal kultur: den smala kulturen belyser olyckligtvis betraktarens intelligens, betraktarens själ, betraktarens svagheter och brister. Den smala konsten kommer såklart från ett för de flesta oförutsett håll, och de flesta är dåligt rustade för det. Varför får experimentpoesi en själv att känna sig korkad? För att man är det, där, just då. Ovetande, ställd, korkad. Har man inte cerebralt självförtroende från början, blir naturligtvis smällen pinsam och kännbar, sårande. jag förstår att smal kultur väcker hat. Det kanske tom är coolt? Fasen vet om jag inte skulle vilja ha den reaktionen själv, hatet?
SvaraRaderaKim Larsson
Kanske handlar det till stor del om en backlash efter kulturvänsterns ideologiska och mediala övertag i Sverige under ett par decennier. En backlash som kanske snart fått nog av sitt nya "mediala övertag".
SvaraRaderaMedelsvenskens motvilja mot finkultur? Tja, kanske. Men så långt som den ser ut att sträcka sig nu, långt in bland akademiskt och litterärt folk, så är det nog mer en fråga om vanlig simpel konkurrens om resurserna; vare sig det gäller förlagspengar eller stipendier. Väldigt många ska in i den kulturella världen, och väldigt många tar sig dit genom bloggar eller dokusåpor eller annat jippigt.
Jag tänker i.o.f.s ibland att bloggarna är en extrem demokratisering av allt vad kultur heter (Eliot och Pound skulle inte gillat det). Nämligen att man ser att det finns många som kan allt möjligt, skriva och fota och teckna och debattera. Kanske kommer den intill förtvivlan ansträngda konsteliten att överskuggas av en alla-kan-väl-kultur, som - man kan tycka allt möjligt om - men det är i varje fall lite trångt om själens ensamhet och kroppens unikum.
Där är ett pradigmskifte på g, tro mig. Liksom KRISgruppen på sin tid stod för det helt motsatta, elitistiska, paradigmskiftet.
Sen är väl ändå svenskens kulturkomplex lite speciellt. Jag har suttit med greker; s.k. vanligt folk, som var utomordentligt stolta över de nobelpris som Seferis och Elytis fått, även om de gärna sett att den mer folklige, engagerade Ritsos, hade fått det också.
Så, det ena handlar om inställning till kultur, allmänt. Det andra handlar om en tids-specifik backlash. Det tredje handlar helt enkelt om man är generös nog att låta både spjutspetsar och folkkultur och fridrott finnas, även i Falukorvens avlånga land.