Men kom igen!

För att i någon mån balansera upp den här bloggen så vill jag som motvikt till Andreas kritik av Aftonbladetuppropet säga att det gläder åtminstone mig att så många kulturarbetare har enats kring en gemensam attack – inte just mot SD för det börjar ju bli ganska urvattnat vid det här laget, utan mot borgerlighetens kultursyn i stort.

Uppropets undertecknare är många och till skillnad från Andreas tycker jag att de verkar komma från skilda håll; det handlar alltså om en stor och heterogen grupp poeter, författare, förläggare och konstnärer som vill bilda nätverk och arbeta för ett solidariskt samhälle där det finns plats för både folkbildning och experiment, "en kultur som rymmer en rättvisevision, som distribuerar de ekonomiska och kulturella resurserna så att de kommer alla medborgare till del."

Hur i hela friden kan någon vara emot detta? var min första tanke när jag läste uppropet. Det är väl bara att gratulera till att så pass många inom den svenska kulturen – där folk som bekant gärna ägnar sig åt att gruffa och gräla sinsemellan och fösa in varandra i olika märkliga -istiska hörn – har lyckats samla ihop sig och faktiskt vänder sig mot den verkliga fienden: den ekonomiska och politiska makten.

Hittills tycks det inte ha kommit en enda positiv reaktion på uppropet. Kommentarerna under artikeln är ett dystert kapitel för sig som man gott kan hoppa över, men när intelligenta bloggare går loss och grämer sig över självhögtidliga, till intet förpliktande (sic!) handuppräckningssammanhang eller avsiktligt feltolkar och förvränger budskapet då känns det mer än vanligt missunnsamt och kallt i kultursverige.