DeLillo - en Produktionsroman.

En berättelse med så lite färg att den tycks skriven i svartvit film: Don DeLillos ”Cosmopolis”. En enda färg minns jag; den beiga kashmirjumper som en kvinna bär vid middagen när hennes man förklarar att han måste ta hennes förmögenhet för att klara sig ur en ekonomisk konkurs. En färg, en tröja, en enda eftergift för sinnena. Resten är en vandring med stålskodda skor.

Mannen – Eric Packer – är bokens huvudperson, en investeringsmatador och multimiljardär som vi följer ett dygn under en kris, baserad på den reella finanskris som startade i USA 2000 (i Sverige kallad IT-kraschen.) Den yttre finansiella kraschen åtföljs av en inre kris som slutar i ekonomisk självförstörelse och ett iscensatt självmord, med en ensam och hatisk stalker som utlösare.

Förloppet utspelar sig främst i huvudpersonens huvud, men den inre monologen omfattar även hans limousine, en bil med carraradekor, ljudisolerande korkväggar, och inbyggd toa, ett rum han både kan pissa, se på TV, bli undersökt av sin läkare, och driva affärsmöten.
Bilen rullar långsamt genom ett tumultartat Manhattan. Antiglobaliserings-aktioner pågår och limon får ta skit. Vattenfyllda petflaskor, döda råttor, och en bomb som detonerar någonstans i närheten, sätter den i gungning. Men samtalen kretsar mest kring yenens upp-eller-nedgång, kring sex, pungkulor, pengar, pistoler. Ljusreklamen är blickens fokus, den visar var yen och dollar står, medan en demonstrant som satt eld på sig själv, skymtar i periferin. En kvinnlig medarbetare prövar en tolkning:

”Du vet ju vad kapitalismen producerar, enligt Marx och Engels”.
”Sina egna dödgrävare”, sa han.
(…)
”Men nu kunde han tänka, tillräckligt klart för att förstå vad som hände. Valutor rasade överallt. Bankkrascherna spred sig. Han hittade en humidor och tände en cigarr. Inga strategier kunde förklara fallets snabbhet och djup. (…) Han visste att det var yenen. Hans åtgärder ifråga om yenen skapade en orosstorm. Han var lånemässigt så stark och hans företags portfölj så stor och utbredd, så avgörande knuten till så många nyckelinstitutioners affärer, allesammans ömsesidigt sårbara, att hela systemet var i fara.”

Eric Packer blir sakta insugen i sin lust till undergång. Likt en maskin som taggar i de omgivande maskinerna har han ingen levande utväg. Det mest näraliggande är att dö. Att falla, som en sjuk konjunkturkurva, ner i utplanad intighet.

Mr Packer är en postmodern klippdocka. Ett ”jag” som drabbas av en hysterisk tåreflod vid en begravning, för att i nästa stund begå mord, och momentet efteråt tränga in i sin hustru. En själsligen lemlästad moneymonger som mediterar online vid sitt skrivbord och låter sig tjusas av begravningstågets qavallisångare. Den här mannen finns inte, och Don DeLillo gör en bravur av att visa oss att han inte finns.
Eric Packer är instrumentell i sitt eget liv, och tillika ett instrument i romanförfattarens händer.

Det här är en produktionsroman; en säker idé som mal likt en kvarn till ett säkert slut. Utstansad. Färdig. Ingen tvekan.
Ändå har den stora poänger. Den är en övertygande bild av penningväldet. Hård och försedd med stålkanter, skriven av en författare som föresatt sig att inte ge oss enda andningspaus, och ingen enda njutning utöver den intelligenta satiren.

Det hör till läsandets komplikationer; att man kan känna respekt för en bok utan att tycka om den. Det motsatta vore otänkbart.