För oss som ännu inte tröttnat på snö. Inte tröttnat på kvinnliga genier. Inte tröttnat på något annat än det banala och uppblåsta. Det banalt uppblåsta som nu strömmar emot oss i alla medier och utgör en smaskens lönsam kulturell regression.
Vi glömmer det.
Vi börjar om här. Fatta: hur människan kan lägga in så mycket rött i en vinterbild. Mönjig skuta, rostrosa kran. Själva snön verkar blöda, om inte blod, så något annat, lika oroande. Målningen läcker, jag vet inte vad. Och jag ska inte sätta tummen i ögat, på mig eller andra.
Men Sigrid Hjertén är en av de vågsammaste svenska målarna i den generationen. Hon bodde på solsidan av Slussen. Det hjälpte inte.
Hon dog av en misslyckad lobotomi på Beckomberga sjukhus. Jag vill knappt skriva in det här. Varför vet ni. Mytologin om den sjuke konstnären är lite tröttande.
Men så här målar man nog inte när man är glad. Konsten hävdar sig i människans kriser; alla människor har dem, men inte alla kan göra något av dem. Inte ens alltid konstnärerna själva.
Väldigt intressant mâlning. Tackar och bockar, dâ jag därmed inser att jag kan min Hjertén mycket dâligt (dels motivet, dels färgställningarna här förvânar mig!). Hâller fö med dig om kommentar till nästa mâlning - säg, är det inte mycket som gâtt muséerna förbi (var pâ konstmuséet i Göteborg för inte sâ länge sedan och förvânades även där, men denna gâng för dess... inkonsekvens?).
SvaraRadera