Vem söker poetens röst?

Poeten David Uppgren (ej att förväxla med David Vikgren; har givit ut Ljusrepubliken, 2008) har med en intressant artikel i senaste numret av tidningen Fokus. Artikeln har flera infallsvinklar, och handlar väl bl.a. om vad poesin kan tänkas uträtta, varför man håller på med poesi, och varför många poeter kan nöja sig med att vara verksamma inom en så pass smal liten nisch. Det handlar också om villkoren på förlagen, och hur poesin ömsevis behandlas som viktig, ömsevis viftas bort som något som angår väldigt få. Både förlag och bokhandel verkar för övrigt i oroande hög grad strunta i läsarnas väg till böckerna när det gäller just poesin (det är ju inte bara läsarna som behöver poesin, utan poesin behöver också läsare, enligt min mening; läsarna behöver inte vara många numerärt sett, men poesin behöver ett möte!)

För att citera David Uppgren:
”I bokhandeln lever poesin minst sagt i skymundan. Ofta hittar man det ytterst begränsade urvalet i små, smala bokhyllor, inte sällan under beteckningen ’litteraturvetenskap’. Man kan ju fråga sig vad de egentligen gör där, och hur många läsare som hittar dit.
Samtidigt försvårar förlagen ytterligare utbredningen av denna genre genom att sätta överdrivna priser. Inte sällan kostar det ett par hundralappar för en tunn bok med några verser per sida.”

Jag kan bara hålla med om detta. Det blir så tydligt att den utgivna bokpoesin i huvudsak lutar sig mot gratisläsare, professionella läsare, kritiker och skrivarkurslärare, som faktiskt aldrig behöver betala för böckerna. Det är inte utan att jag får känslan av att det snedvrider bilden av den svenska poesin, man blir väl extra positiv om man slipper betala och får allt som en förmån, något exklusivt som man själv får vara en del av (för man är ju själv poet, bevars, och förväntar sig positiva recensioner eller åtminstone bekräftelse, i gengäld). För att undvika detta drag av korruption inom svensk samtidslitteratur köper jag i regel mina böcker själv, även om det händer att jag beställer recensionsexemplar.

Låt oss när det kommer till svenska diktsamlingar, utifrån olika synvinklar, både pris och estetik, ta exemplet med Kristofer Flensmarcks Navigation. Det är en av 2011 års första diktsamlingar, boken nämns i anslutning till David Uppgrens artikel i Fokus men är också uppmärksammad i en tidstypisk recension av Hanna Nordenhök i Aftonbladet.

”Dikterna i Kristofer Flensmarcks nya bok består nästan uteslutande av sparsamt modifierade utsnitt från Wikipedia på sökord som rör sjöfart, såsom fartyg, sextant och loggbok.
/…/ I Navigation försiggår ett mycket subtilt poetiskt arbete - det sker till exempel i radbrytningarnas fall, eller i det kompositoriska spänningsförhållandet mellan de olika sökorden.
/…/ Parat med Wikipedia fungerar motivet också som kommentar till litteraturens rörelser - dess självreferentialitet, dess karaktär av grundforskning, dess sätt att verka i lager eller bilda korskopplande system.”

Recensionen är så att säga anpassad till diktsamlingens estetik, helt införstådd med poetens sätt att arbeta, och driver över huvud taget ingen egen linje. Det är väldigt mycket nyligen passerat 00-tal över det betraktelsesättet. Jag sa att det är en tidstypisk recension, ja, men bara om vi inte kommer vidare härifrån.


Låt oss då tala om något så prosaiskt som priset (och vi talar ju faktiskt om dikter upptagna av sin egen materialitet, sin egen tillblivelse, låt oss då även ta in bokhandelns villkor i litteraturens utvidgade fält). Boken kostar 229:- på Hedengrens eller Akademibokhandeln City (några andra affärer i Stockholm tror jag i princip inte har den tillgänglig), vilket innebär att varje samplad dikt ur Wikipedia går på en femma. Diktsamlingen innehåller 46 samplingar och en originaldikt! Någon upphovsrättsinnehavare att bråka med finns det ju inte, Wikipedia är fritt att stjäla, men nog känns det ändå lite torftigt. Något att sampla, något att citera, något att klippa-och-klistra med, det är allt vad dagens poeter behöver. Men jag har för mig att rapartister som samplar andras musik ofta gör det betydligt mer självsvåldigt och spännande. Fast det är klart, det har ju blivit en industri. Här handlar det om en synnerligen smal konstart.

I sin bok inmutar Flensmarck sjöfartens symbolfält, och diktsamlingen lunkelidunkar liksom på med några nya radfall, jämfört med Wikipedia-originalet. Men så småningom blåser det trots allt upp en smärre storm i boken, visserligen en storm i ett vattenglas, något litet händer innan boken tar slut. Ändå kan jag inte hjälpa det; för mig känns det hela tiden under läsningen som om Petter Lindgren ligger redo i kulisserna för att säga något mer personligt och betydligt vassare om detta med sjöfart och segling. Just det, det har han ju redan gjort.

Vad vore samtidslitteraturen utan Wikipedia, eller TT-telegram eller Wittgenstein, eller något annat att sampla? Tja, förmodligen betydligt mer självständig.

Trots tecken som ger missmod, kommer det ändå ut en hel del diktsamlingar, året har faktiskt börjat med en ganska strid ström av diktböcker. De flesta har just den här karaktären av undersökning av författarens egna språkliga redskap, men det finns undantag, poeter som faktiskt också försöker säga något, använda språket, inte bara ligga och betrakta sina (ofta närmast oanvända) verkningsmedel. Magnus Ringgren skriver i Aftonbladet utifrån Niklas Söderbergs nya diktsamling:

”De goda diktböckerna kommer ganska tätt numera. Tack för det! Och man kan ana långsamma förändringar i poesiklimatet”. Läs vidare själva. Magnus Ringgren är en avvikande och viktig röst i det svenska bara alltför samordnade poesilandskapet.