Once upon a time in America

Sergio Leones sista film. Tvingade mig att sitta uppe till kvart över tre i natt. Jag har sett den en enda gång förut, och mindes vagt att den hade något speciellt; det där som gör att den kan kvala in bland de femtio bästa filmerna, i alla fall på vissa cineastlistor. Nu är jag ingen vidare cineast idag; kan inte ens komma ihåg vem som höll i kameran i denna monumentalt fotografiska film.
Men det är så här: Miljöskildringen, de väl förvaltade gaturummen, broarna, de judiska fattigkvarteren, matställena, vimlet av människor, dimljus eller brokig festbelysning, husens strukturer, opiehålans skimmer, har huvudrollerna i den här filmen som trots allt presenterar både Robert de Niro, James Woods, Elisabeth McGovern och Tuesday Weld.

Platsen är Lower East Side, 1920-tal. Fattiga pojkar slår sig samman i kriminella gäng, växer upp och blir stora, farliga gangsters. Den enda heder de håller på är att vara lojala mot varandra, kvinnor är en konfliktfylld bisak, och sättet att tjäna pengar är kantat med mord.
Jag behöver inte berätta historien för er. Se den, eller inte. Men den är historia; både filmhistoria och Amerika-historia. Gudfader-filmerna hade kommit tio år tidigare. Leone ville göra sin version av gangstervärlden; den har en realistisk långsamhet, och en förkärlek för detaljer, oftast signifikanta sådana, och den betonar, via miljöerna, den sociala bakgrunden till en framväxande kriminalitet.

Om ni, väpnade med tålamod, hänger på de första femton minuterna (och då ska ni se den långa versionen) kommer ni att få syn på någonting. Naturligtvis; den växande skådespelaren de Niro, med stor pondus i varje scen. James Woods, en intelligent och underanvänd aktör, som inte passat de amerikanska idealen; han är för tunn, för koppärrig, för udda. Kvinnorna, som i sina roller, manifesterar en kvinnosyn som gör ont, och där särskilt Elizabeth McGovern gör en fin studie av återhållen protest. Männen som lever upp till sina taffliga macho-ideal. Broderskapet som krackelerar under trycket av svartsjuka och maktkamp. Gangstern som blir politiker. Kriminaliteten som lönar sig. Våldet, blodet som sprutar, så ofta att jag måste se bort.

Men det jag inte kan bortse från är detta: Det här händer nu. Vårt idealiserade Amerika har kommit ikapp oss. De fattiga invandrarnas East End eller Bronx, är här. Hur var det nu med den underbara folkblandningen i USA, de kreativa korsbefruktningarna, allas rätt till bra skolor och undervisning?
Ja, Amerika har landat här, både vad beträffar kriminella gäng, våld på gatorna, och en alltmer stigmatiserad, avsigkommen invandrarklass. Men också i detta: Hur den ”fina” världens män uppvisar korrupta kopplingar, Berlusconi, kungar, fiffel och båg, högre chefer, som tillskansar sig småspararnas fondvinster, fondkommissionärer som skor sig själva, genom manipulativa köp. Gangsterekonomin som flyttat in i de respektabla rummen. Mord på andras egendom och besparingar, som man inte behöver skjuta för att tillskansa sig.

Blev det bra så? Jag tror inte det, va?

Se ”Once upon a time in America”, Sergio Leones sista film, och begrunda. Hade man bara kunnat sudda ut Moriconne´s smetiga musik hade filmen hamnat på en tjugonde-plats, på en lista vi, av princip, inte håller oss med.

-------------------------------------

Tillägg för verkligt filmintresserade: Nu hittade jag, efter ovanligt mycket letande, filmfotografens namn; det var inte vem som helst, utan Tonino Delli Colli, som även gjorde filmer ihop med Fellini, Polanski och Pier Paolo Pasolini.