Quis: Tre Landskap - tre författare.

Nu, lagom i stiltjen(?) före midsommar kommer ett nytt quiz på Argus. Tre författare, två som beskriver minnen från en annan kontinent än sin egen, en som sökt sig allt längre in i det egna landets natur och historia.
Lägg märke till hur elegant den första författaren avstår från kommateringar.

Och hörrni: För er som kan detta som en barnlek, gäller vissa regler; tänk på att eftersläntrarna ska hänga med. Antydningar, mina vänner. Antydningens konst är en finess, även på bloggar.

1.
När han kom ut ur björkskogarna såg han de långa myrarna slutta ner mot tjärnarna. De låg på olika höjd. Från denna höga punkt strax norr om Stjärnberg syntes två av dem som trappsteg i vattnet. De speglade väl himlen och tog sitt ljus från den, men den mörkgula metalliska tonen tycktes komma från deras egna djup. Stränderna var redan svarta. Ljuset sjönk snabbt nu. Han såg de frostbrända starrmyrarna skifta i rött och brunt och många toner av gult. Deras doft var så egen och bunden i dessa färger att det var som om myråkrarna verkligen jäst och ångat i rödbrunt och guldbrunt. På den närmaste stod det störar kvar efter en slåtter långt tillbaka i tiden. Ända häruppe tänkte han. Överallt där de kunde samla in de fattiga stråna. Över hela inlandet norrut. Starrens rike.
Utan starrgräset hade inlandet aldrig blivit bebyggt. Det fanns nästan hundra arter och hade hetat ripstarr och fingerstarr och nålstarr och mycket annat. Vipstarr. Lappstarr. Nu hette de ingenting. Myrarna hade sjunkit in i glömskan.

2.
De hade varit på väg i veckor, i månader, de hade vandrat från källa till källa, över uttorkade forsar som förlorade sig i sanden, över steniga kullar och platåer. Hjorden åt magert gräs, tistlar och törelblad som den delade med människorna. Om aftonen då solen stod över horisonten och buskarnas skuggor växte till jättar avbröt människorna och djuren sin vandring. Männen befriade kamelerna från deras bördor och reste det stora bruna ulltältet på dess enda påle av cederträ. Kvinnorna gjorde upp eld, beredde hirsvällingen, ställde fram surmjölken, smöret, dadlarna. Mörkret föll på mycket snabbt, den ofantliga kalla himlen öppnade sig över den slocknande jorden. Då sprack stjärnorna fram, tusentals stjärnor som stannat upp i rymden. Mannen med geväret som ledde hjorden kallade på Nour och pekade ut den ensamma Polstjärnan i spetsen av Lilla björnen och så Kobach, den blå, andra änden av stjärnbilden.

3.
Vi steg alla in i bilen och den satte igång uppför den vita, dammiga vägen in i Spanien. En god stund var landskapet ungefär som förut, men så passerade vi, efter att hela tiden ha varit på väg uppför, ett krön på en väg som slingrade sig hit och dit, och sen kom det riktiga Spanien. Där var långsträckta bruna berg och några tallar och avlägsna bokskogar på en del av sluttningarna. Vägen gick längs kammen och löpte sen utför, och chauffören måste tuta och bromsa och gira ut för att inte köra på ett par åsnor som låg och sov på vägen. Vi kom ner från bergen och genom en ekskog, och det gick vita kor och betade i skogen. Nedanför var det gräsbevuxna fält och klara bäckar, och vi for över en bäck och genom en liten dåsig by och började ta oss uppför igen. Vi steg allt högre och högre och for över en ny hög kam och svängde längs med den, och vägen löpte nerför åt höger och vi kunde se en helt ny bergskedja långt nere i söder, brun och förbränd och urgröpt i egendomliga kombinationer.