Det här tycker jag är det bästa citatet hittills under läsningen av Ingrid Elams "Jag. En fiktion". Det handlar om Emily Dickinson, och är både välformulerat och inkännande:
"Mot mitten av 1900-talet gavs hennes samlade dikter ut och hon förvandlades då till en modernismens stormsvala, med det universella centrallyriska jag som ligger så nära ett universellt du att läsaren likaväl som författaren kan vara ett 'jag'"
Ingrid Elam delar som synes inte den negativa inställning till centrallyrik och jaget i litteraturen som bara allt för många kritiker gett uttryck för under det senaste decenniet (även om utgivandet av Lars Noréns "En dramatikers dagbok" 2008 på sätt och vis blev en vändpunkt och gjorde ett självbiografiskt användande av jaget tillåtet igen.)
En kritiker som däremot trappat upp sin kritik av vad hon kallar för "eftersackande centrallyriska dikter" är Aase Berg. I två lyrikrecensioner i följd, här och här, har hon gått till angrepp mot i tur och ordning centrallyrik, läsartillvända dikter, romantik, outsidermän och en viss sorts metaforik. Hon har samma agenda som Anna Hallberg hade i den här gamla artikeln, bara med ett lite högre tonläge.
Det handlar inte enbart om jaget i litteraturen, utan om en manlig outsiderromantik som hon vänder sig emot; men då blir min fråga: Varför skulle inte en kvinna kunna vara outsider? För mig framstår det som fördomar.
Att som Aase Berg gör mer eller mindre döma ut centrallyriken som föråldrad förefaller mig över huvud taget inte speciellt smart, då den i stort sett är identisk med den stora traditionen inom världspoesin. Det är en tradition som är möjlig att förnya i varje givet ögonblick!
Överkurs: Den intresserade kan ju se hur Aase Bergs artikel om poesiantologin "Hallon och bensin" är full av motsägelser. Hon säger i första raden följande: "På senare år har antalet antologier med poesidebutanter klingat av till nästan noll". I nästa stycke säger hon att "nio poesiantologier av tio" mest består av "halvgulligt läsartillvända, lite eftersackande centrallyriska dikter." Men om det i stort sett inte längre ges ut några antologier - vilket ju är sant - vilka jämför hon med då? Aase Berg driver av litteraturpolitiska skäl kampanj mot en typ av lyrik och poesiantologier som nästan redan är utrotad.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Ja, det här var ju mycket roligt:
SvaraRadera"Suggestionen och den vilda uttrycksfullheten har i hög grad gisslantagits av ett gäng eftersläpande, murriga romantiker och självupptaget känslosnörvlande centrallyriker. Sentimentala män med sluskambitioner gillar starka känslor i dikt. Starka känslor har, med den manliga självömkan i topp, rotat sig som betryggande rebellklichéer."
Vilka är dessa sentimentala män? De finns ju inte!
Hon får det att låta som om hon tillhör en liten grupp rebeller och underdogs, ah, så härligt! när vi andra vet att det är hon och hennes polare som är mainstream.
Sant, Gunnar.
SvaraRaderaPå kornet, Gunnar! Aase Berg är en olidligt förnumstig, kokett och låtsasfarlig kritiker. Jag vet inget mer genant än när etablissemangets representanter leker rebeller. Effekten blir ofelbart densamma som när Tomas Ledin gör sina scensparkar och låtsas vara ”rock ’n’ roll”.
SvaraRaderaLars
Aaase Beerg är ett gisslandrama. Hon försöker ta sig ur kokongen genom att risschla, flodda och golpa, eller vad det nu är för ord hon hittar på. Rätt lite kul. Och ofta har hon rätt vad beträffar människans plats i naturen. Men det är också allt. Människans plats i lyriken vet hon inget om. Inte än.
SvaraRaderaLustigt med citatet från Elam; det var ungefär vad jag sa om Tranan när jag läste högt för en grupp i Lappland och vi diskuterade efteråt.