Det fula grymma svärdet

Ja O, vad entusiastiskt de skrev; ett par av mina  - trodde jag - intelletuellt pålitliga bloggkontakter. Så jag gjorde det jag nästan aldrig gör; köpte grisen i säcken.

Och grisen kom, vecklades ut ur paketet och skrek. Redan omslaget skrek, gjort med en töntrolig löjlig bild, i fula färger. Ett omslag som kunde matchat ett föreningsblad från 50-talet, typ, vi  mopedister eller vi kolonistugeägare eller nåt.

Förstod genast vartåt det barkade, och fick tyvärr rätt. Fulestetiken, som känns såå 2003, har här fått sitt forum. Klantigt är roligt, fult är fint, en rörig och ogenomtränglig layout är hippt, små handskrivna brev scannade i dåligt ljus är coolt, plus en brödtext som är så liten att man skulle behöva förstoringsglas, det räcker inte med glasögon.

Fult, dåligt, töntigt. Det enda som inte kräver förstoringsglas är de stort upplagda bilderna av en hemmafixad gröthög (på ett köksbord) samt en lika hemmagjord extrarumpa för de som fortfarande (efter tio år med Parlamentet i TV) inte tröttnat på analskämt.

Ja alltså, ni fattar mig rätt: Jag tycker fortfarande bäst om vackra tidskrifter, med läslig text, med en layout som tillåter mig att tänka medan jag läser, i stället för att hela tiden reagera på redaktionens putslustiga pruttblåsor. Och om en tidskrift inte är vacker, utan provocerande och underlig och vild, så ska det ändå vara bra gjort.

Det här är dagis så det ryker om det. Bara ett steg från papiermachegubbar och pärlplattor och bajsa på sig kollektivt.
Horace hit! Är det nåt lurt med den svenska dagiskonstkulturen? Svar: Ja. I alla fall har man inget som helst behov av den efter femtio.

Tillägg, min text gäller nummer #4, och inget annat.
länk.http://tidskrift.nu/tidskrift.php?Id=927