Innehåll

2012-05-19

Unfrei? Arbetslinjen och vad den kostar

Från bloggen Storstad kommer de vackra siffrorna om "världens dyraste jobbpolitik"; om vad varje nyanställd ungdom med stödformer kostar skattebetalarna, och huruvida det är värt priset: Att det är företagarna som tjänar stort på understödsjobb med låga sociala avgifter. Att varje jobb kostar mer än den jobblöse, och huruvida ungdomen inte snarare borde vidareutbildas för samma kostnad. Till jobb som finns då; inte till jobb som inte finns.

Och här skriver Robert Reich om en liknande situation för amerikansk college-ungdom: De alltfler jobblösa studenter som dessutom har skyhöga Privata Studielån, som just i dagarna hotas av höjd ränta (i ett land där multimiljardärer vägrar betala mer i skatt). Risken finns, skriver Robert Reich, att det inte längre kommer att löna sig med fyraårig högre utbildning. I ett land som behöver sin kompetens i en ökande global konkurrens, och där ungdomsarbetslösheten är på "god" väg mot 20%. Och där skattebetalarna nyss har räddat ett antal legal-kriminella bankdirektörer till nya friska kriminella tag.

Tanken om vidareutbildning, och en ekonomisk satsning på lärande i stället för på sjunde klassens billig arbetskraft i det ökande klassamhället, är lika bra som alltid. Åtminstone däri har Löfven rätt. Frågan är vad slags utbildning som blir användbar: Historia och sociologi, vård och skogsvård, eller bergsprängning och kartografi? För alla kan ju som bekant inte bli programledare. Och alla kan inte tävla med en expanderande global marknad av utlokaliserad nätburen kunskap.

Sextimmars arbetsdag är fortfarande ett hållbart alternativ till uttröttade elvatimmarsjobbare, dubbelarbetande mammor, livshotande byggjobb, utmattade kirurger och sömnlösa piloter. Föreställningen om att ungdomsarbetslösheten ska minskas samtidigt som alltfler ska jobba till 70-årsåldern är så dum så att bara en (klantig) ekonom kan ha kommit på den efter en fyrarätters middag med SAF. Vi säger inga fler namn idag. Det kan dra ner stämningen. Nu när vi nämnt de bästa.

En till sådan: På Lars Gustafssons blogg finns en bra och sorglig text om växande klassklyftor i USA, och i Sverige.

2 kommentarer :

  1. Det är bra att det finns koleriker som du, som orkar ryta till i samhällsfrågor, till skillnad från vissa melankoliska skönandar...
    LG:s blogginlägg hade jag inte läst. Mycket intressant!

    SvaraRadera
  2. Javisst,
    Men Lennart, du har ju resten av livet på dig att bli kolerisk, det ska nog lyckas, medan däremot jag...ja, jag säger inte mer ; )

    SvaraRadera