Lars Gustafsson om Lars Norén

Det finns ett grundläggande problem i all diktkonst från Odyssén till Paul Andersson.Och längre än så. Dikten måste göras uthållig mot sin egen längd. Detta problem,som tilltar ju längre dikten är, kan hanteras med olika arkitektoniska principer, det som vi vanligen kallar versformer. Rim och allitterationer, från Rökstenen till de nyaste sonettdiktarna, återkommande hela rader som i  komplicerade system som sestinen och villanellen bildar ett slags rotationsgrupper, fasthåller tiden och organiserar därigenom diktupplevelsen. Det hot som alla dessa anordningar är till för att avvärja är kaos, upplevelsen av en snabbt förbiflytande ström där läsaren eller lyssnaren inte längre riktigt kan orientera sig. Riktningar går förlorade, viktigt och oviktigt får samma tyngd: vi får något som liknar den alltid lika kaotiska ström som är vårt eget medvetande. ”Inre monolog” är litteraturvetarnas namn.

    ”Kaos är granne med Gud” är en rad från Stagnelius som måste ha betytt mycket för Lars Norén. Och efter den principen har han också skrivit sin nya bok ”Filosofins natt” (Bonniers). Jag vet inte om det är nödvändigt att kalla denna text en dikt. Lars Norén låter sig säkert inte låsa in i någon poetik. Det har han ofta visat.

Läs hela texten här.