Egocentrisk litteraturhistoria

Det är i veckan tjugo år sedan jag skrev klart min första roman. Den är ännu outgiven. Det var en ljummare mars och jag satt i den lilla lägenheten i Landskrona och skrev för hand det sista. Stearinljus, folköl och Leonard Cohen, och ett öppet fönster i vårnatten som blev morgon.
Att vara klar. Att vara stolt. Att vara skönt tom. Att ha alla möjligheterna framför sej.
Den känslan, euforin.
Dagen efter cyklade jag hem till mina föräldrar och lånade deras dator, skrev in det sista, skrev ut, kopierade, skickade fem manus till fem förlag.
De nätterna av drömmar om recensioner, intervjuer, teve och pengar.
Jag började genast på nästa bok, uppföljaren.
Så gick det några månader. Standardrefuseringar och nya utskick till nya förlag. En snäll tant ringde från Bra Böcker och sa att de skulle hålla ögonen på mej. Norstedts tyckte, i sin refusering, att jag skulle skicka manuset till Rabén & Sjögren istället då det tyckte sej se ett ungdomsboksmanus.

För nästan exakt tio år sedan: Jag hade gått igenom några hårda svåra år. Jag hade kommit ut på rätt sida igen. Jag hade satsat det mesta på att skriva en bok, en riktig bok.
För nästan exakt tio år sedan satt jag i två dagar och kvällar på olika bodegor i Köpenhamn och läste manuset till romanen Och fortsätta vidare bort. Jag ville vara någon annanstans. Jag ville läsa som någon annan. 350 sidor manus, traskade jag runt med i Köpenhamn, i en alldeles egen värld.
Jag lyssnade på jukeboxar, Kim Larsen och svenska dansband.
Jag lyssnade på min freestyle, Leonard Cohen.
De följande dagarna gjorde jag ändringar och sex dagar innan min dotter föddes skickade jag iväg manuset som skulle bli min fjärde roman, den första på ett större förlag. Det blev några teveintervjuer också.

Jag antar att jag har lyft igen efter en tid som var mjuk men blev hårdare och hårdare och till slut sprack.
Huvudpersonerna i den roman som jag skrev klar igår lyssnar mycket på Dire Straits. De är nog inte karakteristiska Dire Straits-fantaster. Vid en första anblick skulle de snarare ha vuxit upp med Joy Division, punk, Lou Reed och Velvet Underground, Bowie.
Och det har de också.
Men någon gång i mitten av tonåren blev det hårda för hårt, och de tog till sej Dire Straits mjukare mer sentimentala toner.
De senaste månaderna har jag överdoserat Dire Straits. Från att ha strölyssnat på någon samlingsskiva har jag blivit hardcore, blivit spytrött och sen kommit ut på andra sidan. Jag kan stolt säga att jag som 43-åring gillar Dire Straits, i måttliga doser.
Men igår, på kvällen, föll snön. När jag skulle slutföra romanen, spelade jag Leonard Cohen igen, och hamnade rätt igen. Utpumpad, lycklig, nöjd, igen.

Mer egocentrisk litteraturhistoria