Poesin, min ädle herre ...

När jag slutade på tidskrift.nu 2009 började jag läsa litteraturvetenskap på Stockholms universitet – jag läste tre terminer, tog en paus och skrev klart min bok – men nu har jag återvänt till studierna igen och i förra veckan lämnade jag in en tenta om Cervantes och Don Quijote. Boken blev en ny och givande bekantskap för mig; jag hade inte läst den i sin helhet tidigare.

Don Quijote gavs ut 1605 och var från början tänkt som en komedi, och den lästes också som en sådan i 200 år, men i och med romantiken kom berättelsen att omtolkas och den tokroliga riddaren av La Mancha betraktades i stället som en allmängiltig figur som kämpar för sina ideal. I boken växlar också Don Quijote mellan att bete sig tossigt och vettigt, mellan att slåss mot väderkvarnar, vinsäckar och marionettdockor och att föra kloka resonemang om kärlek, frihet och konst. Så här säger han till en resande han möter, en adelsman som är besviken på sin son som vill bli poet:

Poesin, min ädle herre, liknar jag vid en späd ung flicka av utomordentlig skönhet som andra jungfrur har till uppgift att smycka och pryda – alltså de andra vetenskaperna – medan hon låter sig betjänas av dem alla, och de vinner alla i värde av hennes glans. Men poesin är en jungfru som inte vill bli bryskt behandlad och släpad omkring på gatorna eller spridd som pamfletter på marknadstorg och i palatsens skvallerhörnor. Hon är gjord av en underbar metall som har den egenskapen att den som kan handskas med den förvandlar den till renaste och oskattbaraste guld. 

Det är ett långt tal, det upptar i sin helhet två sidor i andra bokens 16:e kapitel, och är som synes giltigt än i dag. Eller? Vem är klok och vem är galen? Kanske betraktas vi mest som vildhjärnor och narrar, vi som slåss för poesin? Den som är intresserad kan hur som helst ta del av Don Quijotes försvarstal för dikten i Symposions utgåva från 2001, i översättning av Jens Nordenhök.