Började läsa Garp och hans värld i natt. Genast var jag i beröring med det roliga. Det roliga drivet, utsträckningen, epiken i en vardag, ett språk utan snobberier - som är så typiskt för många amerikanska författare, från Norman Mailer, Jack Kerouac, Henry Miller, till Joyce Carol Oates, Philip Roth, John Updike och nu alltså: John Irving.
Hur ivrigt och pådrivande de berättar sin historia, oftast en stor personlig historia, en barndom, ett äktenskap, ett åldrande, som i sig rymmer också samhället, kontinenten, historien. Social satir, relationella absurditeter. Inget sneglande på europeiska finlirare och deras modebetonade finesser; deras å så viktiga estetiska nyanser och distanseringsmekanismer. Deras förödande självkritik som driver dem antingen till självmord, alkohol (nåja, den finns det gott om hos amerikanska författare också) eller till stumt stirrande skrivkramp, kritik av andra, förfrusna i sin medvetenhet om vari moderniteten och postmoderniteten och de rätta estetiska åsikterna består. Åh, denna svenska och europeiska ängslighet! Så skönt att komma ramlande in i det stora amerikanska rummet igen: på ett tåg mellan Massachusetts och Maine, och vidare in i historien. Återkommer. Slutläst, berest. Hej, Horace, you´re ever so wrong!
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Jag håller på Horace, jag. First and last and always.
SvaraRaderaJag anade att du skulle kommentera. Vi har alla våra idoler, starka som sköldar. Jag gillar också Horace, för det mesta. Men behöver inte ha honom som idol - jag har väl någon annan, kan jag tro.
SvaraRadera