En intressant och tämligen inflammerad litteraturdebatt om romanens ställning har utspunnit sig mellan Anna Hallberg och Jonas Thente i DN. Deras egen tidning gör dock allt för att debatten ska vara svår att upptäcka på nätet, då artiklarna inte ligger ute där.
Det hela började i alla fall med Anna Hallbergs artikel ”Den stora dragkampen om romanen” den 23/2 (Gunnar har skrivit förtjänstfullt om den på sin blogg) där hon bland mycket annat gick till storms mot tendensen att ambitiösa prosaverk började kallas dikter och ingenting annat. Hon tog exemplet med Lars Noréns senaste bok, Filosofins natt, för vilken han fick Sveriges Radios lyrikpris.
Av någon anledning anser hon det vara att utarma romanen som konstprodukt om man börjar sätta oklara gränser kring vad som är en roman. Hon angriper också det faktum att Stig Larssons självbiografi kallas för ”roman”. Men att den förtjänar att kallas roman eller kanske ännu hellre självbiografisk berättelse har ju att göra med att den innehåller dramatiska höjdpunkter, materialet är konstnärligt arrangerat, vilket jag har skrivit om tidigare på bloggen.
Jonas Thente svarade den 2 mars med en artikel varav bara början ligger ute på nätet. Därefter har debatten fortsatt med att Anna Hallberg förde in genusaspekter i diskussionen (10 mars), och Jonas Thente svarade 15 mars om jag minns rätt (inget av denna diskussion finns på nätet!).
Jag måste bara säga att det är egendomligt att just Anna Hallberg – som ofta varit någon slags talesperson för OEI-generationens litteratursyn – retar sig på oklara genregränser då detta varit utmärkande för OEI:s lyrikutgivning, böcker av Johan Jönson och Ida Börjel har till exempel helt saknat genrebeteckning men ändå behandlats som lyrik. Varför är det fint när poesin saknar genre men fult när romanens gränser blir oklara? Förstår inte detta.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar