Amanda Ooms är briljant

Musiken av Thåström, ja den finns ju där.

Jag har inte följt hans skivutgivning på länge, men nu kan hans och gamla Imperiet-kompisen Per Hägglunds musik i alla fall höras i Amanda Ooms scenuppsättning ”Tåla mod” på Dramaten. Och det rör sig om verkligt effektfull, instrumental musik, som närmast vibrerar i hela scenrummet.

I scenrummet har vi inledningsvis Amanda som sitter längst bort framför publiken i Lejonkulan framför ett fönster med utsikt mot Nybroviken, där bussarna går förbi, hon sitter ateljéklädd i målaroverall, rör sig nervigt fram och tillbaka i väntan på inspirationen att måla klart det sista porträtt hon (enligt pjäsen) behöver till sin kommande utställning.

Konstnärsjaget, berättarjaget, dramatikerjaget – ja, det är Amanda allihop, samma person, multibegåvad, som så att säga spelar upp ett drama ur sin egen verklighet för några år sedan, på Dramaten. För jag betvivlar inte att det är hennes verklighet vi möter, men hon gör den till något större än sig själv, till en bild av en kvinna känslig och stark i sitt konstnärskap samtidigt.

En imponerande enkvinnas föreställning är det som bygger på hennes bok med samma namn, Tåla mod. Och självporträttet i form av en kolteckning som hon ritar upp med några snabba, bestämda men samtidigt naturligtvis finstämda drag blir fantastiskt. Hon tecknar in sig själv som Prince i mörkröd barett (basker heter det väl på svenska) och den här kvällen med ett verk av Marcel Duchamp i bröstet ur dagens tidning. Varje kväll en ny föreställning och ett nytt porträtt.

Borde ses. Måste ses.