 |
| En av "De tio största", 1907. |
Jag hade inte riktigt trott det här om Hilma af Klint. Men de tio stora målningarna (302x204) som följer efter varandra är så övertygande att jag lyfter en smula på den energi de utstrålar. Ljust, lätt, transparent, med en färgskala och rytm som tycks dansa och studsa mellan väggen och betraktaren. Den stora fondväggen på Moderna är andlöst vacker. Frivilligt går man in i ett annat universum.
Men fatta: Hilma af Klint ska man ta ytligt. Sinnligt. Som den verkligt förtrollande målare hon är. Man ska inte stå och nippra med symbolerna, tolka och vrida på halsen, och få huvudet fullt av antroposofiskt gobb. Man ska bara se. Och kanske tänka, okej, det teosofiska och antroposofiska, seanserna och det automatiska tecknandet var det som frigjorde den här konstnären; det var det hon gick igång på och det som förlöste hennes unikum. På samma sätt som andra gått igång på erotik eller arbetares liv, teknik eller landskap, kubism, kolorism eller punk.
Läs hela artikeln Här. Och Här finns en länk till Moderna Muséet.
Men hörrni grabbar - nu blev ju layouten helt läcker. Tack för det.
SvaraRaderaOch så fint det går ihop med den senaste målningen.
Back to same?
SvaraRaderaDen förra rubriken, ny nyss, var snyggare.
Om du menar typsnittet på "Den Blinde Argus" så stämmer det att det först visas med nån standardfont, och sekunden senare med den där ungdomliga lite spretigare fontent
SvaraRaderaAha, ja ja.
SvaraRadera