Innehåll

2013-07-10

Jag var



den romantiska nittonåringen som åkte till London med Blå Himlen Blues i öronen, flickan som hånglade med Ledsne Lars i ett nattligt skyfall på en bänk i St James park, hon som missade en bomb i tubasektionen en söndag när middagshettan sänkte sig över världsstaden.  Uppfattade bara marken, husen, träden, älskade människorna som stilla hängde på the National Portrait Gallery,  flickorna Brontë satt vackert under sin suddige bror, som glömt bort hur man andas. Det är den himlen, grå smogtunga varma, klibbiga sommaren, katter och live aid, det är trummisar och disco med snobbar som hänger på högtalare, och glada flickor som dansar, utan att bry sig om tiden.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar