Tidens gång i poesin

Den svenska poesin har på ganska kort tid rört sig från språkmaterialistisk dominans till Elis Burraus dubbel- och trippelironier. Dessutom finns där en ganska stark strömning av politisk plakatpoesi, vilket jag alltid tyckt är jobbigt.

Den allvarliga, existentiella lyriken har dock fortarande svårt att finna en plats vid bordet (såvida inte Jila Mossaeds dikter har bokat just en sådan plats),

Bland de diktsamlingar jag läst i sommar har i alla fall Jila Mossaeds ”Vad jag saknades här” varit starkast, jämte en återupptäckt från det nyligen förflutna, Paul Nilssons ”Splitter” som kom 2002 på Serums avläggare, skriftserien Fakir.

Vet inte varför jag missade den när den kom. Dåförtiden var den något av en ropandes röst i öknen. Men orden håller fortfarande streck; här en av dikterna.

Jag är journalisten
som får skriva vad som helst
i artiklar som aldrig publiceras

Jag är poeten
med ett alltför begripligt budskap

Jag är yttrandefriheten
folkets åsikter
av folket avvisade som idiotiskt svammel