Eva B. Magnussons förvandlingar

Ända sedan jag läste Petter Lindgrens recension i Aftonbladet den 5 september (finns inte på nätet) har jag velat läsa Eva B. Magnussons nya och tionde diktsamling ”Här slutar allmän tid” (Bokförlaget Edda). Den fanns inte i lager på vare sig Akademibokhandeln eller Hedengrens, så det blev till att beställa… Efter att nu ha läst den ett par gånger kan jag säga att den var värd väntan.

Även om Eva B. Magnusson skriver traditionalistiskt är det som om hon börjat ta ut svängarna i språket mer än tidigare i den nya boken. En viss vardaglig rabulism avspeglar sig med ålderns rätt i dikterna (Eva B. Magnusson fyller 80 i år), samtidigt som poeten inte skriver läsaren på näsan vad dikterna handlar om. Här finns varken övertydlighet eller tomt klingande experiment. Konstnärlig integritet kallas sånt, och har blivit allt sällsyntare i svensk poesi.

Dikterna handlar om sådant som åldrande, död, kärlek och förvandling, om det nu måste sägas ut. Här en av mina favoritdikter ur samlingen och den heter just ”Förvandling” (första delen av dikten):

fåglarna simmar in i
dimhavet
om det nu är fåglar

det svarta i dem går förlorat
orienteringsförmågan
går förlorad

och sången

I diktens avdelning II kommer en ”förklaring” till ovanstående rader, men bilden lever ju också sitt eget liv.

Så jobbar Eva B. Magnusson, med djupverkan.

Eva B. Magnusson har tilldelats Sten Hagliden-priset 2003 och Stig Carlson-priset 2005 men några riktigt stora litterära priser har hon aldrig fått. Ett konstaterande nu när hon lite från sidan smygit upp till mästerskap. (Jag har läst henne förut, även om det var länge sedan.)