Det är bra att Lyrikvännen byter besättning från och med nästnästa nummer. Den avgående redaktionen har gjort många bra nummer men har blivit allt mer förutsägbar. Språkexperimentella eller snarare språkkritiska författarskap har dominerat över traditionsvården, vilket ju känns lite trist i en tidskrift som Lyrikvännen. Jag saknar de grundläggande presentationerna à la Torbjörn Schmidts redaktörskap 1982-94. Lyrikrådet var också en tillgänglig instans på den tiden med Karl Vennberg i spetsen.Tidskriftens folkbildande linje var tydligare. Spår av detta finns kvar, Det är med glädje jag kastar mig över en text som Simon Sorgenfreis minnesartikel över den ”bortglömda” poeten Ingrid Nyström i Lyrikvännen nr 1-2/2019, befriad från akademisk jargong.
Det står ändå för mig alltmer klart att Torbjörn Schmidt är Lyrikvännens främsta redaktör. Någonsin. Detta skrivet inte för att såra utan att hedra.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar