”Karons tunnelbana” av Ida Linde (Norstedts, 2022)

Jag kommer att tänka på den gamla Wilmer X-låten ”Kör dej död” när jag läser Ida Lindes nya diktsamling ”Karons tunnelbana”. Jag tror nämligen inte att den här boken primärt handlar om någon mytologisk gestalt som med säker hand hanterar spaken och för människosjälarna över floden Styx – detta nere i Stockholms tunnelbana. Nej, det handlar snarare om att "köra sej död" genom att inte se så mycket annat än underjorden. Det handlar om mänskliga gråväsen, eller rättare sagt, de vanliga mänskliga människor som kör tunnelbana yrkesmässigt.

Varför jag inte tror på Karon-myten fullt ut i det här fallet? Tja, Stockholms befolkning minskar för närvarande inte med några hundratusen om dygnet. Det handlar i grunden om något annat. Karon, färjekarlen, sätter tonen och stämningsläget men det handlar i själva verket helt banalt – om man så vill - om livets meningslöshet, inget annat. Uppdraget att frakta döda själar (benämningen lånar jag från Gogol) kommer diktjaget att bäva då det också innebär att hen får sätta det mesta av sina andra livsprojekt på vänt. Att jobba heltid nere i tunnelbanan blir lätt ens hela liv, även socialt, och det är därför stämningen av glåmighet kommer över den som kör. De som jobbar i Stockholms kollektivtrafik må kallas ”hjältar” (av trafikborgarrådet Tamsons) men behandlas definitivt inte som det.

Varför tror jag nu att Karon i tunnelbanan i grunden handlar om någon som kör tunnelbanan och hämtar sitt perspektiv från underjorden? Tja, diktjaget är insatt i alla myter och halvt hemlighållna sanningar som florerar i tunnelbanan eller kollektivtrafiken som helhet. Den aldrig fullbordade tunnelbanestationen Kymlinge – finns med, check. Den kungliga vänthallen i Centralstationen som ingen dödlig har sett – finns med, check. Det vana handgreppet med vilket hon låser upp en mellanhytt för vidare transport till hemmet efter arbetsdagens slut.

I min tolkning handlar det om livet och vardagen, snarare än om döden och det exceptionella. Eller, annorlunda uttryckt, bägge skikt finns med samtidigt, mytologin och vardagen. Det är ju i mycket för att lyfta triviala sammanhang som man vänder sig till den mytologiska nivån.

När det handlar om människor som inte är bundna till miljön i tunnelbanan, på samma sätt som Karon är, ges diktstroferna rubriken Passagerarens sång, det är sånger som återkommer i olika variationer genom hela boken. Det är mycket vackra stycken som tematiserar vardagens besvikelser och glädjeämnen på ett liksom sömnigt glödande sätt. Som ett valv av sång uppstår kring den i underjorden tillfälligt gästande som har sitt liv på annan ort.

                Hela livet en återkommande dröm
                jag bor i en lägenhet
                den visar sig ha ett extra rum
 
                En metafor för inre upptäckter eller
                så enkelt som att vi bodde trångt
 
                Vreten bytte namn till Solna strand
                för tydligen är stränder vackrare
                än liten åker
 
                Önskar det fanns ett namn
                för svalkan som faller mellan två höghus
                denna soltunga eftermiddag

Den som lever yrkesmässigt i tunnelbanemiljön har annorlunda trädgårdar än andra. Det handlar återigen, som jag inledde denna text med, lätt om att ”köra sej död.” men inte genom (gud bevare) någon slags explosion utan snarare genom en långsamt nedbrytande arbetsdag eller -natt. Tunnelbanefärder är, som körningar betraktade, ryckigare än andra, då tåget ofta bromsar automatiskt när det kommer för nära andra tåg i trafiken. Karon skulle inte godta detta. Men vid ryckigheten blir man van.

OBS! Brasklapp, jag påstår inte att författarinnan Ida Linde numera jobbar i tunnelbanan - låt oss hellre säga att hon uppvisar stor inlevelse i en yrkessituation som många människor i huvudstaden har del i. Informationen om tunnelbanans förhållanden har kommit författaren till del på det ena eller andra sättet, och under hennes händer förvandlats till oftast trovärdig, rentav strålande lyrisk dikt. Tonfallen må vara vardagliga men mytologin gör sin lyftande verkan. Och skrämmande om man med detta menar att skrämma ett barn. Den ryckiga färden skulle kunna bero på att Karon halkar till. (Men det gör han aldrig,)

Jämför Aase Bergs tolkning på Örnen och kråkan - jag tycker hon missar den poäng jag här lyfter fram.