De utspridda rösternas primat i poetiskt hänseende kan man möta på många ställen inom svensk poesi från de senaste tio-tjugo åren, bland nu aktuella poesiböcker exempelvis hos Carolina Thorell och Helena Boberg. Jag talar här om vad som på svensk botten närmast bör betecknas som Katarina Frostenson-traditionen. (En annan sak är att K. F. trots allt har åstadkommit en del bra saker, hennes skrivsätt har dock blivit alltför dominant.)
Estetiskt sett leder det till olika resultat, hos Carolina Thorell till en mjuk, nästan romantisk andning, hos Helena Boberg till en (mot sig själv) närmast grym poesi. Faktum kvarstår, det är ingen centrallyrik, rösten är utspridd, kommer var som helst ifrån i rummet. Skrivsättet har bildat epok, men också skapat en lätt besvärande jargong.
I jämförelse skriver Jenny Tunedal mer sammanhållet och från en åtminstone stundtals identifierbar utsägelseposition. Det är med andra ord ett diktjag som talar på ett tydligare sätt. Därmed inte sagt att man kan ta diktjaget på orden. Hon redovisar sina drömmar och tar gestalt av Elektra. Hon spelar med utsägelsepositionerna som förändras under diktsamlingens gång,
/…/ Någon är kvar
i rummet för länge
Det finns ingen
annanstans att gå nu
Ett tänt ljus på
en liten pall Du var trött, mitt ljus,
på ljus
Det är stark dikt.
(Jag har dock tagit mig friheten att rätta ett korrekturfel i nyss citerade
rader.)
Titeln måste jag säga några ord om. Dröm, baby, dröm låter urfånigt på svenska. Det är en låt (”Dream, Baby, Dream”) med gamla syntduon Suicide. Fast jag lyssnade mycket på dem under en period åt sig just denna låt aldrig in i min själ, det fanns det andra som gjorde. Vilka favoriter man får är naturligtvis i högsta grad individuellt, kan dock inte låta bli att tycka att klangen i titeln blir fel, känns lättviktigt.
Boken i sig är dock knappast lätt till sinnes.
Det handlar, som sagt, om en bortgången mamma och, i vidare cirklar, om smärtan i själva livsvillkoren, T.o.m. drömmarna gör ont då de är långt från att förverkligas. Och här finns det utrymme för läsaren att lägga in Suicides soundtrack.
Det finns hos Tunedal – eller läser jag henne fel – en slags fattigdoms- eller torftighetsromantik som säger att man måste bejaka den sociala bestämningen bakom allt. Att allt liksom bara fortsätter i dysterhet, att inget någonsin förändras. Sant på sätt och vis, på sätt och vis olidligt. Kommer ändå inte kärleken in som en lyftmöjlighet, ur dröm eller verklighet kan göra detsamma?
Jo, men den är underminerad redan från början:
Kvinnor och barn förändras
Familjen är redan
en ruin
Ingen kärlek utan
rädsla
Vi måste slå sönder
den
Måste vi inte
Även detta (på s.
36) är en bra dikt.
Att läsa Tunedal ger dock i längden en lätt klaustrofobisk känsla, Det kan inte vara enbart positivt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar