Känslighet och intelligens, om James Osterburg

Jag behöver mer än ett ordinärt jobb

och ju mer jag tänker desto mer behöver jag

mitt liv har varit ok fram till nu

ändå är det inte nog för mig

 (ur ”I Need More”, övers. Andreas Björsten)

Jag känner avgrundens lockelse i en sång som ”I Need More” av Iggy Pop (James Osterburg) och Glen Matlock,

Det här är verkligen intelligens, inte den tappra ”släng dig i rännstenen och se vilka sår du får”-personan som Iggy kanske har fascinerat flest med. Vi ser skärsåren på hans kropp, om än åstadkomna av honom själv eller av omgivningen, det må i vissa lägen göra det samma. Dödsföraktet och kompromisslösheten känner vi, de som så många kan ställa sig bakom, känslomässigt, när ungdomen vevar sin flagga om ständigt uppror mot auktoriteter. (Och vad gör man när Iggy själv har fått Polar-priset ur kungens hand? Bejakar det absurda ii situationen och går vidare.)

Hans rörelseschema och närvaro på scenen är unika och ett slags gåvor från den amerikanska industrins djupaste tortyrkammare. Det är ett oefterhärmligt utspel som söker explosiv personlig närvaro i mörkret och hela vägen tillbaks. De ryckigt exakta dansstegen överglänser en Mick Jaggers i uttryckskraft. Men det var inte det jag skulle prata om.

Iggy dukar upp spelbrädet således: Han behöver någonting, något som ska låta sig hittas, därom är han övertygad.

Vad behöver han? I första versen står det klart; han behöver mer gift, mer dynamit, mer katastrofer – det är som om hans destruktivitet vill spränga hela världen i luften. En passande bild för mänsklighetens predikament, av vad hon liksom har åsamkat sig själv genom åren av ”civilisation”. Ett bokslut som kommer till noll eller minus tio, En massa chanser som i själva verket är missade chanser till mänsklig utveckling.

Men, som jag redan sagt, Iggy är intelligent bortom förnuft, Redan i nästa vers har han ändrat ton, om än inte sångsätt, som är lika burdust som alltid. Nu efterlyser han mer sanning, mer intelligens mera framtid, mera skratt och mera kultur!

Det är härligt när Iggy eldar på i mänsklighetens outsägliga, eviga bana. Han gör det med en språngmarsch på stället, ryckiga uppvisningar av sin ärrade kropp, till slut kravlar han sig högt upp på en högtalare som han intar som bastion. (Vad har Ebbot inte hämtat från Iggy?)

De viktigaste raderna kommer igen med variationer::

I need more than an ordinary grind

Everybody ought to love his job

And live his life and keep the pride

Imperturably happy with the one you love

With an exciting future

On the fat of the land

Det är ju nästan en biblisk vision av hur det rätteligen borde gå till på jorden! Ok, jag ska inte kalla det djupsinnigt även om det definitivt inte är lätt att skriva en så här pass enkel men tungt vägande sammanfattning.

Inställningen att det alltid finns mer, och att det alltid går att fråga efter mer känns framåtskridande, Och den har han gemensamt med svenske poeten Peter Lindforss (1953-2015) vars tema under de sista tjugo åren var ”Det borde finnas mer”, ”Det finns mer” och alla andra varianter på det sättet att markera slutet på sin förlust. ”Så länge livet utmanar dig kan du inte förlora”, för att citera mig själv ur Muntliga dikter. Men vem är jag? Bara en hopplös poet och ett fan som chockades av Iggys spattiga rockmusikaliska utrryckskraft en kväll på Gröna Lund för länge sedan.