Jag kommenterar Nicko Smith om svåra poeter

Nicko Smith skriver en intressant krönika på temat "svåra poeter". Så här  blir  mitt svar:

När Nicko Smith talar om ”svåra” poeter som inte kan upphöra att leta efter nya ord och formuleringar i det omedvetna tror jag att man kan fatta honom på i huvudsak två alternativa sätt: 

Första meningen av ”svår”: poeten gör sig svår och otillgänglig, omöjlig att leva med. Han fokuserar på letandet efter snajdiga ordsammansättningar och befinner sig nere i ordens gruva för det mesta.

Andra alternativet: Poeten har en hög svårighetsgrad i det han gör, som inte blir något annat likt. Poeten upptäcker nya länder bortom den vanliga verkligheten, men har ibland, svårt för kommunikationens omedelbara blixtbelysning.

Mänskliga är alla svåra poeter.