Klanen Beckman: Att bli och vara litterär makthavare

Hur kunde Erik Beckman uppfattas som en så central författare i svenskt 80-tal och 90-tal att han liksom krattade manegen för sina barn Åsa och Eva Beckman bara genom själva sin existens?

Åtminstone Åsa i sin bok Kulturbarn verkar ta det som en självklarhet att deras pappa var inflytelserik nog att påverka framtiden för barnen sä att de fick in ena foten i Sveriges kulturliv.

Det var väl bara vad som ankom på honom?

Erik gick bort 1995 – men även postumt var han liksom perfekt positionerad estetiskt sett inför den snart så dominerande OEI-poesin.

Till att börja med: Han tyckte inte om metaforer; denna ack så centrala diskussionspunkt i svensk poesi vid början av 00-talet.

”Dessa liknelser var en onödig transport bort från själva saken”, skriver den (dåförtiden) unga författaren Fredrik Nyberg i sitt förord till Erik Beckmans Samlade dikter (2007).

”Istället strävade han efter en maximal direkthet, en direkthet som helst skulle utspela sig innan metaforen, före centralperspektivet, som ju förresten bara var en västerländsk uppfinning som med alla till buds stående medel borde bekämpas”.

Fredrik är lite ironisk här (tror jag) men visar inte formuleringar som denna att Erik Beckman inte bara hade en stor estetisk närhet till den metaforbefriade OEI-skolan utan själv var en del av dess källor.

Jo, jag tycker det. Och Fredrik Nyberg lyfter fram en del namn på författarskap som påverkats av Erik Beckman; där märks Katarina Frostenson, Anna Hallberg, Gunnar D Hansson, Joakim Pirinen och Björner Torsson, Jag skulle kunna  nämna andra och flera.

Nu var det mitten av 00-talet och den svenska anti-metaforjakten var inne i ett expansivt skede där barnen Åsa och Eva sprang ut och in i rummet. Snart skulle Anna Hallberg och Håkan Sandell duellera om metaforens vara eller inte vara.