Sista dagen för att söka Cornelis-stipendiet har nu med råge passerat medan jag ägnat mig åt att grubbla över dess roll i svenskt artistliv och omarbetat nedanstående text några gånger.15 maj var annars sista dagen för hugade sökande att lämna in sin ansökan för att förhoppningsvis förutom ära vinna en mer gynnsam privatekonomi på den svårbemästrade stipendievägen.
Intresset var som vanligt stort för detta pris då det väger tungt ekonomiskt och konstnärligt och mig veterligen är det enda litterära-musikaliska stipendium man själv måste söka för att komma ifråga! Därefter börjar jurymedlemmarna sitt arbete med att var och en välja ut en sökande som de vill förorda Juryn består av kulturcheferna för Aftonbladet och Expressen, samt Cornelis producent Slas Bäckström.
Låt oss nu luta oss tillbaka och se hur samarbetet mellan dessa intressenter går.
*
De där famösa formuleringarna som möter oss varje gång stipendiet är aktuellt, de finns där i det offentliga rummet, De där orden om att du ska ha fyllt 35 och behärska svenska språket. De stod i Cornelis testamente, den som stiftelsen hade att jobba med ett år senare när Cornelis hade gått bort och avkastningen skulle fördelas. Några pengar att tala om verkade inte finnas kvar i boet.
Men Cornelis måste hela tiden ha trott på sina visor och dikter, att deras svaghet på marknaden (sångrättigheter säljs och köps ju på en marknad) var en chimär och att de snart skulle komma tillbaka starkt...
1988 delades det första priset ut. Hitintills har det blivit 36 stipendiater
Cornelis instiftade Cornelispriset i hopp om att ökande royalties skulle kunna vända på situationen så att hans efterlämnade skulder genom magiskt tänkande och folkets kärlek skulle förvandlas till intäkter som möjliggjorde ett äkta mecenatskap.
Och han fick ju rätt, från en blygsam start bland de musikaliska och litterära prisen har det nått en position där ingen kan blunda för dess tyngd - ekonomiskt och kvalitativt. I början var Cornelispriset på 15 000 kr, men det steg sedan snabbt (med hjälp av lyckade investeringar) till den nivå där det ligger idag, på eller över halvmiljonen kronor (i år 750 000 kr).
Cornelispriset avviker lite grann från andra priser vad gäller inriktning. Mottagaren ska ha fyllt 35 och "sökt men ej erhållit" statligt, kommunalt eller fackligt stipendium. Det rör sig alltså om ett oförblommerat outsiderskap.
Och han fick ju rätt, från en blygsam start bland de musikaliska och litterära prisen har det nått en position där ingen kan blunda för dess tyngd - ekonomiskt och kvalitativt. I början var Cornelispriset på 15 000 kr, men det steg sedan snabbt (med hjälp av lyckade investeringar) till den nivå där det ligger idag, på eller över halvmiljonen kronor (i år 750 000 kr).
Vidare ska stipendiaten vara bosatt i Sverige och vara konstnärligt verksam på det svenska språket.
Någon njugghet mot något speciellt konstnärligt verksamhetsområde kan inte upptäckas - så var ju Cornelis själv en mångfaldens man. Visartist, kompositör, poet, konstnär, skådespelare - här fanns både bredd och djup.
Om man tittar på listan över Cornelisprisets mottagare genom åren så är det ingen brist på svenska klassiker och svenska stora namn Låt se: Sven-Bertil Taube, Michael Wiehe, Freddie Wadling, Evabritt Strandberg, Louise Hoffsten, Tommy Körberg, Olle Adolphson osv. Det är många av kategorin "folkkära artister".
Men jag ser att något saknas; där finns nästan ingen prismottagare som haft sin huvudsakliga verksamhet inom poesins fält; inte sedan Lars Forssell (1997). Om vi inte ska räkna in den bortgångne Ola Magnell (1997) eller den ständigt aktuelle Kjell Höglund (som fick priset 2020).
Jag tycker det är hög tid för något nytt, som samtidigt är något gammalt: det är dags att ge Cornelispriset till den kompromisslöse och med tiden folkkäre poeten Bruno K Öijer.
II
Från den inopportuna debuten med Sång för anarkismen (1973), över den neo-surrealistiska Fotografier av undergångens leende (1974),till den grymma rockpoesin i Spelarens sten (1979) och mästerverket Giljotin (1981).
Efter nio års tystnad – hans första litterära tystnad, det skulle bli flera - återkom Bruno med vad som skulle visa sig vara början på Trilogin; en mycket inflytelserik sådan i sin sammansmältning av naturdyrkan och förgängelseretorik. Medan giftet verkar (1990) är öppningen till en levande lövsal av ord. Uppföljarna att heter Det förlorade ordet (1995) och Dimman av allt (2001). Två tungt vägande diktsamlingar återstår att nämna bland de sena verken, däribland Svart som silver (2008) och Och natten viskade Annabel Lee (2014).
Jag hörde ett rykte, byggt på litterära indicier, att Annabel Lee var avsedd att vara Brunos sista diktsamling, men det visade sig inte stämma---
Sammanfattningsvis blir det alltså minst nio enskilda diktsamlingar av Brunos hand. (Trilogin och Samlade dikter är för mig något annat, nämligen samlingsutgåvor.)
När den nya Växla ringar med mörkret (i september) snart ges ut har ännu en tioårsperiod gått. Brunos utgivningar sker alltid på hösten, han delar min vän Peter Lindforss förkärlek för mörkret, Men vi har kommit långt från inledningen om Cornelisstipendiet nu. Må någon förtjänt vinna!
Här mina avslutningsord: Cornelis blev garant för sina egna panter. Och gick vinnande ur striden.
Bruno K ÖIjer; Långsamt samlar bluesorden kraft och det blir ännu en diktsamling.
P. S. Vi provade Cornelis väst som hängde i Cornelisrummet på Mosebacke Etablissment. Det var STORT i dubbel bemärkelse.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar