Hanna Rajs uppmärksammade andra diktsamling "armarna" (2018)'upplevde jag som krystad i sin talspråkliga slängighet som omväxlar med en perfekt svenska som tvärtom kändes stelbent. Diskrespansen mellan hennes olika språknivåer blev för stark.
Sedan debuten 2015 har hon givit ut sina böcker på Albert Bonniers förlag. Hon har också blivit ett s.k. stort namn.
Den nya diktsamlingen, "samma, mamma" är också något väldigt speciellt, inte så mycket genom sitt tema, att besjunga en moders bortgång, vilket Hanna gör genom hela samlingen. Det speciella med den är istället hur det görs, hur författarinnan exploderar i språklig självsäkerhet och medvetenhet om konstnärlig uttryckskraft.
Först ett exempel på hennes vacklan mellan talspråkliga (medvetna) språkfel och sen en allt mer påtaglig strävan att skriva stort och högt.
du slutar svara helt den fjärde veckan
du sover fast dom säger du förstår
Så du går inte själv den sista sträckan
du slutar svara helt den fjärde veckan
yedid nefesh och sh'ma jag ber som jag kan
och från ditt öga rinner det en tår
du slutar svara helt den fjärde veckan
du sover men dom säger du förstår
Diktjaget stannar kvar i stämningen, kommer om något allt djupare in i sorgearbetet. Skört, vackert, trasigt och rytmbegåvat.
Men vid denna punkt kommer storheten i den här diktsamlingen fram. Det är i avdelningens Sonettkrans, som uppfylls helt av hennes ande och värme. Det är Shakespeares konstart och hon har kommit fram
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar