Lasse Söderberg, ”Tornet i Babil” (Edition Tegnér, 2023)

När vågorna slår in från ett sydländskt landskap är Lasse Söderberg en av mottagarna. Översättningarna söker sig till honom sedan många år. I syd-Sverige är han känd efter två decennier som ansvarig för Internationella poesidagarna i Malmö.

I Stockholm och norrut avtar hans närvaro i litteraturen, men jag tror åtskilliga Metamorfosnätter fortfarande yr bak han pannben. Debut som poet i stencilhäftet Anteckningar till ett eko (Metamorfos, 1952).

Lasse Söderberg har excellerat i de korta tunna diktsamlingarnas estetik och alltid undandragit sig sammanfattningar och översikter. Man frågar sig varför. Men han har under de senaste åren varit närvarande framförallt genom en serie lyrikutgivningar på det lilla Lundaförlaget Edition Tegnér (minst fem titlar räknar jag till  av dessa tunna men på något sätt imponerande dikthäften).

Beläsenhet och några enkla ord på ett papper kan ibland skapa magi. Erfarenhet och ungdomsminnen samverkar och ger ordens origo en extra skjuts.

På något sätt är Lasse Söderberg en epokernas diktare. Han har diktat om att vara nitton år och om sina generationskamrater, födda 1931.

I sin senaste diktsamling Tornet i Babil, gör han ett hembesök i seklernas början, det stålgrå och liksom nermejade gamla Babylon. Det är en ganska otäck resa han skildrar med Saddams övervakande blickar överallt.

Även efter sin död.

Poesin reser sig på allvar först i en grym skildring, en krigsscen från urgamla tider där historien verkligen kommer till liv. Nu och då blandas till ett.

                                     

                                    Den mesopotamiska vildåsnans skri

                                    blandades med stridsvagnarnas gnissel,

                                    hjälmarnas blänk med pölarna av motorolja

                                    vindens profetiska mummel med herdarnas rop

                                    lansarnas spetsar med guldets förbannelse.

 

                                    /…/