Improvisation över Erik Johan Stagnelius

Tiden öppnade extasen för en ny famn

Och månstrålade ner

Där sekunderna

Alltid kommer lite närmare än minuterna

Hans teckenhägn

Stora ord kan inte hålla tillbaka hans bägare

Den måste svepas med hela den kristna lyrikens gotiska malörtsfröjd

Och tillbakahållna andefärd

Den som kommit från ljuset måste återvända dit

Döden har inget fäste här där den evigt unge lever och dör

Vad som brinner i dig är en bitter

Bit förspilld mannakraft

Som kan förvandla tiden till ett lidande

ändå – för evigt

Är du där

 

 

Det är något med honom, han måste se det

Innan det är över

Han kan inte längre samla sig

Till biets hänryckning under månen

När han drömmer om att känna närheten av kvinnornas töckendofter

Slutet blir återigen början

När han tänker sig ren och avsvuren nog

Att lämna Världsfurstens palats

De säger att han obstruerar

Att han hela tiden skriver av fel

Men det har jag den största förståelse för

 

 

 

En molnspillra

Förtvinar i hans revben

som kokain

 

 

Ska vi tala tyst

om den plågsamt mediokra svenska poesin

allt som kom till

i ett halvsekel efter

Stagnelius korta liv

Denna förbannade stagnation

kom så snabbt efter din bortgång

att ingen hann resa sig och ta in horisonten i hela dess vidd

för förlägen för att vakna upp och slå till

med alla dina drömmar och blixtar

du var fast hos skönheten

hos dina ottave rime

så läste du situationen rätt

 

Han skilde ljuset och mörkret åt

men han kunde inte leva kvar

någon längre tid

hans ljusning hängde drömmande över kudden

som någon slags

drog

han kunde aldrig få nog

när andra matade honom

med ett överflöd

av levande vatten