00TAL och tidsandan

Det finns mycket att säga om tidskriften 00TAL men det är sällan det görs.
Därför blev jag faktiskt lite förbluffad när jag nyligen läste en kritisk recension i Aftonbladet av deras senaste nummer 28. Jag tror det är den första negativa recensionen av 00TAL i Aftonbladets historia. Faktum är att de sex stora kulturtidskrifterna i Sverige - Glänta, Ord & Bild, Karavan, Bang, Paletten och 00TAL - nästan alltid behandlas med silkesvantar på redaktionerna, medan de mindre tidskrifterna inte behandlas alls.

Själv tyckte jag inte att numret var så tokigt, det är ganska typiskt 00TAL i sin blandning. Man utgår från ett koncept (Ordkrig!) som känns lite krystat, men bitarna blir ju i många fall riktigt bra. Den menlösa inramningen gör att något av känslan fallerar, men det är för många bra människor inblandade för att det inte skulle glimta till av något äkta och starkt här och var. (Några av Joy Harjos dikter är påtagligt intressanta till exempel. Intervjun med Bruno K. Öijer är däremot snäll i överkant, lite motstånd behöver väl den gamle barden?)

00TAL:s speciella karaktär har att göra med att den är något så ovanligt som en (ursprungligen) unglitterär tidskrift som vid det här laget har funnits i 29 år och att döma av den här artikeln, där de föreslår treårigt ekonomiskt stöd för kulturtidskrifterna, är på god väg in i sitt fjärde decennium! En sådan evighetstidskrift - som samtidigt ska vara på spaning efter tidsandan - kan inte bli annat än profillös i längden. (Dess förebild 40-tal, som var med och lanserade fyrtiotalismen inom litteraturen, nöjde sig med att existera i tre år.) Hade tidskriften Den Blinde Argus inte lagts ner 1995 utan tuffat vidare under gud vet vilken inriktning så hade vi fortfarande varit någon slags juniortidskrift jämfört med 00TAL.

Men självklart borde Malte Persson ha nämnt tidskriften 00TAL i sin artikel om innevarande decennium, decenniet är ju tidskriftens eget varumärke, eller om det nu var tvärtom.

Annina Rabe skriver fint om bloggosfären i OOTAL måste för övrigt tilläggas, hon gör inte misstaget som jag tycker Elin Grelsson gör i Ord & Bild nr 4/08 att tro att det som publiceras på nätet i bloggform med nödvändighet måste vara efemärt och snabbt glömt.

Men här är vi förstås partiska, Annina Rabe omnämner den sajt ni just nu besöker som en av arenorna i 2005 års infekterade (och möjligen också viktiga, men det framgår inte) poesidebatt.