Strindbergs ”Påsk” med enkla medel.

Jag var inte spänd av förväntan inför Stadsteaterns uppsättning av Strindbergs Påsk.
Jag var nollställd. Och det var bra.
På Klarateaterns scen står fem stolar på rad, en meter från rampen. Där sitter skådespelarna som under en kollationering och talar fram Strindbergs text. Inget sceneri, förutom en projektionsfond, inga attribut, knappt något smink, vardagliga scenkläder. Förenklingen är iscensatt av norsk teaters store man Eirik Stubø.

En kort stund undrar jag om det verkligen kommer att hålla. Och denna undran bär med sig en lojalitet med skådespelarna, som ska genomföra dramat, med ansiktena ständigt vända mot publiken, och knappt några gester till stöd.
Man blir uppmärksam på det lilla.

Undret är att Strindbergs text klarar sig utmärkt utan yttre insignier. Det lilla dramat Påsk, från 1900, är betydligt rikare än jag minns det från teatraliska uppsättningar i radio.

Intrigen handlar om en familj som dragits in i en cirkel av pengaskulder, ressentiment, rättvisetankar. Om en far som dragit ”skam” över sin familj, om det nedärvda psykodramat som likt en arvsynd skuggar familjens liv. Och som är parallell med den skugga fordringsägare Lindqvist kastar över familjen.

Detaljerna i intrigen, liksom de filosofiska och psykologiska schatteringarna har en rikedom som visar att författare nästan alltid ligger snäppet över psykologer och filosofer i sin nyansrika verklighetsuppfattning.

Symboliken i Påsk är kristen, med referenser åt Schopenhauer till; alltså åt det karmiska hållet; om att allt ont går igen, liksom allt gott man någonsin gjort.
Men det jag ser är något ytterligt modernt. Något som kunde vara taget ur den radikala psykoterapins medvetenhet om double-binds och knutar; hur människor binder varandra i destruktiva mönster.

Fem människor på fem stolar; de sitter fast som i en relief av reaktioner och motreaktioner; de liknar människor i vilken plågsam infekterad situation som helst. Vi som ser dem, ser hur de fångats i moraliska knutar, psykologiska reaktionsmönster och envisa försvar. De är godartade, men bundna i negativa mönster, och det skulle vara enkelt att befria dem, tycks det.

Befrielsen kommer också, i en oväntad form. Och dramat slutar med en utandning. Som min vän Leif sa: Här vågar Strindberg vara naiv.

Måste också sägas: Skitbra ensemblespel: Rörande, träffsäkert, till och med lite kul.
Och det finns något i den här regin som vida överträffar Ingmar Bergmans i radio: Nämligen en vänlig distans; ett avlägset gudomligt leende åt hur tokigt det kan bli när de små människobarnen förstör livet för varann.