Andreas Gursky; sista dagarna på Moderna....

Den här utställningen ska man inte heller missa.
Stor fotokonst. Ni har sett affischen på stan. Hur han fotograferat av en slinga med vägar, svart mot ljus sand, från Bahrain, så att det påminner om abstrakt 60-talskonst.
Han har också gjort bilder av små små människor på vandring i alpina landskap, eller fotat en grupp vänner som slagit sig ner i tältstolar i ett ymnigt flodlandskap. Han har fotograferat dem på långt avstånd, så långt att det självklara; en liten utflykt i skogen, blir något märkligt.

Det låter inte nåt särskilt va? Men det handlar om en sensibilitet. Ett exakt avstånd mellan de mänskliga objekten (personer,bilar, skor, apparater) och den övergripande omgivningen. Hans distans, den där coola observatören, är antitesen till en fotograf som Anders Petersen, som alltid går i närkamp med objekten. Hos Gursky är avståndet stort, och det vida perspektivet blir i sig ett överraskningsmoment. En surrealistisk humor. Man ser människan insatt i enorma strukturer; landskap, varuhus, sportarenor. Man ser vad vi går runt i. Den omedvetna ofriheten. Det är där någonstans hans "samhällskritik" ligger.

I absurditeten känns han besläktad med konstnärer av helt annan art: en Dick Bengtsson, en Karin Mamma Andersson. Därför att om man synar rum, platser, inventarier, vägskyltar och en hylla med prada-skor riktigt noga, så ser man platsens tomhet. Och hur vi fyller den med våra tecken. Proppfyller den. Men utan prada-skorna är skohyllan bara en tom, minimal struktur. Det är sånt han visar.

Och allt han tar i blir vackert.
Gå och se Gursky om ni hinner. 3:e maj är sista dan.