Att tjäna pengar på dikter, eller varför skriver man?

Mohamed Omar fortsätter att förbluffa. Nu senast har han sagt till tidningen Dagen att han skrev sina böcker – inklusive de fyra diktsamlingarna – bara för att tjäna pengar. Han säger också att han inte hade något ”verkligt syfte med sin poesi”.

Nej, varför skriver man poesi egentligen? Vilhelm Ekelund diktade ”för ingen”. Det är svårt att tro att någon skriver enbart av pekuniära skäl, och i sådana fall riskerar man att bli besviken.

Jag har läst diktsamlingarna Tregångare och Faraos förbannelse av Mohamed Omar, och jag tycker att hans författarskap känns rätt gediget, av dem att döma. Här finns en rätt vettig analys av de teman som ingår i Faraos förbannelse. Fast jag delar inte recensenten Johanna Holmströms uppfattning att dikterna tenderar att bli övertydliga. Det finns tvärtom något dunkelt i dem också när de är som mest påtagliga. Mohamed Omar jobbar ofta med rolldikter, hans diktgestalter är så att säga insvepta i förklädnader. De har ofta minst dubbla identiteter, och en helt annan andlig innebörd än den som först kommer till synes. Författarnamnet Mohamed Omar är för övrigt självt en pseudonym.

Angående den pekuniära belöningen: Det finns ett berömt exempel inom svensk litteratur på hur dåligt det kan vara beställt med den saken för poeter. Så här kunde det gå till för drygt nittio år sedan, och är det så annorlunda i dag? En av svensk poesis största, Dan Andersson, fick sammanlagt 25 friexemplar i honorar av sin epokgörande Svarta ballader (1917). Detta enligt Gösta Ågrens kommentarer till Dan Anderssons samlade Dikter. Exemplet må vara extremt, även i fallet Dan Andersson, som inte alltid under sin korta bana var så fattig enligt Göran Greiders ”Det förgångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke” men säger ändå en del.

Men föreläsningar kan nog ge en del i dagens läge, däri har Mohamed Omar rätt.