Louisiana
Och här är min text om honom ur Konstperspektiv, nr 1/09
En bild av Girigheten
Det är intressant att fundera över hur en konstnär blir vad man kallar "sig själv". Inte sällan ser det ut att ske på omvägar. Den unge Picasso influeras av Cezanne. För konstnärer mellan 1920 och 1945 är kubismen, dadaismen, och surrealismen de avgörande inflytelserna. Max Ernst hör till dem. Efter landsflykten från nazityskland blir han delaktig i den franska surrealistgruppen. Samtidigt prövar han kubisternas formspråk. Han har en lättrörlighet som kan verka opportunistisk, men hans bilder särskiljer sig genom att de ofta ser så "normala" ut. De små meditativa scenerierna med en fullmånecirkel i centrum, är ett av hans särmärken, liksom de korallröda kropparna i ökenlandskapen, inspirerade av Arizonas natur, och de stillsamma frottagen, där strukturer från trä och bark, bidrar till bildernas organiska mystik. Det hela är, experimenten till trots, fortfarande en smula ofarligt.
Som många konstnärer vet, är det varken det tänkta eller det vackra som förlöser en bild. Det måste till något tredje. Något fult, något underligt. Något som inte är "bra", utan värre än bra. Max Ernst får en ovanlig draghjälp att nå dit.
1945 utlyses en konstnärstävling inför filmatiseringen av Maupassants Bel Ami. Målningen ska användas vid en dramatisk "turning point" i filmen. Det blir "St. Antonius frestelse".
Här, vid 54 års ålder, när han konfronterats med kriget, med Hiroshima, med koncentrationslägren, när varken konstnärsgrupperna eller de tidstypiska ideérna räcker till för att förklara verkligheten, sker något djärvt och hitills icke skådat i hans måleri. Han blir en vidunderlig konstnär. Han påtar sig profeternas apokalyptiska visioner, och likt en sentida Hieronymus Bosch ser han rakt in i helvetet. Han hämtar en del monster ur konsthistorien, och andra ur sig själv. Med traditionsenligt penselmåleri bygger han sin bild.
Antonius ligger utsträckt som en hummer, okroppslig och uräten, som ett skal. Omkring honom och ända in i hans mun, pågår en dödskamp för tillvaron; djur som biter, sliter och klöser, invecklade i en frätande kannibalisk orgie. Det glänser om sködpaddeskallar, håriga gripklor och glimrande djurögon.
I bakgrunden skimrar ett fridfullt landskap. I förgrunden blandas formerna groteskt, och kitschens fräcka kolorit lyser över det stelnade vansinnet i en mekanisk värld där alla girigt äter alla och bara sorgen och vreden blir kvar för konstnären att gestalta. Ernst goes Fantasy. Med lite draghjälp från Hollywood och 1500-talsmåleriet når han längre än med femtio modernistiska verk i den goda smakens tecken.
Intressant text. Jag tyckte nog, när jag såg Ernst-utställningen på Moderna i vintras, att den tidiga Ernst skiftade enormt i kvalitet: stundtals genialiska infall, och bitvis perioder som inte kändes som annat än tidstypiska stilövningar.
SvaraRaderaDet du säger om att det måste till något tredje, något "fult", för att förlösa en bild tror jag absolut stämmer; och det är väl när Ernst bryter upp med surrealismens alltmer formelartade bildspråk och börjar utforska det organiska och flirta med fantasy han blir verkligt stor. Personligen tyckte jag bilden med Flodguden var en helt fantastisk och meditativ bild.
En fråga förresten: ibland kan jag via länk se att det har postats inlägg här, som inte finns när jag väl går in på sidan. T.ex. ska det finnas en text som heter "Texter om självmordet", publicerad för 15 timmar sedan, som jag inte kan se. Vad beror det på?
/Per
Hej Per, jag gissar att det där med inlägg som kommer och försvinner har att göra med att den som publicerar dem ångrar sig och tar bort dem igen. Eller kanske vill jobba lite mer med dem innan de publiceras eller så ... Andreas kanske kan svara; nu finns ju inlägget du undrade över ute igen.
SvaraRaderaJa, Helena har helt rätt. Det händer att jag lägger ut texter som jag sedan känner att jag måste fila lite mer på. Självkritik kanske? Jag ser bloggandet som en form av kulturjournalistik, och därför har jag kvalitetskrav på mig själv för att det ska vara meningsfullt att lägga ut nya texter. Det vore säkert bra att ta lite mer avslappnat på bloggandet, det gjorde jag förr, men alla vill väl utvecklas antar jag. Synd ibland att de där sökmotorerna och länkarna ska vara så snabba...
SvaraRaderaHej Per,
SvaraRaderao tack för att du var intresserad. Själv var jag annanstans just då, som framgår av bloggen.